Vårföräldrar 2016 del 4

[Magnum]

Ler lite för mig själv och tänker tillbaka, 'aldrig mer förlossning' och 'det räcker nog med en'...
Paniken sen, när man inser att mensen är alldeles för sen för att det ska stämma.

Men nu sitter jag här, lycklig med två små.

Det finns risk att vi inte skaffat fler om vi inte lyckats slarva
Dels 'när är det egentligen rätt i tiden', dels den jobbiga förlossningen och tiden efteråt, jobbiga tiden med graviditetsillamående och sen ÄR det ju lite bekvämt med bara en, som dessutom varit så nöjd.

Men nu är det sluttillverkat.
Men vi är oerhört glada att vi fick såpass tätt ändå, det passade bra in i livet för oss.

 

[robl]

Åh jag trodde att jag va knäpp som redan längta efter fler barn fast vi är så nöjda med våra 2

 

[Tassetass]

Fel tråååååd...

 

[Och_Aye]

Haha ni är tokiga som redan funderar på en till!

Jag minns att jag tänkte vid förlossningen att något måste vara fel med mig eller bebis, för om det är normalt att det gör så här jävla ont så är ju folk helt dumma i huvudet som gör om det flera gånger.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha en unge, vi får väl se om det ändras.

 

[Akvileja]

Haha ni är tokiga som redan funderar på en till!

Jag minns att jag tänkte vid förlossningen att något måste vara fel med mig eller bebis, för om det är normalt att det gör så här jävla ont så är ju folk helt dumma i huvudet som gör om det flera gånger.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha en unge, vi får väl se om det ändras.

Jag var också bestämd på att ett barn räckte gott och väl för mig. Sen fick jag två

 

[Och_Aye]

Jag var också bestämd på att ett barn räckte gott och väl för mig. Sen fick jag två

Haha ja du hade ju kanske inte så mycket att välja på.

 

[BubbelA]

Haha ni är tokiga som redan funderar på en till!

Jag minns att jag tänkte vid förlossningen att något måste vara fel med mig eller bebis, för om det är normalt att det gör så här jävla ont så är ju folk helt dumma i huvudet som gör om det flera gånger.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha en unge, vi får väl se om det ändras.

Jag tänkte samma sak! Blev även sur på mamma som fött 3 barn utan smärtlindring och tyckt att det "gjort lite ont" men några krystvärkar kände hon aldrig av, vi gled ut lite snyggt bara. När jag berättade att jag kämpade med krystvärkar i 50 minuter sa hon "aj då, jag som hoppades att du var lik mig"

 

[Och_Aye]

Jag tänkte samma sak! Blev även sur på mamma som fött 3 barn utan smärtlindring och tyckt att det "gjort lite ont" men några krystvärkar kände hon aldrig av, vi gled ut lite snyggt bara. När jag berättade att jag kämpade med krystvärkar i 50 minuter sa hon "aj då, jag som hoppades att du var lik mig"

Då kom du ändå lindrigt undan med 50 minuter kära du.

 

[Och_Aye]

Någon förresten som har erfarenhet av det här med förlossningsdepressioner?
Jag mår hur bra som helst, men min sambo däremot mår röv på riktigt...
Känner inte igenom honom alls. Han har fått panikattacker och varvar i övrigt mellan att vara helt förtvivlad ena sekunden och sedan en grönsak i andra...
Vad fan ska jag göra? Han är skitledsen och tycker inte att han knutit an ordentligt, men jag försöker förklara att hon är ju inte ens tre veckor och han har henne inte så mycket på grund av att han känner sig så jävla orolig i närheten av henne. Han vill knappt vara i närheten av henne för att han är rädd att skada henne, trots att han verkligen är helt underbar med henne. Detta gör ju att jag inte känner mig riktigt okej med att lämna dom ensamma, trots att jag rent logiskt vet att han aldrig skulle göra henne illa. Och han vill absolut inte vara själv med henne heller eftersom han känner sig så orolig, dels för att han har panikattacker...

Tycker så fruktansvärt synd om honom, han kämpar som ett svin för att lösa detta, så all cred till honom där. Han har redan hunnit med två besök hos en KBT-terapeut, ett besök hos allmänläkaren där han fick antidepp (som han känner sig jävligt orolig för) och ångestdämpande att ta vid behov. Vi har också tid hos BVC-psykologen på onsdag, och på fredag ska vi till "min" beteendevetare tillsammans, för jag känner att vi behöver det och hon kan typ laga vem som helst.

Nu har hans mamma varit här tre dagar i rad medan jag åkt och tränat hundarna för att han ska få vara själv med dottern med ändå inte vara helt ensam - det har nog hjälpt lite och han tycker det känns bra. Hon har inte gjort något alls med bebis utan han har fixat henne, matat, umgåtts och även badat henne som han varit livrädd för.

Han har någon fullständig livskris, och ALLT som vart jobbigt under hans liv bubblar liksom upp nu.

Vad fan ska jag göra? Jag börjar bli sliten av att ro runt ett hus, ett barn (som förvisso mest sover) och ett mindre zoo... Får massor av hjälp av svärmor men samtidigt känner jag att han behöver rutiner - det hjälper inte att bara sova el sitta i soffan heller... Nu jobbar han och mår OK då, men mår sämre när han kommer hem vilket såklart skär som knivar i hjärtat på mig. Å ena sidan lider jag verkligen med honom, och å andra sidan är det extremt tufft att vara en förstående sambo när han inte vill hålla i våran dotter...

Idag har han känt sig gladare, så jag hoppas att det har börjat vända lite kanske. Men igen - hur fan hanterar jag det här?

 

[giovanna]

Jag har också börjat längta efter en till Innan vi fick grabben sa vi att vi ville ha 2 st tätt, och vi är fortfarande inne på det spåret. Har vi tur så blir det så

Det här har jag ju inte med att göra förstås men hur kan du vilja ha ett till barn tätt med tanke på hur du beskrivit din sambo i tidigare inlägg?!

Jag har ju tre och ett halvt år mellan mina barn och är väldigt glad över det, jag skulle aldrig orkat med två tätt, det gör man nog inte om man inte har full backning av den andra föräldern.

 

[KattenKorven]

Jag minns att jag tänkte vid förlossningen att något måste vara fel med mig eller bebis, för om det är normalt att det gör så här jävla ont så är ju folk helt dumma i huvudet som gör om det flera gånger.

När värkarna drog igång förklarade jag ynkligt för min man att jag inte var tillräckligt tuff för att föda barn och att alla andra kvinnor uppenbarligen hade något som jag saknade för det var helt enkelt för jobbigt för att jag skulle fixa det. (Det var dock när jag trodde att jag precis hade börjat öppna mig nån halvcentimeter men i själva verket var öppen 5. Jag tuffade till mig liite lite när jag fick veta det. )

Direkt efter förlossningen var jag rätt arg på alla bekanta som hade barn sen tidigare och som bara sagt till mig att det gör ont att föda, men inte förklarat exakt HUR jäkla ont det gör. Tyckte tydligen att jag inte hade fått tillräcklig information.

 

[sicx]

Igår hade ongen fått för sig att sova på dagen var högst överskattat och sov därför bara ungefär 2 timmar utspritt på 4 powernaps mellan 10 och 22 Hon vaknade inom 10 minuter om jag la ifrån mig henne och somnade bara på mig men vaknade nästan direkt igen. Så jag var inställd på att hon skulle fortsätta så natten igenom också.

Jag blev därför måttligt förvånad när jag vaknar av hennes första hungersknorrande och klockan står på 05:50 Alltså, då har pluttongen sovit två timmar på mitt bröst (21:30-23:30) innan jag la henne i hennes säng och gick och la mig och sen har hon helt enkelt sovit vidare i sängen. Totalt typ 7 timmars sömn och 9 timmar utan mat! Snacka om att vara trött jag som inte ens tog på pyjamas på henne när jag la henne i sängen för att jag var helt säker på att hon skulle vakna inom en timme, men icke!

Så jag gnällde inte det minsta över att hon var pigg efter matningen klockan 6 idag, hon var så himla go och glad så vi väckte pappa och mös lite med honom. Tydligen var det så himla mysigt att bebis blev trött och somnade igen och sov mellan 8-11. Smidigaste ongen i stan alltså

 

[Elisha]

Imorgon ska vår tjej lämnas bort första ggn. Visserligen varit ifrån oss förut men då har det varit ett par timmar. Nu är det typ 06-21. Lite orolig då hon inte äter jättebra ur flaska o är väldigt mammig.

 

[Och_Aye]

När värkarna drog igång förklarade jag ynkligt för min man att jag inte var tillräckligt tuff för att föda barn och att alla andra kvinnor uppenbarligen hade något som jag saknade för det var helt enkelt för jobbigt för att jag skulle fixa det. (Det var dock när jag trodde att jag precis hade börjat öppna mig nån halvcentimeter men i själva verket var öppen 5. Jag tuffade till mig liite lite när jag fick veta det. )

Direkt efter förlossningen var jag rätt arg på alla bekanta som hade barn sen tidigare och som bara sagt till mig att det gör ont att föda, men inte förklarat exakt HUR jäkla ont det gör. Tyckte tydligen att jag inte hade fått tillräcklig information.

Haha men exakt så!
Jag kände mig också superfånig när jag åkte in till sjukhuset för en värktablett innan jag fick förklarat för mig att förlossningen vart i full gång.

 

[Calazirya]

Någon förresten som har erfarenhet av det här med förlossningsdepressioner?
Jag mår hur bra som helst, men min sambo däremot mår röv på riktigt...
Känner inte igenom honom alls. Han har fått panikattacker och varvar i övrigt mellan att vara helt förtvivlad ena sekunden och sedan en grönsak i andra...
Vad fan ska jag göra? Han är skitledsen och tycker inte att han knutit an ordentligt, men jag försöker förklara att hon är ju inte ens tre veckor och han har henne inte så mycket på grund av att han känner sig så jävla orolig i närheten av henne. Han vill knappt vara i närheten av henne för att han är rädd att skada henne, trots att han verkligen är helt underbar med henne. Detta gör ju att jag inte känner mig riktigt okej med att lämna dom ensamma, trots att jag rent logiskt vet att han aldrig skulle göra henne illa. Och han vill absolut inte vara själv med henne heller eftersom han känner sig så orolig, dels för att han har panikattacker...

Tycker så fruktansvärt synd om honom, han kämpar som ett svin för att lösa detta, så all cred till honom där. Han har redan hunnit med två besök hos en KBT-terapeut, ett besök hos allmänläkaren där han fick antidepp (som han känner sig jävligt orolig för) och ångestdämpande att ta vid behov. Vi har också tid hos BVC-psykologen på onsdag, och på fredag ska vi till "min" beteendevetare tillsammans, för jag känner att vi behöver det och hon kan typ laga vem som helst.

Nu har hans mamma varit här tre dagar i rad medan jag åkt och tränat hundarna för att han ska få vara själv med dottern med ändå inte vara helt ensam - det har nog hjälpt lite och han tycker det känns bra. Hon har inte gjort något alls med bebis utan han har fixat henne, matat, umgåtts och även badat henne som han varit livrädd för.

Han har någon fullständig livskris, och ALLT som vart jobbigt under hans liv bubblar liksom upp nu.

Vad fan ska jag göra? Jag börjar bli sliten av att ro runt ett hus, ett barn (som förvisso mest sover) och ett mindre zoo... Får massor av hjälp av svärmor men samtidigt känner jag att han behöver rutiner - det hjälper inte att bara sova el sitta i soffan heller... Nu jobbar han och mår OK då, men mår sämre när han kommer hem vilket såklart skär som knivar i hjärtat på mig. Å ena sidan lider jag verkligen med honom, och å andra sidan är det extremt tufft att vara en förstående sambo när han inte vill hålla i våran dotter...

Idag har han känt sig gladare, så jag hoppas att det har börjat vända lite kanske. Men igen - hur fan hanterar jag det här?

Min spontana tanke är att du också har behovet att prata och få stöd i detta. Ring BVC och tala om läget och be om att få stöd och hjälp du med.

 

[sicx]

Någon förresten som har erfarenhet av det här med förlossningsdepressioner?
Jag mår hur bra som helst, men min sambo däremot mår röv på riktigt...
Känner inte igenom honom alls. Han har fått panikattacker och varvar i övrigt mellan att vara helt förtvivlad ena sekunden och sedan en grönsak i andra...
Vad fan ska jag göra? Han är skitledsen och tycker inte att han knutit an ordentligt, men jag försöker förklara att hon är ju inte ens tre veckor och han har henne inte så mycket på grund av att han känner sig så jävla orolig i närheten av henne. Han vill knappt vara i närheten av henne för att han är rädd att skada henne, trots att han verkligen är helt underbar med henne. Detta gör ju att jag inte känner mig riktigt okej med att lämna dom ensamma, trots att jag rent logiskt vet att han aldrig skulle göra henne illa. Och han vill absolut inte vara själv med henne heller eftersom han känner sig så orolig, dels för att han har panikattacker...

Tycker så fruktansvärt synd om honom, han kämpar som ett svin för att lösa detta, så all cred till honom där. Han har redan hunnit med två besök hos en KBT-terapeut, ett besök hos allmänläkaren där han fick antidepp (som han känner sig jävligt orolig för) och ångestdämpande att ta vid behov. Vi har också tid hos BVC-psykologen på onsdag, och på fredag ska vi till "min" beteendevetare tillsammans, för jag känner att vi behöver det och hon kan typ laga vem som helst.

Nu har hans mamma varit här tre dagar i rad medan jag åkt och tränat hundarna för att han ska få vara själv med dottern med ändå inte vara helt ensam - det har nog hjälpt lite och han tycker det känns bra. Hon har inte gjort något alls med bebis utan han har fixat henne, matat, umgåtts och även badat henne som han varit livrädd för.

Han har någon fullständig livskris, och ALLT som vart jobbigt under hans liv bubblar liksom upp nu.

Vad fan ska jag göra? Jag börjar bli sliten av att ro runt ett hus, ett barn (som förvisso mest sover) och ett mindre zoo... Får massor av hjälp av svärmor men samtidigt känner jag att han behöver rutiner - det hjälper inte att bara sova el sitta i soffan heller... Nu jobbar han och mår OK då, men mår sämre när han kommer hem vilket såklart skär som knivar i hjärtat på mig. Å ena sidan lider jag verkligen med honom, och å andra sidan är det extremt tufft att vara en förstående sambo när han inte vill hålla i våran dotter...

Idag har han känt sig gladare, så jag hoppas att det har börjat vända lite kanske. Men igen - hur fan hanterar jag det här?

Usch vad jobbigt för er båda två!
Sambon tror jag att ni redan är på rätt spår med, superbra att han får hjälp utifrån av kunniga personer och att hans mamma kan komma in och vara där som stöd så att du får komma ifrån. Jag tror att det räcker med att du stöttar så gott du kan, försöker pusha honom att prova men vågar han absolut inte så backa och börja om.

För din egen del så släpp allt som inte absolut måste göras. Klart en blir knäpp av att göra precis allting ensam. Kan ni schemalägga saker? Så att han också gör en del och ser vad det är som ska göras, när han sen insett att han faktiskt klarar av det så kanske det rent av stärker honom och självförtroendet kring ert nya familjeliv? Men igen, släpp allt förutom det som absolut måste klaras av. Det gör ingenting om huset inte dammsugas på ett tag eller om man fixar hämtmat 7 dagar i veckan. Det viktigaste är ju att den nya familjen mår bra och lär sig fungera tillsammans.

Hoppas det blir bättre snart!

 

[sicx]

Ehm.. Hur har ni det med er mens, har den kommit tillbaka för någon här?

Jag är nästan säker på att min redan gjort entré. Jag blödde egentligen bara i 3 kanske 4 veckor efter förlossningen, sen dess har det bara varit som lite rikligare flytningar. Men igår kom det "blod" igen, brunaktigt igår och idag börjar det luta åt att se mer färskt ut, men fortfarande inte rött. Min mens brukar se ut så i vanliga fall, men vem tusan vet hur den beter sig nu efter en förlossning. Vet att man kan sluta blöda ett tag för att det sedan ska dra igång igen med avslaget, men ongen blir liksom 7 veckor imorgon och jag har därmed inte blött på mer än 3 veckor. Så frågan är om det redan är mens!?

 

[Flixon]

Haha ni är tokiga som redan funderar på en till!

Jag minns att jag tänkte vid förlossningen att något måste vara fel med mig eller bebis, för om det är normalt att det gör så här jävla ont så är ju folk helt dumma i huvudet som gör om det flera gånger.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha en unge, vi får väl se om det ändras.

Haha, jag tänkte verkligen ordagrant likadant. Några månader senare satt jag och funderade kring syskon och tänkte "ja om jag bara slapp vara gravid, för förlossningen var ju rätt lugnt..." Va?!

 

[Och_Aye]

Ehm.. Hur har ni det med er mens, har den kommit tillbaka för någon här?

Jag är nästan säker på att min redan gjort entré. Jag blödde egentligen bara i 3 kanske 4 veckor efter förlossningen, sen dess har det bara varit som lite rikligare flytningar. Men igår kom det "blod" igen, brunaktigt igår och idag börjar det luta åt att se mer färskt ut, men fortfarande inte rött. Min mens brukar se ut så i vanliga fall, men vem tusan vet hur den beter sig nu efter en förlossning. Vet att man kan sluta blöda ett tag för att det sedan ska dra igång igen med avslaget, men ongen blir liksom 7 veckor imorgon och jag har därmed inte blött på mer än 3 veckor. Så frågan är om det redan är mens!?

Men alltså hur synkade är vi och våra ungar? Funderade just på samma, men min är ju bara 3 veckor imorgon. Slutade blöda helt i början av veckan och igår började det igen, men gör inte ont eller så alls så jag tror fan det är mens, är det ens möjligt?
Annars är det väl säkert mer avslag, detta otäcka påfund.

 

[Och_Aye]

Min spontana tanke är att du också har behovet att prata och få stöd i detta. Ring BVC och tala om läget och be om att få stöd och hjälp du med.

Usch vad jobbigt för er båda två!
Sambon tror jag att ni redan är på rätt spår med, superbra att han får hjälp utifrån av kunniga personer och att hans mamma kan komma in och vara där som stöd så att du får komma ifrån. Jag tror att det räcker med att du stöttar så gott du kan, försöker pusha honom att prova men vågar han absolut inte så backa och börja om.

För din egen del så släpp allt som inte absolut måste göras. Klart en blir knäpp av att göra precis allting ensam. Kan ni schemalägga saker? Så att han också gör en del och ser vad det är som ska göras, när han sen insett att han faktiskt klarar av det så kanske det rent av stärker honom och självförtroendet kring ert nya familjeliv? Men igen, släpp allt förutom det som absolut måste klaras av. Det gör ingenting om huset inte dammsugas på ett tag eller om man fixar hämtmat 7 dagar i veckan. Det viktigaste är ju att den nya familjen mår bra och lär sig fungera tillsammans.

Hoppas det blir bättre snart!

Tack hörni!

Jag är så glad att vi har svärmor och min egen mamma som finns där för oss båda! Vi ska ju gå ihop till BVC-psykologen och terapeuten men funderar på om jag kanske skulle gå själv också, för att få hjälp med det som jag kanske inte riktigt vill att han hör, och han behöver nog det också för jag orkar inte lyssna på allt han tänker.
Igår hade han tydligen en stund tom börjat fundera på om han verkligen är kär. Just nu fattar han liksom inte att han inte kan säga vad som helst utan att jag blir ledsen och sen får han skitdåligt samvete för han är ju kär. Typ.