Sv: varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?
Jag jobbade mer än heltid som dagmamma under ett halvår förra året, från att han var 11 mån. Han fick lära sig ett och annat under den tiden.
Varför tas det genast för givet att man lever totalisolerat om man väljer att stanna hemma med sitt barn och att det är sååååå synd om barnet och det inte får någon utvecklande stimulans och att barn som är hemma de första 2½-tre åren blir socialt underutvecklade?
Vi har tex hans 6 mån äldre halvbror varannan helg, vi är mycket utanför hemmet och gör saker, vare sig det handlar om att han sitter i joggingvagnen medan pappa springer (runt byn eller i skogen), vi åker ganska ofta på hundutställningar, andra tillställningar och tävlingar, bor på hotell eller hyr andras bostäder över en helg, går på bibliotek, besöker öppna förskolan, handlar tillsammans, gör sysslor hemma och i trädgården, mm mm.
Det händer med viss regelbundenhet att hans farfars sambo (som är sjukpensionär) passar honom hemma hos dem, från morgon till sen em (sk avlastning, så att jag kan göra annat tex gå till läkaren), han har sovit över hos dem ett par gånger. Hans pappa var hemma och tog hand om honom medan jag var på skrivarkurs en vecka för några veckor sedan.
Han har kusiner i ungefär samma ålder (äldsta är 1½ år äldre, han är yngst), både flickor och pojkar, som han träffar då och då. Ibland flera åt gången och ibland på tu man hand. Han vet redan att man ska hålla handen för munnen när man rapar och säga ursäkta och han säger tack för maten när han är färdig och mätt.
Vi läser mycket för honom, ger honom mycket av vår tid likväl som att han får anpassa sig efter våra intressen. Han vet skillnaden mellan en kråka och en duva, han känner igen olika blommor med deras namn och inte bara "blomma" om alla.
Var snäll och sluta dra alla hemmaföräldrar och alla hemmabarn, lika väl alla dagisbarn och deras föräldrar, över samma kam.
Jag jobbade mer än heltid som dagmamma under ett halvår förra året, från att han var 11 mån. Han fick lära sig ett och annat under den tiden.
Varför tas det genast för givet att man lever totalisolerat om man väljer att stanna hemma med sitt barn och att det är sååååå synd om barnet och det inte får någon utvecklande stimulans och att barn som är hemma de första 2½-tre åren blir socialt underutvecklade?
Vi har tex hans 6 mån äldre halvbror varannan helg, vi är mycket utanför hemmet och gör saker, vare sig det handlar om att han sitter i joggingvagnen medan pappa springer (runt byn eller i skogen), vi åker ganska ofta på hundutställningar, andra tillställningar och tävlingar, bor på hotell eller hyr andras bostäder över en helg, går på bibliotek, besöker öppna förskolan, handlar tillsammans, gör sysslor hemma och i trädgården, mm mm.
Det händer med viss regelbundenhet att hans farfars sambo (som är sjukpensionär) passar honom hemma hos dem, från morgon till sen em (sk avlastning, så att jag kan göra annat tex gå till läkaren), han har sovit över hos dem ett par gånger. Hans pappa var hemma och tog hand om honom medan jag var på skrivarkurs en vecka för några veckor sedan.
Han har kusiner i ungefär samma ålder (äldsta är 1½ år äldre, han är yngst), både flickor och pojkar, som han träffar då och då. Ibland flera åt gången och ibland på tu man hand. Han vet redan att man ska hålla handen för munnen när man rapar och säga ursäkta och han säger tack för maten när han är färdig och mätt.
Vi läser mycket för honom, ger honom mycket av vår tid likväl som att han får anpassa sig efter våra intressen. Han vet skillnaden mellan en kråka och en duva, han känner igen olika blommor med deras namn och inte bara "blomma" om alla.
Var snäll och sluta dra alla hemmaföräldrar och alla hemmabarn, lika väl alla dagisbarn och deras föräldrar, över samma kam.