Jegra
Trådstartare
Aqua frågade detta i min andra tråd "Rädda en förlorad själ...". Det känns som att det behöver eget utrymme...
Det är en process som gått i flera steg, min utveckling (och Rajens) stod stilla under en ganska lång tid. Det saknades något och jag kunde inte placera det. Jag fick så möjlighet att rida för JB, något jag gjort en gång dryga året tidigare. Vad jag gjorde var att jag bad honom rida Rajen, så han fick känna igenom honom och se vad han skulle vilja ändra på. Plötsligt fick jag se en häst som satt mer i samlingarna än någonsin, utan att det uppstod en kamp utan enbart genom smarta övningar. Jag fick se en häst som bytte, helt rent, i vart fjärde språng... Det var min häst, men det var då inte jag som satt på... Det som hade hänt var att gick med egen motor, med egen energi.
Dagen efter fick jag ett ridpass jag sent ska glömma och efter den kursen var jag ganska förvirrad rätt länge. Jag upptäckte att Samurai plötsligt hade så mycket mer energi i ridningen. Jag fick en fantastisk känsla i fingrarna med de sträckta tyglarna - att bara kunna öppna och stänga fingrarna och få enorma förändringar i takt, tempo och balans. Kombinerat med kunskapen jag redan tagit till mig om sitsen inverkan och all den träning som den avspändhet i ridningen jag använt tidigare gjorde att jag verkligen kunde utnyttja alla nya verktyg jag fått. Det blev plötsligt enklare att rida 2+2 för då kunde händerna röra sig oberoende av varandra. Det tog emot men jag kunde inte blunda för att det gick bättre då.
På den vägen har det varit, och Samurai går nu bättre än någonsin, han musklar ryggen, han musklar bak, han sitter mer än någonsin tidigare - och han fyller 19 i sommar. Jag ler och är glad...
Lättridningen handlar egentligen om något så enkelt som att genom att lätta i sitsen faktiskt ge hästen utrymme för ryggen. Jag rider ofta fram i lättridning för att låta hans kropp komma igång lite, gammal man behöver lite tid på sig innan lederna är igång ordentligt. Då föredrar jag att inte sitta mer än nödvändigt på hans rygg.
Skänkelvikningarna rider jag för att det är ett så jättebra sätt att mjuka upp honom och få igång bakbenen, innan man börjar med samlingen. Han får mer framåtbjudning samt att man i skänkelvikningen kan med ett litet, ledande, tygeltag ge en extra skjuts åt frambenet som gör att han mjukar upp bogarna som han gärna låser lite.
Växlar gärna skänkelvikning och sluta t.ex. Mycket bra uppmjukning och lydnadsövning. Man får tillsammans med öppnan en bra status på dagsformen.
Inspänningstyglarna har jag använt lite på Campero för att jag vill utforska skillnaden i longeringen. En inspänningstygel har fördelen att den är statisk ( i detta fall anser jag det vara en fördel). Den har en fast fästpunkt och han kan förhålla sig till den punkten, lär sig att det inte har någon funktion att dra i bettet t.ex. En hand kan aldrig vara lika distinkt. De gånger jag gjort det och ridit har det varit stor skillnad i hur han svarat på bettet, han har varit mycket lättare att prata med, att få kontakt med och inleda arbetet med att få honom söka framåt-nedåt t.ex. Jag får se hur det utvecklas och kommer anpassa det jag gör därefter.
Lindorna har sin funktion, han har skor fram och jag vill inte att han slår sig under ridningen, det räcker med skador nu, typ...
Var det något mer? *minns inte riktigt...*
Det är en process som gått i flera steg, min utveckling (och Rajens) stod stilla under en ganska lång tid. Det saknades något och jag kunde inte placera det. Jag fick så möjlighet att rida för JB, något jag gjort en gång dryga året tidigare. Vad jag gjorde var att jag bad honom rida Rajen, så han fick känna igenom honom och se vad han skulle vilja ändra på. Plötsligt fick jag se en häst som satt mer i samlingarna än någonsin, utan att det uppstod en kamp utan enbart genom smarta övningar. Jag fick se en häst som bytte, helt rent, i vart fjärde språng... Det var min häst, men det var då inte jag som satt på... Det som hade hänt var att gick med egen motor, med egen energi.
Dagen efter fick jag ett ridpass jag sent ska glömma och efter den kursen var jag ganska förvirrad rätt länge. Jag upptäckte att Samurai plötsligt hade så mycket mer energi i ridningen. Jag fick en fantastisk känsla i fingrarna med de sträckta tyglarna - att bara kunna öppna och stänga fingrarna och få enorma förändringar i takt, tempo och balans. Kombinerat med kunskapen jag redan tagit till mig om sitsen inverkan och all den träning som den avspändhet i ridningen jag använt tidigare gjorde att jag verkligen kunde utnyttja alla nya verktyg jag fått. Det blev plötsligt enklare att rida 2+2 för då kunde händerna röra sig oberoende av varandra. Det tog emot men jag kunde inte blunda för att det gick bättre då.
På den vägen har det varit, och Samurai går nu bättre än någonsin, han musklar ryggen, han musklar bak, han sitter mer än någonsin tidigare - och han fyller 19 i sommar. Jag ler och är glad...
Lättridningen handlar egentligen om något så enkelt som att genom att lätta i sitsen faktiskt ge hästen utrymme för ryggen. Jag rider ofta fram i lättridning för att låta hans kropp komma igång lite, gammal man behöver lite tid på sig innan lederna är igång ordentligt. Då föredrar jag att inte sitta mer än nödvändigt på hans rygg.
Skänkelvikningarna rider jag för att det är ett så jättebra sätt att mjuka upp honom och få igång bakbenen, innan man börjar med samlingen. Han får mer framåtbjudning samt att man i skänkelvikningen kan med ett litet, ledande, tygeltag ge en extra skjuts åt frambenet som gör att han mjukar upp bogarna som han gärna låser lite.
Växlar gärna skänkelvikning och sluta t.ex. Mycket bra uppmjukning och lydnadsövning. Man får tillsammans med öppnan en bra status på dagsformen.
Inspänningstyglarna har jag använt lite på Campero för att jag vill utforska skillnaden i longeringen. En inspänningstygel har fördelen att den är statisk ( i detta fall anser jag det vara en fördel). Den har en fast fästpunkt och han kan förhålla sig till den punkten, lär sig att det inte har någon funktion att dra i bettet t.ex. En hand kan aldrig vara lika distinkt. De gånger jag gjort det och ridit har det varit stor skillnad i hur han svarat på bettet, han har varit mycket lättare att prata med, att få kontakt med och inleda arbetet med att få honom söka framåt-nedåt t.ex. Jag får se hur det utvecklas och kommer anpassa det jag gör därefter.
Lindorna har sin funktion, han har skor fram och jag vill inte att han slår sig under ridningen, det räcker med skador nu, typ...
Var det något mer? *minns inte riktigt...*
