Vårdgarantin!?

[Monstermom]

Nu är jag helt lost! Mamma har problem med en höft, hon har skickats hit och dit mellan läkare, röntgen, sjukgymnaster osv i... snart två år tror jag. I våras fick hon äntligen besked att hon skulle få komma till ortopeden för operation (förstod vi det som...), tidigare har det "inte gått" för att röntgenresultaten var för gamla (väntetid till ny röntgen, väntetid för att komma till läkare för att få resultatet...), behöver stärka musklerna inför operation hos sjukgymnast (väntetid till "höftskola" hos sjukgymnast, väntetid för att komma tillbaka till läkare efteråt), röntgenresultaten för gamla, osv, osv, osv, runt-runt-runt i någon jäkla cirkel. Men i våras så var som sagt den långa kedjan äntligen genomförd, och hon skulle till ortopeden.

Och hon har väntat. Och väntat. Och väntat. Till slut hade de 90 dagarna gått och syrran ringde för att höra vad som händer. Får höra att hon minsann borde hört av sig tidigare om det nu var så att det var så bråttom (!!? ), alla tider är inbokade till i alla fall nästa år, de har ingen aning om när det kan tänkas bli mammas tid. (Till saken hör att vi har ringt! Vi har ringt massor, men hela tiden fått höra att det är ingen idé att ringa och tjata... Inte ett ord om att de inte uppfyller vårdgarantin förrän nu när den är överskriden dock.) Så vi hittar ett annat sjukhus, i ett annat län. (Helt annat bemötande, för övrigt.) De ska ta emot mamma, men de måste få remiss från hennes nuvarande sjukhus. Som alltså måste skickas därifrån... Vilket tar tid! Kan man säga... Men nu hade den kommit fram igår! Hurra!

Men. Nu visar det sig två saker, först och främst har mamma inte något beslut om operation som vi hade fattat det som, utan hon väntar (och väntar, och väntar, och väntar...) på att få en bedömning om hon ska få opereras. Fine, det kan de göra på det nya sjukhuset också. Det blir visserligen ca dubbla väntetiden (kö till bedömning + kö till op), men det handlar fortfarande bara om några veckor(!). Lite krångligt att resa så långt flera gånger, men givetvis värt det bara mamma kan gå igen! Men, nytt problem. Såklart! Syrran pratade med sjukhus nr2 idag, de har sagt att de inte kan/vill (oklart) operera mamma, narkosläkaren har sagt nej. Ingen vet varför, och remissen har gått tillbaka till sjukhus nr1 så de kan inte kolla det heller. Så nu börjar jakten på någon som alls går att klämma information ur på sjukhus nr1 igen. Och frågan är, vad gör vi nu!? Kan någon vänlig själ förklara för mig vad vi har för möjligheter att komma vidare? Mamma har så ont, så ont...

 

[kryddelydd]

Oj, besvärligt!

Men för att försöka bena upp det hela.

Som regel krävs sjukgymnastik och träning vid artros (som jag utgår från att det handlar om), dels eftersom man kan få bättre funktion med mindre smärtor, dels för att förbättra läkningen och rehabiliteringen efter ev operation.
Röntgen är det också "normalt" att man begär och viss färskhet behövs, ja.
Att man efter en remiss inte direkt sätts upp för operation, är normalt förfarande.

Vårdgarantin innebär att man efter utfärdad remiss har rätt till en bedömning inom 90 dagar, och om åtgärd beslutas så ska den genomföras inom max ytterligare 90 dagar.

Jag kan förstå att det tagit tid med sjukgymnastik och röntgen men det låter som om proceduren varit löjligt långdragen i din mammas fall.

Här är det normalt så att man först hamnar hos sjukgymnasten, sedan höftskolan (krävs som regel för operation). Sedan, när man gjord dessa delar och insatserna inte räcker, skickar sjukgymnasten ofta ett meddelande till distriktsläkaren som beställer röntgen, mest för formens skull. När röntgen är gjord, eller redan när man skickar röntgenremissen, kan man skicka remiss till ortopeden för ställningstagande till operation.

Här opereras som regel inte förrän man har haft behov av och otillräcklig effekt av regelbunden smärtlindrande behandling.

Det som dessutom verkar krångla i din mammas ärende är någon annan sjukdom eller tillstånd som gör att narkosläkarna inte anser henne lämplig för sövning.

Detta är inget som ortopederna har så mycket inflytande över: bedöms det att din mamma inte tål en sövning så är det ett problem.
Ibland kan det innebära att man får välja smärtlindring av olika slag i stället för operation.

Det är självklart svårt att ha åsikter om rätt eller fel, när man inte är narkosläkare. Men det brukar som regel handla om att man exempelvis har en ganska allvarlig hjärt- eller njursjukdom.

 

[Monstermom]

Oj, besvärligt!

Men för att försöka bena upp det hela.

Som regel krävs sjukgymnastik och träning vid artros (som jag utgår från att det handlar om), dels eftersom man kan få bättre funktion med mindre smärtor, dels för att förbättra läkningen och rehabiliteringen efter ev operation.
Röntgen är det också "normalt" att man begär och viss färskhet behövs, ja.
Att man efter en remiss inte direkt sätts upp för operation, är normalt förfarande.

Vårdgarantin innebär att man efter utfärdad remiss har rätt till en bedömning inom 90 dagar, och om åtgärd beslutas så ska den genomföras inom max ytterligare 90 dagar.

Jag kan förstå att det tagit tid med sjukgymnastik och röntgen men det låter som om proceduren varit löjligt långdragen i din mammas fall.

Här är det normalt så att man först hamnar hos sjukgymnasten, sedan höftskolan (krävs som regel för operation). Sedan, när man gjord dessa delar och insatserna inte räcker, skickar sjukgymnasten ofta ett meddelande till distriktsläkaren som beställer röntgen, mest för formens skull. När röntgen är gjord, eller redan när man skickar röntgenremissen, kan man skicka remiss till ortopeden för ställningstagande till operation.

Här opereras som regel inte förrän man har haft behov av och otillräcklig effekt av regelbunden smärtlindrande behandling.

Det som dessutom verkar krångla i din mammas ärende är någon annan sjukdom eller tillstånd som gör att narkosläkarna inte anser henne lämplig för sövning.

Detta är inget som ortopederna har så mycket inflytande över: bedöms det att din mamma inte tål en sövning så är det ett problem.
Ibland kan det innebära att man får välja smärtlindring av olika slag i stället för operation.

Det är självklart svårt att ha åsikter om rätt eller fel, när man inte är narkosläkare. Men det brukar som regel handla om att man exempelvis har en ganska allvarlig hjärt- eller njursjukdom.

Tack för svar! Jag har verkligen full förståelse för att det är bra och viktigt att gå till tex höftskola, och att röntgenresultat måste vara färska nog att vara relevanta, såklart. Men när det bara skickas fram och tillbaka och väntas och dras ut på tiden så blir det oerhört frustrerande - klart att röntgenresultaten blir för gamla när ingen tittar på dem.
(Och jag är orolig över de eventuella framsteg hon gjort hos sjukgymnasten, det är nu snart ett år sedan hon gått på höftskolan - hade väl varit bra om hon hölls igång medan hon står i kö! Vi bor över hundra mil från henne, varken syrran eller jag kan hjälpa henne så hon fortsätter hålla igång.)

Jag förstår verkligen också att ortopeden inte kan operera om inte narkosläkaren kan söva. Det är bara ohyggligt frustrerande att de på sjukhus nr2 kunde konstatera detta samma dag de fick remissen, men på sjukhus nr1 har de inte sagt ett pip!

Du kan såklart inte säga något om vad som faktiskt är fel på mamma (men tack för tipsen på vad det skulle kunna handla om), men vet du om det kan vara olika hur de väljer på olika sjukhus? Att tex mammas vad-det-nu-är kan vara för svårt för ett litet sjukhus (sjukhus nr2 är litet) men på ett annat/större ställe har de andra möjligheter och kan operera "svårare" patienter? Eller funkar det så att om en narkosläkare sagt nej lär de andra göra det också?
(Hon har ett blåsljud på hjärtat, konstaterat för några år sedan. Det sas då att det inte var något allvarligt och hon hade sannolikt haft det hela livet. Kan det vara en sådan sak som spökar nu eller är det helt irrelevant?)

Mamma har smärtlindring, men den gör inte mycket mer än att hon i alla fall får sova. Vilket inte är ingenting såklart! Det var värre innan hon fick dessa tabletter.

 

[kryddelydd]

om det kan vara olika hur de väljer på olika sjukhus? Att tex mammas vad-det-nu-är kan vara för svårt för ett litet sjukhus (sjukhus nr2 är litet) men på ett annat/större ställe har de andra möjligheter och kan operera "svårare" patienter? Eller funkar det så att om en narkosläkare sagt nej lär de andra göra det också?
.

Ja, det kan skilja.
Precis som du är inne på kan små sjukhus vara mindre riskbenägna än stora sjukhus.
Det kan exempelvis vara så på små sjukhus att man endast har tillgång till narkos dagtid, och att man ser en risk med nyopererade sköra patienter som kan komma att ha behov av narkos/intensivvård även jourtid.
Så för att man tackar nej på ett ställe är det inte självklart att man tackar nej på ett annat ställe.

Smärtlindring går alltid att justera så det kan ju vara en väg så länge.

 

[Monstermom]

Ja, det kan skilja.
Precis som du är inne på kan små sjukhus vara mindre riskbenägna än stora sjukhus.
Det kan exempelvis vara så på små sjukhus att man endast har tillgång till narkos dagtid, och att man ser en risk med nyopererade sköra patienter som kan komma att ha behov av narkos/intensivvård även jourtid.
Så för att man tackar nej på ett ställe är det inte självklart att man tackar nej på ett annat ställe.

Smärtlindring går alltid att justera så det kan ju vara en väg så länge.

Tack så mycket, då kan vi fortsätta hoppas så länge i alla fall!

Nu gäller det "bara" att försöka få något slags svar ur sjukhus nr1...

Ja, smärtlindringen kanske skulle kunna gå att justera, men vi har inte lyckats få någon att ta tag i den biten heller. Mamma vill inte "vara till besvär", vårdcentralen tycker att hon är ortopedens ansvar nu, och ortopeden... Ja, som sagt.

 

[kryddelydd]

Tack så mycket, då kan vi fortsätta hoppas så länge i alla fall!

Nu gäller det "bara" att försöka få något slags svar ur sjukhus nr1...

Ja, smärtlindringen kanske skulle kunna gå att justera, men vi har inte lyckats få någon att ta tag i den biten heller. Mamma vill inte "vara till besvär", vårdcentralen tycker att hon är ortopedens ansvar nu, och ortopeden... Ja, som sagt.

Ja, normalt sett är uppdelningen sådan att ansvaret ligger hos vårdcentralen fram tills remissmottagare accepterat patienten, därefter är det normalt sett ortopeden som "äger" patienten i väntan på beslutad åtgärd och efter åtgärd, fram tills de remitterar ut - och vårdcentralen accepterar.

Inte enkelt, nej.

Men jo, smärtlindring går alltid att justera.
Om man exempelvis använder morfinpreparat så kan doserna ändras för att passa bättre och iblan kan man behöva byta preparat.

 

[Monstermom]

Ja, normalt sett är uppdelningen sådan att ansvaret ligger hos vårdcentralen fram tills remissmottagare accepterat patienten, därefter är det normalt sett ortopeden som "äger" patienten i väntan på beslutad åtgärd och efter åtgärd, fram tills de remitterar ut - och vårdcentralen accepterar.

Inte enkelt, nej.

Men jo, smärtlindring går alltid att justera.
Om man exempelvis använder morfinpreparat så kan doserna ändras för att passa bättre och iblan kan man behöva byta preparat.

Ja, då gäller det väl oavsett att försöka hitta en mottagning nr3 som kan åtminstone hjälpa med smärtlindringen. Sjukhus nr1 har som sagt ingen aning om när de ens kan tänka sig att lägga in henne i framtidsplaneringen. Begära att de remitterar ut henne (om det ens går) vill jag inte, då hamnar hon ju längst bak igen i den här oändliga cirkusen.

Men tack för tydliga svar! Nu känner jag att jag orkar igenom helgen i alla fall, så får vi börja gräva i det hela igen till veckan.

 

[Korven]

Finns det bara två sjukhus där hon bor?

 

[Monstermom]

Finns det bara två sjukhus där hon bor?

Det finns bara ett. Det andra ligger i grannlänet.

Men är det så att hon inte är omöjlig att operera kanske vi kan försöka hitta plats åt henne här nere där vi bor (vet inte om det går), här nere finns många i alla fall...

 

[Shudde]

(Och jag är orolig över de eventuella framsteg hon gjort hos sjukgymnasten, det är nu snart ett år sedan hon gått på höftskolan - hade väl varit bra om hon hölls igång medan hon står i kö! Vi bor över hundra mil från henne, varken syrran eller jag kan hjälpa henne så hon fortsätter hålla igång.)

.

Men inte är det väl sjukvårdens ansvar enbart att "hålla igång" någon, det vi gör i artrosskola/höftskola är att hjälpa patienterna att komma igång med träning på ett sätt som fungerar trots besvären, sen är det ju ett egenansvar att vidmakthålla det, man kan ju inte gärna bli kronisk patient 2-3 x/vecka livet ut när man har artros, då skulle vi inte ha tid med något annat (och i de regioner med vårdval inte finnas alls eftersom vi inte skulle få betalt för det vi gör..).

Sen håller jag med kryddelydd om att processen verkar ha varit seg, där jag har jobbat fungerar det precis som hen beskriver, om sjukgymnasten bedömer att vidare åtgärd behövs kan remisserna studsa fort till röntgen och ortoped utan läkarbesök.

Sen tycker jag att det låter märkligt att man inte kan "söva", de höftoperationer jag varit med på och hört om har gjorts med patienten i vaket tillstånd, självklart en risk även det och det kanske inte heller är standardförfarande i hela landet, det vet jag för lite om.

 

[Monstermom]

Men inte är det väl sjukvårdens ansvar enbart att "hålla igång" någon, det vi gör i artrosskola/höftskola är att hjälpa patienterna att komma igång med träning på ett sätt som fungerar trots besvären, sen är det ju ett egenansvar att vidmakthålla det, man kan ju inte gärna bli kronisk patient 2-3 x/vecka livet ut när man har artros, då skulle vi inte ha tid med något annat (och i de regioner med vårdval inte finnas alls eftersom vi inte skulle få betalt för det vi gör..).

Jag menar absolut inte att det ska vara enbart sjukvårdens ansvar. Däremot tycker jag det har gått väldigt lång tid mellan höftskolan och (eventuell, framtida) operation. Nu har jag inte tiderna helt klart framför mig här, men jag tror hon började där hösten -14 och slutade där någon gång runt senvintern -15. Som väntetiden ser ut nu så skulle hon alltså inte ens komma på bedömning förrän tidigast någon gång under 2016 (och därefter samma väntetider igen för en operation). Jag ligger på henne i telefon att hon måste göra övningar, och nog försöker hon, men utan stöd från sjukgymnast hur mycket muskler har hon kvar när det väl är dags för operation ett eller två år senare?

Jag menar inte att hon inte måste ta ett eget ansvar och kämpa själv, men jag tycker att upplägget inte precis är optimalt för att hon ska lyckas.

Sen tycker jag att det låter märkligt att man inte kan "söva", de höftoperationer jag varit med på och hört om har gjorts med patienten i vaket tillstånd, självklart en risk även det och det kanske inte heller är standardförfarande i hela landet, det vet jag för lite om.

Det låter ju jättebra! Det betyder i så fall (kanske!) att det finns ytterligare alternativ till vad-det-nu-är som narkosläkaren på ställe nr2 bedömde var en risk. Måste hon resa långt hemifrån så får vi lösa det på något sätt, antingen om hon kommer ner till oss och bor här ett tag eller om vi så hyr en stuga någonstans och bor där tillsammans. Bara hon får må bättre!

 

[CillaW]

Det är oftast operationen i sig som är en risk, inte sövning eller ryggbedövning.

/Cilla, ortoped

 

[Monstermom]

Det är oftast operationen i sig som är en risk, inte sövning eller ryggbedövning.

/Cilla, ortoped

Aha, tackar.

Betyder det då att möjliga alternativ krymper?

 

[CillaW]

Aha, tackar.

Betyder det då att möjliga alternativ krymper?

Omöjligt att säga utan mer info om varför narkosläkaren är tveksam.
Vilken ände av landet bor ni i?

 

[Monstermom]

Omöjligt att säga utan mer info om varför narkosläkaren är tveksam.
Vilken ände av landet bor ni i?

Nej, det låter ju rimligt (jag vet att jag inte ska försöka få för specifika svar såklart, men jag dras med lite mellan hopp och förtvivlan fn ). Vi får förhoppningsvis veta mer till veckan.

Mamma bor i norr och vi bor i söder.

 

[CillaW]

Du har PM!