Var drar ni gränsen?

[Alexandra_W]

Var drar ni gränser för när ni - oavsett veterinär och annan mer eller mindre självutnämnd expertis anser - tycker att 'nu är det nog'. Och då menar jag inte nog ekonomiskt, känslomässigt, tidsmässigt etc. Utan när den där gränsen för när man oavsett känner att det här är inte okej för hästen?

Jag har ju haft två fall där jag ansett att den gränsen är nådd och överskriden. Den första på kallblodsstoet som var ohalt i hage men inte kunde ridas pga kronisk fång eller kvarstående fångkomplikation eller vad man ska kalla det. Vet tyckte att det fanns all möjlighet att stoet skulle komma tillbaka till full brukbarhet, och att hon skulle få iaf 6 månader till eftersom hon faktiskt inte hade MINSTA besvär av att gå i hagen. Hon hagpensionerades i januari, tyckte inte riktigt det var så himla kul så jag skaffade en skötare åt henne som pysslade (meningen var hons kulle få promenadrida lite med men det blev bara en gång iom att hästen ömmade på allt annat än mjuuuukt underlag). Trots detta så trivdes hästen INTE mentalt. Hon blev grinig och snarstucken, gick jag förbi med en sadel högg hon mig i jackan och försökte dra in mig i boxen. Hon var på helspänn och högvarv hela tiden men inte gjorde något med henne, det formligen kröp i henne. Droppen kom när hon oprovocerat började ge utlopp för frustrationen över att inte arbeta genom att spöa upp hagkompisen tillika sedan flera år hennes bästa vän. Då ringde jag och bokade tid i och med att hon MENTALT mådde pest, och inte fungerade varken i 'flocken' eller i övrigt. Det var inte en lycklig häst helt enkelt.

Det andra var än lätatre, hästen var mentalt en pärla, trots ung ålder (2 år) och tradig konvalescens (boxvila, mer boxvila, mest boxvila samt en massa medikamenter och joxande samt täta vetbesök) och upprepade bakslag (kolikanfall tätt osv) så var hon en ängel, så tålmodig och glad hela tiden genom alla undersökningar, behandlingar osv. Däremot så hade hon ont, hon led och prognosen var dålig. trots idel soliga miner och tålmodighet så syntes det på ögonen att det var inte roligt, och hon ville inte ha det sådär längre. Hon var också otroligt trött. Det, i kombination med de ideliga bakslagen och dygnet runt lidandet och kass prognos gjorde att jag tog upp frågan om att ge upp. Vilket min klinikvet stödde till fullo, och försäkringsbolagets veterinär gav omedelbart tillstånd till på telefon, av djurskyddsskäl.

Men, säg att en häst är har ont eller liknande, men inte tycks 'beröras' av det. Den kanske busar lite mindre, men är glad och solig, gnistan är kvar och tycks som sagt inte bekymras av krämpan, vilken det nu är. Är som vanligt i temperamentet, pigg ooch vaken, humöret på topp och ögonen vakna och fulla av liv. Inga problem att följa med/Hänga med i flocken etc. Var drar man egentligen gränsen då?

Frågan kändes aktuell efter att ha sett unghästen trava i hagen idag. Jag ville gråta rätt och slätt... Jag har aldrig sett henne såhär dålig tyvärr, men HON tycks inte bekymras. Hon busar mindre än normalt (vilket i sammanhanget bara är bra, det gör att hon slipper boxvila/sjukhage vilket hon avskyr) men busar ändock, och trots att hon rör sig som skit i trav rent ut sagt så är det öronen framåt och svansen högt. Dvs det ser ut som fan rent rörelsemässigt, och det MÅSTE ligga smärta i botten, men hon tycks rycka på axlarna åt den.

Och nu finns det vissa felkällor till varför hon ser ut som fan just nu som ska åtgärdas (t ex så slutar hovis semester imorgon, och om han hinner ska han slå på hennes skor igen på fredag, annars nästa vecka, och det är en spruta kvar av behandlingen) men om vi leker med tanken att trots att felkällorna raderas, så ser hon likadan ut. När går man över gränsen egentligen?

och som sagt inte den medicinska, inte den ekonomiska, inte den orkesmässiga eller liknande - utan den när det banne mig inte går att berättiga längre att fortsätta? Just när man vet att det finns smärta därunder, man kan se den i vissa skeden/gångarter/liknande men HÄSTEN förutom att röra sig som skit i dessa skeden inte tycks bekymra sig?

/Alexandra - som försöker hålla sig undan ett medlemskap i klubben för när egoismen fördunklade förnuftet...

 

[jarakamandan]

Sv: Var drar ni gränsen?

Det är en svår fråga. Verkligen. När hästarna tydligt visar att det gör ont och inte är roligt längre, ja då är det ju inte snack om saken. Enligt mej, men det finns ju många som håller sina stackars djur vid liv i all oändlighet bara för sin egen skull.
Jag har ett liknande problem själv, fast inte riktigt eftersom jag inte äger hästen och sen ett halvår tillbaks inte har hand om den heller. Det är en stor och tung fjording som jag började sköta för snart 10 år sedan åt en bonde som inte hade tid med honom. För 3 år sedan vrickade han sig lätt bak, men var ohalt efter ett tag. Sedan kom dock hältan tillbaks och nu har han gått runt och vart halt i ett par år... Tyvärr har ju inte jag längre nån möjlighet att ta hand om honom längre eftersom jag har flyttat 30 mil därifrån. Och dessutom så är han inte längre försäkrad (!) eftersom ingen använder honom... Så en behandling skulle ju i vilket fall inte va aktuell. Iaf när jag där och hälsar på honom när jag är hemma och han har det väl bra. Han har en kompis och de går på lösdrift och lever vildhästliv, vilket passar honom utmärkt. Han har aldrig gillat att stå inne. Men man undrar ju ibland...Hur ont har han? Han är ju sig själv i övrigt.
Och det här var ju inget svar på din fråga... Men jag har också funderat på det...

 

[Tussemaja]

Sv: Var drar ni gränsen?

Ja, svår etikfråga... Jag har en gammal hund som är stel och har ledvärk. Går på mediciner sen ett halår tillbaka. Det gör mig ont när hon ska resa sig och jag tänker varje dag att det här går nog inte så länge till, men när hon väl kommit upp skuttar hon iväg, glatt och villigt, följer med på skogspromenader - om än långsammare än förr, jagar en katt då och då (fast hon hinner aldrig i kapp...) äter med MYCKET god aptit, skäller på alla som kommer förbi och är... ja... överhuvudtaget MED... Visar livsglädje - livsvilja. Och så länge hon visar det, då är valet självklart för mig - hon ska leva en tid till.
Min gamla häst - avlivad i vintras efter andra omgången fång; magrade av, lessen i ögonen, trött på att medicineras (gick länge på smärtstillande) ont i fötterna så fort det var det minsta hårt underlag, blev grinig... Den morgonen när han visade lust att anfalla mig i boxen ringde jag veterinären och han kom en timme senare....Här visade hästen verkligen att han inte hade nåt bra liv längre....
Jag tror att man måste lyssna på djuret, kunna läsa signalerna och handla därefter utan tanke på sig själv, sina egna känslor, ekonomi etc. etc.

 

[Fladde]

Sv: Var drar ni gränsen?

För mig så är en ridbar häst som håller för hårdare träning viktig.
Så en haghäst för mig är helt uteslutet.
Livskvalitet är viktigaste kommer inte hästen hålla för ordentlig ridning eller evetuellt som avelsto så tycker jag att det är dags att slänga in handuken.

Men just när, var, hur är ju alltid svårt att vetta

 

[Silly]

Sv: Var drar ni gränsen?

om hästen lider av sjukdomen/skadan o måste göra det en längre tid så...

om hästen tappar livslusten känns det som att det kanske är dags men om det gäller ens egen häst kan det nog vara svårt att tänka på vad som ska göras..

 

[Piraja]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tog bort min valack direkt trots att han "såg ut" att leva ett gott liv. Han hade grad tre på samtliga kotor samt artroser bägge bakknäna och det hindrade honom rejält...ändå, innan skadorna konstaterats med röntgen, slet och jobbade han på och verkligen försökte hela tiden vara mig tillags. Det var när vi skulle upp en nivå tävlingsmässigt som han började slå ifrån men i övrigt var han sitt gamla vanliga jag. Så i väntan på att försäkringsbolaget skulle säga sitt...tog jag hem en ny häst och lät gubben vara ifred i hagen (4 ha kuperad drömhage). Han gick sina rutinrundor, sov i morgonljuset i västersluttningen men suckade djupt varje gång jag tog ut den andra hästen. Han så säkert lycklig ut för en som inte kände honom men jag kände verkligen att detta inte var ett liv för honom så mitt beslut var att ta bort honom.

 

[mimus]

Sv: Var drar ni gränsen?

Den där gränsen är alltid en balans gång och måste beaktas från fall till fall.
Med en yngre häst så är det ju svårare tycker jag, nöjer hon sig med ett liv i hagen,om än knackigt eller blir hon som ditt kallblod?

Samtidigt måste man som djurägare lita på sitt omdöme och ta sitt ansvar, så som du själv beskriver.

I mitt fall, med min gamla, så har jag vet koll några ggr/år och försöker vara objektiv "vad är bäst för djuret" inte för mig.

Jag är övertygad att DU vet när din gräns är nådd.

 

[Grängesberg]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag funderar också ganska ofta på just det.
Har ju själv en "skruttig" ponny i min ägo som är hur glad och busig som helst både i hagen och inne i stallet. Han har trots sina problem som varat i 5 år(emellanåt är han nästan helt ok) under hela tiden vart pigg och levnadsglad.

Vissa dagar går han helt förskräckligt stelt för att andra dagar bralla som en tok i hagen. Då syns inte ett spår av den stelheten.

Min ponny är värst på morgonen och efter en dag i hagen så går han när vi tar in mycket mycket bättre och de flesta dagarna är han då helt ren i sin gång.

Vi har resonerat hela tiden om när det är dags att ge upp. Men det är svårt, han är ju så full av liv och glädje.
Vi har sagt att den dagen då han inte längre är sig själv, då får det vara nog. Men så länge som han klarar av att vara i hagen med sin kompis, leka och busa, då får han gå här hemma och vara sällskap.

Min ponny har haft ehrlichia med stelhet i leder och muskulatur i bogen som följd. Han är behandlad flera gånger för ehrlichian men det hjälper inte.

Vi har provat alla möjliga tänkbara åtgärder under åren med varierande resultat.

Förra sommaren så vart han så pass bra att jag kunde sätta igång honom. Skrittade flera månader, kom så till trav korta bitar och tyvärr så vrickade han sig illa på ett framben i hagen i november och blev halt. Hältan gick så småningom över dock så var stelheten i bogarna tillbaka. Så nu är vi på ruta ett igen.

Han är just nu på bete, ska sedan hem och få en kur med butta(om han inte mirakulöst nog är bra) och sedan ska han skos med PG beslag för att testa om det hjälper honom lite med stötdämpning.

Han går mycket bättre på mjukare underlag.

Våra veterinärer och osteopaten har pratat mycket om "muskelminne" och att det är just det som vår lilla stackare har.

Han ska sen i början på hösten få träffa en superduktig veterinär från Belgien(Bor i Tyskland) som både praktiserar alternativ och veterinärmedicin. Han kommer hit och ska behandla en landslagshäst och vi har fått en plats då. Ska bli intressant att se vad han har att tillföra.

 

[Albatross]

Sv: Var drar ni gränsen?

Ber om överseende om mitt inlägg kommer att vara flummigt (skriver det under tidspress då jag strax skall till stallet för att vaccinera fåren) – hoppas ändå att det kan bifoga något till diskussionen:

Jag tror att vi (i västvärlden) är mycket rädda för smärta och sjukdom (precis som vi är rädda för ålderdom), så att vi försöker att hålla dessa två ting så långt ifrån oss som möjligt. Men båda dessa är ju en del av livet, så varför skall de individer som inte är helt friska slås ut? Trots smärta kan man leva ett bra och gott liv. För livets kvalité består av så mycket mer än bara om man känner smärta eller inte. Sen måste man göra skillnad på smärta och lidande. Djur som lider skall man avliva, men Kele verkar ju (enligt din beskrivning) inte höra till denna kategori.

Många människor som jag har pratat med, som har avlivat sina djur har sagt att de gjort det eftersom de inte stod ut med att se djuret vara sjukt/ ha ont, dvs. de gjorde det inte för djurets skull, inte för att djuret led utan för att de själva inte kunde se på. Nu menar jag inte att du skulle göra det, men kan det vara så att det till viss del är svårt för dig att se henne ofräsch?

Jag sitter i ungefär samma sits som du, skillnaden är den att min häst är 19 år. Han har en hälta som återkommer regelbundet, medan han periodvis är ohalt (en lång historia), och jag erkänner att det har varit svårt för mig att se min häst springa ofräsch medan kompisens häst galopperat på i full kraft, vilket fick mig att tänka på avlivning. För jag tyckte synd om min häst att han inte kunde spränga iväg i galopp över sommarhagen, men efter lite funderande kom jag fram till att jag inte kunde tänka så, visst hade min häst säkert föredragit att inte ha ont alls men skadan har inte tagit bort min hästs livsglädje (han är nöjd med att ströva omkring i sin hage i sin takt, gnabbas med kompisar, bli omskött osv.), och så länge som skadan inte gör livet till ett lidande för honom (han är glad och pigg) kommer jag inte att avliva honom.

Problemet är ju att djur inte kan föra en verbal konversation med oss och tala om för oss hur de mår. Samtidigt, har många djurägare en sådan kontakt med sina djur att de ser på djuret hur det mår och om det lider eller inte. För mig är det djuret som avgör när beslutet skall tas. Så länge som djuret visar livsglädje = äter med god aptit, är på gott humör, har gnistan kvar dvs. visar att livet är skönt så skulle jag personligen inte avliva.

Nu vill jag inte förmänskliga djur och följande kommer kanske att låta mycket löjligt, men vad tror du att Kele hade sagt om du frågat henne vad hon ville? Säkert hade hon velat vara så fräsch som möjligt, men tror du att hon hade velat säga hej då till sin vardag på grund av skadan, eller tror du att hon tycker att livet är bra och kul även om hon inte kan busa och springa som de flesta unghästar i hennes ålder?

 

[corzette]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tror du vet min "tankegång" då jag ju tog upp det i en annan tråd, när du gick igenom röntgen"fynden"...

Jag tycker INTE det är värt att ha en HALT häst i hagen oavsett livsgnista eller inte. Men det är ju å andra sidan för att jag har mina hästar som ridhästar och en halt häst går inte att använda.
Dvs jag skulle inte "spara" på en häst av känslomässiga skäl om jag ändå inte kunde rida den. (säger jag som har en 23 årig märr som bara går å skrotar men hon är helfräsch och förhoppningsvis dräktig)..

Men som sagt... du "vet" vad jag menar

 

[kenneth]

Sv: Var drar ni gränsen?

Det finns så många bra hästar i världen, varför lägga ner tid på dom dåliga?

 

[Cyllene]

Sv: Var drar ni gränsen?

Det där var väl det fånigaste hittills... Ge dig för fan!

Däremot så finns det hästar som faktiskt håller sig friska - och jag kan säga att de mår även bättre psykiskt än de som ALLTID går med en massa problem.

Du vet ju hur jag också har haft det och man vet aldrig när det är dags - hästen kan ju inte tala om det för oss.

Så en vacker dag måste du bara ta beslutet. För hästens del spelar det ingen roll om du tar det idag eller om tre månader. Men en häst som inte mår bra ÄR ingen glad häst, så mycket har jag lärt mig!

/C

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

För mig så är en ridbar häst som håller för hårdare träning viktig.
Så en haghäst för mig är helt uteslutet.
Livskvalitet är viktigaste kommer inte hästen hålla för ordentlig ridning eller evetuellt som avelsto så tycker jag att det är dags att slänga in handuken.

Men just när, var, hur är ju alltid svårt att vetta

Vad har hålla för hård träning med livskvalitet för hästen att göra? (Tappade tråden lite i ditt resonemang?)

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Den där gränsen är alltid en balans gång och måste beaktas från fall till fall.
Med en yngre häst så är det ju svårare tycker jag, nöjer hon sig med ett liv i hagen,om än knackigt eller blir hon som ditt kallblod?

Ett LIV i hagen är ju inte aktuellt. Utan det är ju en period det handlar om, hur lång den är vet jag faktiskt inte i nuläget. Men sålänge veterinärerna anser det finns en chans att hon blir bra, och sålänge jag tror det finns en chans så är ju egentligen frågan aktuell. Men det handlar inte om ett permanent tillstånd, endera blir den där damen bra/brukbar eller så får hon springa på de evigt gröna ängarna. Men någonstans måste man ju bestämma HUR LÄNGE man ska försöka, och för MIG är det inte ett problem med säg ett år till rent tidsmässigt eller ekonomiskt, sålänge hon verkar må bra etc under tiden. Samtidigt så om det tänker fortsätta som det gjort nu så går ju hon en stor del av tiden med ledinflammationer. Vilket knappast är smärtfritt. Men inte tycks bekymra henne i hennes 'vardagliga hagliv'.

Men det blir inte ett liv i hagen, dels så VILL jag inte ha en till, jag skulle kunna ge min vänstra arm för att få Kele bra, men jag kan tyvärr inte samla på förtidspensionärer. Och sen anser jag inte det är ett riktigt sjysst liv för en häst att bara gå i hagen i 25 år. Avel är ju uteslutet, så kvar är ju 'sällskapshäst'. Sure, i en STOR flock där hon kan leva 'hästliv' rakt igenom kanske, men nä.. Sen, om det nu fortsätter såhär så går hon ju sönder bara av att gå i hagen, och att stup i kvarten åka in och spruta en häst för den ska fixa det hjälpligt att gå i hage enbart - näe.

Men, den här perioden när det fortfarande finns någon form av hopp (även om det kanske inte direkt är några stora förhoppningar, men när det finns och det är inom rimlighetens gränser och inte rent önsketänkande), så lä man ju göra bedömningen hur mycket man ska acceptera.

Den dag hon inte fungerar normalt vid hantering/i hagen/i 'flocken' eller börjar visa att hon inte mår bra så får hon åka, för så mycket hopp att det skulle uppväga DET finns inte idag..

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tror du vet min "tankegång" då jag ju tog upp det i en annan tråd, när du gick igenom röntgen"fynden"...

Jag tycker INTE det är värt att ha en HALT häst i hagen oavsett livsgnista eller inte. Men det är ju å andra sidan för att jag har mina hästar som ridhästar och en halt häst går inte att använda.
Dvs jag skulle inte "spara" på en häst av känslomässiga skäl om jag ändå inte kunde rida den. (säger jag som har en 23 årig märr som bara går å skrotar men hon är helfräsch och förhoppningsvis dräktig)..

Men som sagt... du "vet" vad jag menar

Ah, kanske ska förtydliga att meningen ju ÄR att Kele ska bli ridhäst. Just nu gör hon egentligen inte speciellt mycket mindre än om hon var frisk, iom att hon bara är 2½. Och endera blir hon bra/brukbar eller så får hon galoppera på de gröna ängarna. Så jag har inga som helst planer på att ha henne som 'haghäst' hela hennes liv. Men under den period det tar för att få svar på om hon aldrig kommer bli ridhäst eller om hon kommer kunna bli det, så är det ju ändå en avvägning att göra.

Och varken tiden eller ekonomin är några problem, så för MIG så gör ett år till ingenting, såvida det är ett drägligt liv för HENNE under tiden.

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Det finns så många bra hästar i världen, varför lägga ner tid på dom dåliga?

vad kännetecknar en bra häst? Att den är hållbar och frisk men inget annat? Att den har ett gott lynne? Att den har en bra exteriör? Jag ser en massa apsekter på vad som är en bra häst, och Kele faller på en punk av det. Det gör henne till en icke-frisk häst, men inte en dålig...

Men jag fattar hur du menar. Och ja, VARFÖR slår jag inte ihjäl båda mina 'dåliga' hästar och skaffar två nya, 'bra' hästar? Tja, kanske för att mina hästar inte bara värdesätts för om de kan prestera eller inte. Kanske för att jag tycker väldigt mycket om mina djur och ser dem som långt mer än slit och släng? Kanske för att jag är väldigt förtjust i Kele och gärna ger henne både en och tre chanser sålänge det finns just en chans.

Eller så är jag helt enkelt inte riktigt klok. Fast GLÄDS åt det, sålänge sådana som jag envisas med att inte bara slå ihjäl sådant som på något vis är defekt - så blir det FLER bra hästar därute åt er andra

 

[sissu]

Sv: Var drar ni gränsen?

Oavsett om det är en unghäst eller en vuxen "färdig" häst så tycker jag gränsen går när hästen själv visar att den inte vill längre. Bortser man från allt annat, känslor, pengar, tid m.m. så går gränsen direkt när hästen visar att nu orkar/vill jag inte mer.

I ditt fall med Kele som du besrkiver henne så skulle jag så länge hon visar levnadsglädje börja titta med bara ett öga en längre stund och låta henne vara ifred och skrota fram tills hon vuxit färdigt och se hur allt ter sig då och ta beslut efter det.

Om inget radikalt skulle hända förstås som kräver sin åtgärd.

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tror att vi (i västvärlden) är mycket rädda för smärta och sjukdom (precis som vi är rädda för ålderdom), så att vi försöker att hålla dessa två ting så långt ifrån oss som möjligt. Men båda dessa är ju en del av livet, så varför skall de individer som inte är helt friska slås ut? Trots smärta kan man leva ett bra och gott liv.

Javisst, om vi ska förmänskliga ännu mer skulle jag bli ganska less om någon tyckte 'äh, slå ihjäl henne' 'bara' för att jag har en kronisk ryggskada som ger smärta 24 h/dygn 365 dagar per år. Jag har ju lärt mig leva med den, tänker inte på den sålänge den inte förändras från 'grundläget' etc.

Fast jag ser ändå en viss skillnad. JAG kan säga 'nej, nu gör det så jävla ont så jag blir tokig, nu ger ni mig morfin eller så gör jag slut på det här eländet själv' (för att ta ett väldigt drastiskt exempel). Och jag kan välja att istället för att t ex gå upp och städa badrummet ligga på en värmedyna i sängen en förmiddag innan jag är i skick att prestera.

Men en HÄST kan inte tycka 'nej matte, jag står nog hellre inne idag med back on track och vilar lite, jag går ut vid lunchtid', eller för den delen 'nej, jag tänker inte bli rädd för den där saken och kasta mig runt och ta tre språng åt andra hållet, för det gör så ont i mina ben sen då'. Hästar är så programmerade med instinkter all vår avel inte har kunnat ta bort, att när de slutar med att följa flocken t ex, då är det riktigt illa. Visst kan de säga allt som vi människor kan, men inte ens jag som känner Kele utan och innan och till och med fött upp henne själv kan säga att jag skulle uppfatta allt hon sa utan att missa något. Dessutom VILL Kele iaf i nuläget otroligt mycket mer än vad som är bra för henne. Om HON fick bestämma skulle vi tömköra/handhästa/etc vareviga dag - skitsamma att benen skulle gå sönder i småbitar..

Många människor som jag har pratat med, som har avlivat sina djur har sagt att de gjort det eftersom de inte stod ut med att se djuret vara sjukt/ ha ont, dvs. de gjorde det inte för djurets skull, inte för att djuret led utan för att de själva inte kunde se på. Nu menar jag inte att du skulle göra det, men kan det vara så att det till viss del är svårt för dig att se henne ofräsch?

Valacken är ju inte heller frisk. Han har sina dåliga dagar, och han har sina bra dagar. De bra är än så länge tack och lov i majoritet.
Men sina dåliga dagar, och speciellt de extremdåliga då han ser ut som sju svåra år är ju inte roliga att se. Och han HAR inte roligt de dagarna heller, han är väldigt tydlig (tack och lov) och om jag så var tvärblind för rörlsestörningar/hälta så skulle jag bara på hans beteende kunna se att det var en dålig dag. Han rör sig inte mer än nödvändigt, han busar inte, han är ganska 'butter', aldrig sur men vill helst vara ifred, inte gosa och öppnar man boxdörren med en grimma i handen så vänder han sig bort. En bra dag rör han sig massor, busar och leker och är soligheten själv, kommer fram i hagen, sticker huvudet i grimman etc.

Kele har än så länge också varit tydlig när hon haft ONT. Hon var ett veritabelt monster när muskelskadan var akut, högg fram, knuffades på mitten och sparkade bak när man skulle hantera henne, och i hagen stod hon mest och tyckte 'blä'. Har vid ett annat tillfälle när hon varit dålig med ställt sig utanför flocken och inte följt den. Fortfarande gnäggat åt mig och tagit kontakt med mig (hon är inte helt dum i huvudet den lilla *s*, den dagen GNÄGGADE hon åt veterinären när hon fick se henne med, så hon har räknat ut var hjälp finns att hämta.. *s*) men inte brytt sig ett jota om den övriga flockens göranden. Så visst säge rhon också till TYDLIGT, men det har då handlat om ganska rejäl smärta.

Ser man till henne i dagsläget så är hon som vanligt, men mer kontaktsökande (vilket i hennes fall innebär att hon är som ett plåster), hon är väldigt UTTRÅKAD och tycker vi ska gööööra saker. Detta behöver inte ha ett jota med hennes hälsostatus att göra utan bara att HON tycker att det är tradigt, just för att HON inte bekymras av smärtan. Samtidigt så har hon ju verkligen nada koll på vad det för lederna skulle innebära att göra det hon ber om. Hur länge hon 'står ut' med att göra ingenting fast hon vill vet jag inte.

Det jag däremot har svårt att se, dvs rent för egen del, är en 2½ åring som inte busar i normal utsträckning och som när hon gör det är förskräckligt oren/halt. Jag skulle INTE under några omständigheter med de åsikter, kunskap och erfarenhet jag har idag kunna stå ut med att se en häst så år ut och år in. (Vilket dock inte är och aldrig varit aktuellt). Utan det som fick mig att fundera var just det att hon SER något så extremt dålig ut, och SER ut att ha riktigt rejält ont fram i trav - men hon verkar inte bekymras direkt över det. (Sen kan man ju lalla ännu mer och fråga OM man ska vänta TILLS det blir outhärdligt? Jag kan ju t ex låta valacken bestämma vad vi ska göra - hoppa och galoppera - och låta honom göra det för han vill det och gillar det, men det kommer inte ta lång tid innan han kommer bli såpass dåligt ATT han faktiskt säger att 'nej, nu vill jag inte mer'. Var är egentligen djurägaransvaret atT INTE låta det gå dithän?)

Nu vill jag inte förmänskliga djur och följande kommer kanske att låta mycket löjligt, men vad tror du att Kele hade sagt om du frågat henne vad hon ville? Säkert hade hon velat vara så fräsch som möjligt, men tror du att hon hade velat säga hej då till sin vardag på grund av skadan, eller tror du att hon tycker att livet är bra och kul även om hon inte kan busa och springa som de flesta unghästar i hennes ålder?

Häsar har inte den tankekapaciteten så det faller lite där. Men jag tror INTE Kele skulle säga att 'jomen ha det såhär hela livet - skitbra', just eftersom hon är uttråkad. IOfs skulle hon inte säga 'jag vill dö' heller iom att hästar inte har den uppfattningsförmågan och tankekapacitet som krävs för att ta ställning i en sådan fråga. Förra unghästen sa ju inte 'jag vill dö', hon sa 'jag vill inte ha det såhär'. De kan ju inte se längre än till här och nu. Och här och nu tycker Kele att det var då FAN att hennes jäkla matte inte förstår vad man säger och inte går och hämtar tömkörningsgrejerna eller sadeln och slutar fjanta med en massa 'nej lilla gumman, du ska inte'. För enligt Kele så ska Kele visst. Eftersom hon inte kan se konsekvens och verkan.

(Och är det här Keles vardag så kommer Keles resterande liv inte bli speciellt långt, så den diskussionen är redan avgjord, utan det handlar om den tiden tills man fått ett tillräckligt svar för hur det tänker bli, brukbar Kele eller ej brukbar Kele..)

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Oavsett om det är en unghäst eller en vuxen "färdig" häst så tycker jag gränsen går när hästen själv visar att den inte vill längre. Bortser man från allt annat, känslor, pengar, tid m.m. så går gränsen direkt när hästen visar att nu orkar/vill jag inte mer.

I ditt fall med Kele som du besrkiver henne så skulle jag så länge hon visar levnadsglädje börja titta med bara ett öga en längre stund och låta henne vara ifred och skrota fram tills hon vuxit färdigt och se hur allt ter sig då och ta beslut efter det.

Om inget radikalt skulle hända förstås som kräver sin åtgärd.

Haha, jag försöker inte bara titta med ett öga, jag försöker BLUNDA. Hinner jag tittar jag faktiskt BORT när hon springer Fast jag hann inte idag. Och lite koll måste jag ju hålla, hon ska ju inte bli radikalt sämre t ex.

SKrota och vara ifred tills hon vuxit färdigt går tyvärr inte, vi måste häva och se till att ledinflammationerna inte återkommer, annars har hon verkligen inte en chans överhuvudtaget då hon kommer få pålagringar och sekundärproblem.

 

[mimus]

Sv: Var drar ni gränsen?

Så som du beskriver det tycker jag inte gränsen är nådd för Kele, men å andra sidan har jag ju inte sett henne "live".
Då säger jag som jag gjorde i en annan "Keletråd".
Ge henne ett halvår/ett år.
Du kommer ta beslut innan om du anser att det är dags.