Sv: Var drar ni gränsen?
Knapplån.. Nu är vi en bra bit från ursprungsdiskussionen men jag tycker även 'spinoff:arna' är intressanta så såvida inte moderatorn har synpunkter så..
För MIG är en VÄLDIGT viktig aspekt om djuren ska BEHÖVA kämpa in i det sista. De flesta djur, hur domesticerade de än är har en enorm överlevnadsinstinkt, som vida överstiger många människors. Det var en förutsättning för att överleva i det vilda, att inte ge upp förrän man dukade under. Och visst, den kommer oss till gagn i mångt och mycket (samtidigt är bland det värsta man kan se en häst som framför ögonen på en ger upp och släcker ljuset i ögonen och slutar kämpa..). Men, vi har domesticerat hästarna och tagit över en väldigt stor del, ja faktiskt hela, ansvaret för deras välmående.
Och SKA en häst behöva kämpa tills den ger upp? När vi faktiskt kan gå in och avbryta i 'förtid'? SKa ett annat husdjur/lantbruksdjur behöva kämpa in i det sista?
JAG har personligen VÄLDIGT svårt för att låta det gå därhän om jag kan undvika det, och det är just att låta det gå därhän jag är RÄDD för. Jag vill INTE att min triangelmärkta valack ska behöva bli så dålig att han tappar gnistan innan jag inser fakta och tar mitt djurägaransvar. Därför envisas jag med att böja honom i tid och otid för att i just TID se när det går åt fel håll. Och kunna ta ett beslut INNAN han kämpat tills han inte okar mer, har såpass ont att han inte vill vara med mera etc.
Jag har aldrig varit för att i alla lägen till varje pris försöka rädda livet på ett djur, utan gör en bedömning. Och jag sätter in/godkänner MINDRE resurser för ett äldre djur än ett ungt, för en sämre prognos än en bra etc. Mingammeltik, som i nästan fyra år levt på lånad tid med njursvikt. När hon var 9½ år gav veterinären henne 6 månader till med medicinskt foder. Hon fick nästan fyra år i högönsklig välmåga innan njurarna i början av november slogs ut. Jag hade kunnat prova sätta henne på dropp och se om man kunde stabilisera läget, och sen satt henne på medicinering. Jag lät henne med tårarna strömmande nerför kinderna somna in. Och det fanns ingen tvekan bakom beslutet. Om min femåriga tik skulle drabbas av akut njursvikt och var i samma situation skulle jag säga åt dem att sätta in alla resurser de har. Det kan sluta precis lika illa, men tiken har minst 5 goda år kvar om man få rhenne genom det. Gammeltiken hade inte det. Och jag ville INTE att hennes sista dagar/veckor i livet skulle vara liggandes på djursjukhusets intensivvårdsavdelning, 'långt hemifrån' och liggandes med dropp och måendes pest. Jag ville att hon skulle få somna med flaggan i topp.
På samma sätt vill jag inte att valacken ska behöva sluta sina dagar med onda ben runt om, pålagringar högt och lågt och så vidare. Utan allra, allra helst skulle jag vilja ta bort honom dagen innan den oåterkalleliga dominoeffekten sätter in och det hela börjar rasa bit för bit. Nu är ju det omöjligt att veta, men det är drömscenariot. Och det kan jag ju inte få, och då anser jag att JAG (talar inte om vad jag tycker andra ska göra utan MIN åsikt om MINA djur) att då får jag ta beslutet så 'långt från' det oåterkalleliga som helst. Det ger en risk att begå ett misstag, men hellre misstag åt det hållet än det andra. Jag ångrar än idag att jag INTE lyssnade på mitt kallblod tidigare. Jag både såg och hörde vad hons a men jag valde att ignorera det för att JAG ville att.. Och det krävdes att hon i princip SKREK att 'det här är inte KUL, fattar du inte det ditt pucko?' för att jag skulle ta mig i kragen. Och det var för långt.
En bekants bekant har/hade (vet inte omd en lever) en gammal hund. Den är alltid glad, viftar alltid på svansen, har god aptit, är social och vill kelas med etc. Men höftlederna är slut. Den kan inte gå i trappor, ens ett trappsteg. Den rör sig i slowmotion och går på smärtstillande. De får bära ut/in den när den varit ute och kissat, vilket går till så att husse eller matte bär ut hunden, sätter ner den på gräsmattan där den kissar/bajsar, och sen bär de in den. Mestadels av tiden ligger den på soffan och blir kliad bakom öronen. Men den ser som sagt var GLAD ut, viftar glatt på både svansen och halva kroppen när det kommer någon, och det stör inte ägarna att behöva bära den etc. Jag kan inte se några tecken på hunden att den lider, i meningen att den verkar trött/ledsen/håglös/aggresiv etc. Men JAG skulle avlivat hunden långt innan. För JAG tycker att det är alldeles för långt gånget. (Och samtidigt så har jag en 10 år gammal hund som går på smärtstillande och muskelavslappnande - Paraflex comp - var tredje dag pga antagligen dubbla diskbråck (ej röntgat dock). Men han kissar själv, hans pringer som en vettvilling på gräsmattan och leker med tiken, han beter sig som betydligt yngre. Han har tappat en massa muskler i bakdelen, och utan smärtstillande så blir han väldigts tel när han legat och/eller sprungit mycket, och har ONT när han ska lägga sig/resa sig. MEN, även utan smärtis så är hana ktiv, men med smärta. Med smärtis är han aktiv UTAN smärta. Den dag han slutar var aktiv även om han är smärtfri så får han slippa. Även om han verkar glad, äter bra och är social etc. För han må vara gammal och pensionerad, han må ha sina försltningsskador från tävlingsbanan etc, men när han slutar bete sig rastypiskt - då är det nog. Så jag anser INTE att allt som inte är perfekt ska slås ihjäl, utan mer om vad jag innefattar i livskvalitet och hur stor FÖRSÄMRING av den jag tolererar).
