Var drar ni gränsen?

[ako]

Sv: Var drar ni gränsen?

Kan inte tänka mig att Kele lider om hon far runt i hagen och ser nöjd ut. Hade det handlat om för evigt hade det väl varit en annan sak, men nu handlar det ju trots allt om en period när du ska se om hon blir bättre och kan tänkas funka som ridhäst. Att hon inte ska vara haghäst för alltid har du ju redan beslutat, vilket jag tycker ät klokt!

Once again - Good Luck!!

 

[imrahil]

Sv: Var drar ni gränsen?

det där med att kunna följa flocken tycker jag är viktigt, kan den inte det är det nog dags. *brr*, såg otäcka saker i usa där de inte tänker så, utan mer "andas den så får den leva"

 

[Lena_B]

Sv: Var drar ni gränsen?

Knapplån!

Det där om att dra gränsen när hästen tappat gnistan och mår pest funker absolut inte frikopplat från prognos och tidsperspektiv, för då hade jag fått slakta för elak hovböld med var under en stor del av hovväggen! Min häst mådde pest och var i princip ohanterbar under tiden han stod på djursjukhuset (det blev ett antal sövningar för att byta gips...) Och inte mådde han direkt bra, varken fysiskt eller psykiskt när han kom hem heller. Men han var också en riktig ynkpelle som blev snudd på blockhalt för en minimal muggkrusta! Avlivning var givetvis inte på tapeten, han fick lida

Likaså mådda kompisens fullblod verligt pestigt när hon togs från banan för att bli avelssto. Det tog många månader innan hon mentalt fixade saker som att gå i en hage och beta. Hon såg verkligen hjärteknipande ut när hon vandrade fram och tillbaka vid en liten bit av staketet mot stallet eller stog stilla helt apatisk och avstängd.

Så likaväl som man måste dra en gräns när hästen har dålig prognos men verkar må mer eller mindre bra så måste man dra gränsen hur mycket tappad gnista och lidande man ska acceptera vid en mer eller mindre god prognos. Jag drar den gränsen betydligt tidigare än en del behandlingar av sällskapsdjur jag sett på TV...

 

[mul]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag har dragit gränsen på mina hästar att när dom inte kan göra det dom normalt gör så har dom inte ett värdit liv. Kan dom ex inte springa, rulla sig utan att det tar emot då ska mina bort iaf. Har man en häst som inte mår bra i huvudet av att stå stilla och inte kan bli riden eller köras något mer, då mår dom inte bra av det heller. Ex min gammel ponny, VILL köras och ridas ibland, det behövs inte varje dag, men några gånger i veckan. Blir han fråntagen den glädjen så trivs han inte. Han mår inte bra.

 

[Goldi]

Sv: Var drar ni gränsen?

Så som du beskriver det tycker jag inte gränsen är nådd för Kele, men å andra sidan har jag ju inte sett henne "live".
Då säger jag som jag gjorde i en annan "Keletråd".
Ge henne ett halvår/ett år.
Du kommer ta beslut innan om du anser att det är dags.

Håller med här, ge henne lite mera tid. Och så länge Kele har hoppet kvar, du kommer att veta.

 

[Lintu]

Sv: Var drar ni gränsen?

*knapplån*

.. intressant diskussion med många olika aspekter...
Att bara ta vara på de bra hästarna var nog i mina ögon en skändning av livet, men samtidigt så är besluten om att ta bort/inte ta bort en häst så upp till den som äger hästen. Den som ser den dagligen och vet hur just den hästen anpassar sig till sitt liv hur det än ser ut.
Jag har samtliga små "förtidspensionärer" som går och tar hand om föl och unghästar och har ett fantastiskt liv. Men vet att detta inte passar alla hästar, ett fåtal av de "utdömda krakar" som kommit hem till mig har inte klarat av det livet, var man går i flock och finns till och mår bra (och blir ompysslad, promenerad el riden efter behov och hälsa). Men alla dessa har vi hittat nya hem och lösningar åt, och de flesta är aktiva ridhästar i dag, efter behandlingar och muskeluppbyggnad, på sina egna fysiska villkor då, men alla lever ett gott liv och mår bra. Men skulle nån av dom lida eller må dåligt i sin tillvaro, ja då måste man ju tänka om. Inget djur ska behöva lida eller må dåligt, man ger ändå inte hästar antidepressiva och så lågt hoppas jag aldrig vi männsikor faller i vår empati. Men anser att en häst som kan leva "gräsklipparlivet" och man har en ekonomisk möjlighet att låta dom göra det, bör få göra det. Men det är ALLTID ägarens val, det är dom som ser o känner hästen bäst.

 

[Sonic76]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag har alltid det i baktanke med mina hästar att de ska kunna sysselsättas, nu är min treåring grinig som bara den för hon vilar pga bakbenshälta. Den andra är dräktig och henne skulle vi kunna rida, har svårt för friska fölston som bara går i hage när de är som hon 11 år, men hon är skrämd och blir stressad av att man sitter upp på henne , ridningen går bra så jag vill inte bråka med henne nu.
Men jag har bra koll, vi tog bort vår gammel som 12 åring pga blindhet, han hade kunnat gå i hage men blvit knäpp på kuppen. den nadra vi tog bort var 14 och hade fång med kraftiga förändringar och han fick gå eftersom han inte kunde gå på bete vilket han led av.
Sen har jag tagit bort ett sto som jag ångrar i dag att jag tog bort.Hon var så aggressiv och mådde inte bra idag flera år efteråt har jag massor med lösningar men det är så dags då.
MAn ska alltid se till hästen, nu vill du Alexandra ha henne om ridhäst och då måste ju det ske en förbättring. Kanske ge henne till våren och se, sen fatta ett beslut. Hon mår ju heller inte bra tydligen av att inte få aktiveras. Du känner henne så väl så du vet när det är dags.
Lycka till!!

 

[Polly_Mulle]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tror att hästen själv säger ifrån när det får räcka - under förutsättning att man känner sin häst och ser/hör vad den har att säga, det ihop med det sunda förnuftet.
Min gamle märr togs bort förra sommaren, mitt livs lättaste och svåraste beslut. Efter nästan 10 år ihop så ville hon inte vara med längre. Hon markerade i en kota i mitten av sommaren, men verkade inte ha särskilt ont av den. Men ögonen sa att det fick räcka, hon hade säkert blivit bra av en spruta i kotan och lite vila för tänderna var jättefina men hon ville inte, och det var bara att acceptera och göra. Det kändes lite granna som att ögonen sa att hon hade sett och gjort det mesta, det var läge att vandra vidare. Det gick otroligt fort, hon blev gammal över en sommar...

Om prognosen är god om än på längre sikt och hästen verkar vara ganska nöjd så okej, ge det en chans. Men att veta att hästen aldrig blir bra, har lite ont varje dag och bara låta dem gå är svettigare, risk finns att gnistan slocknar lite mer för varje dag och en dag inser man att man borde ha gjort något för länge sedan...

 

[escodobe]

Sv: Var drar ni gränsen?

Känns det inte rätt, så är det nog inte rätt! Du verkar förståndig och jag tror du ska lita på din magkänsla!
Min tik operades flera gånger, av oliak skäl - och hon var allid en fighter och trots alla prövninagr (tex 40stygn!) buköppningar och liknade så var hon alltid glad och hon upplevdes aldig som "sjuk" även när hon var det.

Men sista gången drabbades hon troligen av en dold livmodersinfalmmation - och jag bara "visste" att det var dags. Det syntes på henne att hon hade ont. Trots att röntgenapratern var trasig när vi kom till kliniken(de erbjöd oss att ge henne starka smärtstllande för att kunan åka in till gbg) så avböjde jag. Det var helt enkelt dags. Det syntes på henne.

 

[escodobe]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tror att vi (i västvärlden) är mycket rädda för smärta och sjukdom (precis som vi är rädda för ålderdom), så att vi försöker att hålla dessa två ting så långt ifrån oss som möjligt. Men båda dessa är ju en del av livet, så varför skall de individer som inte är helt friska slås ut? Trots smärta kan man leva ett bra och gott liv. För livets kvalité består av så mycket mer än bara om man känner smärta eller inte. Sen måste man göra skillnad på smärta och lidande. Djur som lider skall man avliva, men Kele verkar ju (enligt din beskrivning) inte höra till denna kategori.


Jag sitter i ungefär samma sits som du, skillnaden är den att min häst är 19 år. Han har en hälta som återkommer regelbundet, medan han periodvis är ohalt (en lång historia), och jag erkänner att det har varit svårt för mig att se min häst springa ofräsch medan kompisens häst galopperat på i full kraft, vilket fick mig att tänka på avlivning. För jag tyckte synd om min häst att han inte kunde spränga iväg i galopp över sommarhagen, men efter lite funderande kom jag fram till att jag inte kunde tänka så, visst hade min häst säkert föredragit att inte ha ont alls men skadan har inte tagit bort min hästs livsglädje (han är nöjd med att ströva omkring i sin hage i sin takt, gnabbas med kompisar, bli omskött osv.), och så länge som skadan inte gör livet till ett lidande för honom (han är glad och pigg) kommer jag inte att avliva honom.

Problemet är ju att djur inte kan föra en verbal konversation med oss och tala om för oss hur de mår. Samtidigt, har många djurägare en sådan kontakt med sina djur att de ser på djuret hur det mår och om det lider eller inte. För mig är det djuret som avgör när beslutet skall tas. Så länge som djuret visar livsglädje = äter med god aptit, är på gott humör, har gnistan kvar dvs. visar att livet är skönt så skulle jag personligen inte avliva.

Nu vill jag inte förmänskliga djur och följande kommer kanske att låta mycket löjligt, men vad tror du att Kele hade sagt om du frågat henne vad hon ville? Säkert hade hon velat vara så fräsch som möjligt, men tror du att hon hade velat säga hej då till sin vardag på grund av skadan, eller tror du att hon tycker att livet är bra och kul även om hon inte kan busa och springa som de flesta unghästar i hennes ålder?

Sådana här inlägg gör mig mörkrädd Djuren kan inte utrycka sina känslor, och jag tror faksitk att de flesta djur som har smärtor gärna skulle slippa ifrån dem - men de har inte det valet.

och de hr inte heller förmågan att tänka "bäst att jag tar det försikgt eftersom om jag springer och busar nu kommer det att göra ont i morgon" Dessutom är de många djur som aktivt "döljer " smärta eftersom de fakistk tycker det är så roligt att göra det de gör. Har tex sett en hund som nästan inte kunde stå upp pga av ledsmärta dra iväg i full kareta efter en hare...

Alltså måste VI se till att djuren inte presterar över sin förmåga

 

[Rikkan]

Sv: Var drar ni gränsen?

För egen del, av erfarenhet, så vet jag att när jag börjar fundera i banorna "har detta gått förlångt?" så har det faktiskt gått för långt.

Jag ångrar inte dom beslut jag tagit men då kunde jag redan ett par timmar efteråt känna att jag lika förbaskat hade hållit kvar vid hästen för länge.
Först efteråt kunde jag se mig själv utifrån, men det är svårt med en kompis.
När glädjen, den sanna livsglädjen, inte längre får utrymme för att smärta är ivägen för ett positivt liv, då ser jag ingen mening med att fortsätta. Gränserna är individuella.

 

[mirjada]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag tycker att så länge hästen verkar ok..
Är glad, leker i hagen och i övrigt beter sig "normalt" så tycker jag inte att det är fel att låta den leva.
Men om man märker att den blir annorlunda på nått negativt sätt så tycker jag att det är fel att den ska behöva lida.

Efter att ha läst dina 2 tidigare "fall" så kan jag säga att jag tror att du vet när det är dax.

 

[Albatross]

Sv: Var drar ni gränsen?

Sådana här inlägg gör mig mörkrädd Djuren kan inte utrycka sina känslor, och jag tror faksitk att de flesta djur som har smärtor gärna skulle slippa ifrån dem - men de har inte det valet.

och de hr inte heller förmågan att tänka "bäst att jag tar det försikgt eftersom om jag springer och busar nu kommer det att göra ont i morgon" Dessutom är de många djur som aktivt "döljer " smärta eftersom de fakistk tycker det är så roligt att göra det de gör. Har tex sett en hund som nästan inte kunde stå upp pga av ledsmärta dra iväg i full kareta efter en hare...

Alltså måste VI se till att djuren inte presterar över sin förmåga

Jag tror att du har missförstått mitt inlägg.

För att det inte skall bli några ytterligare missförstånd kan jag tillägga att mina djur är mycket välskötta (både fysiskt och psykiskt), det kan veterinären, hovslagaren och stallägaren intyga.

 

[Alexandra_W]

Sv: Var drar ni gränsen?

Ser att den här tråden vaknat till liv igen

Kele är kvar, hon passerade nålsögat i måndags då vi hade ÅB nummer en miljon, och om hon inte var markant bättre hade jag tagit bort henne. Hon var ordentligt bättre!! Nu ska man inte ropa hej för tidigt och det kan bara vara ännu ett av Murphys ironiska utspel, men KANSKE KANSKE så har vi äntligen hittat roten till det onda - hästen var sned som gud vet vad (trots att equiatriker flera ggr påstått motsatsen, ny equiatriker gav andra besked dock) och hon rättades för 2 månader sen (strax efter förra ÅB i slutet av sugusti - där hon var SKIT rent ut och inte svarat alls på behandling), och var ren från lederna på ÅB, men med en skum rörelsestörning/etc bak, som vis ka nysta i nu.

Hon har senaste två månaderna gått i LÄTT arbete, det var sista augusti ett KRAV från min sida för att vi skulle fortsätta prova behandla en gång till, eftersom hon höll på att flippa ur mentalt av att bara lalla i hagen.

 

[ako]

Sv: Var drar ni gränsen?

GRATTIS o LYCKA TILL!

 

[Balderum]

Sv: Var drar ni gränsen?

Jag har tagit bort två hästar o en hund. Det syns i ögonen på djuren att nu är det nog.

 

[mynta]

Sv: Var drar ni gränsen?

Förstår ditt dilemma fullt ut, men med en så ung häst kan det vara värt att vänta ett halvår/år innan man fattar något definitivt beslut.

Många förstår inte att man enbart har en häst för att arbeta med och prestera. Kan bara tala för mig själv.
Mina hästar lever ett normalt "hästliv", mkt utevistelse i kuperade hagar, bra foder, fri tillgång på grovfoder, stor box, mkt kärlek och mys..
MEN de tävlar också på nationell nivå, arbetar hårt. Jag skulle inte behålla en skadad "trasig" häst bara för att den fortfarande kan gå i en hage och har liv i blicken, ett sto med bra stam kan jag sälja som avelssto men en vallack skulle jag avliva. (efter full utredning)

Visst jag är kanske hemsk i många ögon men jag har inte råd att behålla en individ som inte fyller någon funktion mer än att "skrota i en hage", jag har inte hästen för att pussa och krama utan vill ha en individ att arbeta med och en permanent skadad häst tar upp en stallplats och kostar pengar i skoning, avmaskning foder etc

Vill heller inte sälja en skadad häst som fortfarande kan vara sällskapshäst- en sådan kan du bara få en symbolisk summa för och du har inte längre beslutsrätt över den. Avlivar jag den vet jag att den inte kan fara illa.

 

[lillaP]

Sv: Var drar ni gränsen?

Vi hade en ponny som var halt om och om igen och olika veterinärer sa olika saker. Till slut, efter ca fyra månader kom vi fram till att han hade en hovbenscysta(!) och vi, i samtycke med veterinär lät honom vila i två månader på bete. Efter det hade vi en uppföljning och han var mer halt än någonsin. Vårat hopp om hans tillfriskning sjönk till näst intill noll och vi grät och grät och försökte bestämma oss för hur vi skulle göra. Visst fanns det möjlighet till operation och kanske skulle lång boxvila hjälpa. Men vi insåg att desto snabbare vi beslöt oss för avlivningsdatum, desto mindre behövde han lida.

För oss var det inget svårt beslut egentligen, eftersom han hade ont. En häst som har ont förtjänar bättre. Han togs bort för ca en/två månader sedan nu, och trots saknad så vet jag att vi gjorde det rätta.

Om en häst har goda förutsättningar till förfriskning och anses ha chans att leva ett fullvärdigt liv kan man ge det några försök. Men så fort hästen lider av det eller har ont så borde man fråga sig varför man gör det, för ens egen skull, eller för hästens?

I de flesta fall gör man det för sin egen skull så man slipper smärtan i avskedet. Innan man bestämmer sig för operationer, boxvila, osv ska man nog ställa sig den frågan. Vad är bäst för hästen?

 

[Sonic76]

Sv: Var drar ni gränsen?

Hoppas och håller tummarna nu då.
Du har verkligen haft tålamod, bara snurrfian håller sig på jorden i vinter och inte hittar på nåt annat i snön.
Lycka till!!!

 

[Welsh]

Sv: Var drar ni gränsen?

Oh så skönt att höra att det går framåt Håller tummarna för lilla Kele.
Vill du ha en 1½ åring inackorderad