Vänner som avbokar och ombokar

[Lingon]

Fast det kommer aldrig finnas mer tid eller energi. Det är såhär livet ser ut. Om vi bokar ett tillfälle varannan vecka så ses vi åtminstone var fjärde, och det är kul. Hade vi bokat var fjärde vecka hade det precis lika gärna kunnat ställas in. Det beror inte på att andra "roliga saker" får högre prioritet, utan att vi helt enkelt inte kan veta hur mycket social energi vi kommer ha en viss specifik dag.

Som väl är har andra människors värderingar i frågan absolut ingen inverkan på hur vi väljer att planera och ses.

Bara ni är nöjda så. Jag hade blivit irriterad över nonchalansen då jag också har ett liv som kostar energi och tid och det faktum att jag mycket väl kan ha justerat om i mitt liv för att prioritera just den bokningen. Men om ingen av er egentligen prioriterar det och bara träffas när det av en slump passar båda så funkar det ju bra för er.

 

[Mabuse]

I det här fallet är det ffa dels en man på arbetsplatsen, som vill bjuda ut henne ideligen (med avsikter om ett förhållande eller "vänskap" hon inte är intresserad av) och som dragit jättestora växlar av det hela till den grad att det blivit ett arbetsplatsproblem. En annan kvinna, som har svårt att behålla vänner, gjorde ideligen planer för de båda och blev oerhört sårad när X inte ville bli hennes bästa vän och umgås hela tiden och det slutade med drama från "vännens" sida.

Osv.

Jag tror det är jätteviktigt att kunna tacka nej till sånt man inte vill delta i, oavsett hur vänligt menat det är. Självklart tackar hon ja till annat, men just förmågan att säga -Nej tack! när något dyker upp oväntat, är svårt. Det är lättare att ge ett svävande svar och sen avboka via ett välskrivet textmeddelande. Inte minst om man har ett stort behov av egentid och återhämtning vilket inte alltid ses som en "giltig" ursäkt.

Alla kan inte ta ett nej utan att själva bli sårade eller känna sig dissade. Bådadera är en konst.

Men då är det ju snarare specifika personer som är påstridiga i att vilja ha kontakt.

Inte ett generellt problem med att få för många inbjudningar från alla möjliga runtomkring en. Jag tycker det verkar vanligare att folk känner sig ensamma eller tycker det är svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder, än att de lider av att för många vill vara vän med dem och bjuder in dem.

 

[Lickety]

Bara ni är nöjda så. Jag hade blivit irriterad över nonchalansen över att jag också har ett liv som kostar energi och tid och det faktum att jag mycket väl kan ha justerat om i mitt liv för att prioritera just den bokningen. Men om ingen av er egentligen prioriterar det och bara träffas när det av en slump passar båda så funkar det ju bra för er.

Jamen precis, om båda avbokar ofta och båda är nöjda med det så är det ju inget problem.

Jag har förutom ett barn, förstås jobb, en gård med hästar, får, getter, hund och katter mm. en make som jobbar sådär 50-60 h i veckan och som reser bort en gång i veckan á 1-3 dygn. Det krävs alltid någon form av planerande, om inte annat ordna så att maken kan rodda allt när jag är borta. Bokningar med lång framförhållning är jättebra som grundregel. Om de konstant ställs in - not so much.

 

[Mabuse]

Fast det kommer aldrig finnas mer tid eller energi. Det är såhär livet ser ut. Om vi bokar ett tillfälle varannan vecka så ses vi åtminstone var fjärde, och det är kul. Hade vi bokat var fjärde vecka hade det precis lika gärna kunnat ställas in. Det beror inte på att andra "roliga saker" får högre prioritet, utan att vi helt enkelt inte kan veta hur mycket social energi vi kommer ha en viss specifik dag.

Som väl är har andra människors värderingar i frågan absolut ingen inverkan på hur vi väljer att planera och ses.

Frågan är väl också vem som initierar bokningarna. Om den ena gör alla bokningar, och den andre aldrig initierar att ses utan bara bokar av, så går det ju att förstå om den som bokar in men blir avbokad hela tiden fattar vinken till slut och slutar försöka boka in nåt. Och så slutar man att ses.

Om den som bokar av också bokar in (åtminstone ibland) så blir det ju annorlunda.

De är de som bara bokar av men aldrig bokar in som åtminstone jag brukar fasa ut.

 

[Sassy]

Bara ni är nöjda så. Jag hade blivit irriterad över nonchalansen över att jag också har ett liv som kostar energi och tid och det faktum att jag mycket väl kan ha justerat om i mitt liv för att prioritera just den bokningen. Men om ingen av er egentligen prioriterar det och bara träffas när det av en slump passar båda så funkar det ju bra för er.

Men exakt vad i "det är inte en fråga om prioriteringar" är det som inte går att förstå/respektera? Eller jo, såklart, om inte heltidsjobb, få mat på bordet, ha kläder på kroppen och andra nödvändigheter för att funka i samhället hade existerat så hade det varit en fråga om prioriteringar.

Men när man har jobbat, handlat och ätit och känner att "nä, jag klarar inte av att gå utanför ytterdörren mer idag", då föredrar jag att mina vänner säger det istället för att tvinga sig iväg. Jag träffar som sagt med mina vänner för att jag tycker om att umgås med dem, och någon som har social ork noll är inte alls lika rolig att umgås med.

Hade vi helt struntat i att försöka hade vi ju inte setts alls, och hur mycket roligare hade det varit? Jag har valt min vänkrets för att jag uppskattar exakt de personerna, de är inte utbytbara mot någon annan som skulle råka ha mer tid när det råkar passa mig? En av mina allra bästa vänner i livet träffar jag i värsta fall bara en gång om året, det gör inte den relationen ett dugg mindre värdefull.

 

[Lickety]

Frågan är väl också vem som initierar bokningarna. Om den ena gör alla bokningar, och den andre aldrig initierar att ses utan bara bokar av, så går det ju att förstå om den som bokar in men blir avbokad hela tiden fattar vinken till slut och slutar försöka boka in nåt. Och så slutar man att ses.

Om den som bokar av också bokar in (åtminstone ibland) så blir det ju annorlunda.

Ja, jag har sedan länge slutat vara drivande i några bokningar. Jag får liksom inte ut någon fix av en massa planer som inte blir av.

 

[Otherside]

Men hur ofta händer det, att folk man inte vill umgås med bjuder in en på aktiviteter på tu man hand? ”åh nej, alla vill bjuda mig på middag hela tiden, usch!”

Jag tänker nog att de flesta blir glada över en inbjudan.

Men då är det ju snarare specifika personer som är påstridiga i att vilja ha kontakt.

Inte ett generellt problem med att få för många inbjudningar från alla möjliga runtomkring en. Jag tycker det verkar vanligare att folk känner sig ensamma eller tycker det är svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder, än att de lider av att för många vill vara vän med dem och bjuder in dem.

Ja, absolut.

Oavsett så är det en konst att kunna tacka nej till sådant man inte är intresserad av att delta i/inte orkar delta i eftersom man kanske behöver sin helg för återhämtning och egentid. Många är jätteaktiva och vill göra saker hela tiden medan andra behöver, som jag sa, egentid. Och det kan vara svårt för de aktiva att förstå, det är liksom inte en giltig anledning. Jag är likadan själv. Min man suckar alltid och säger att jag håller folk på halster genom att inte omedelbart säga -Nej tack! utan ens en förklaring. Man behöver inte nån ursäkt - egentligen.

 

[yamyam]

Jag har haft några vänner genom åren som ägnar sig åt att ställa in, avboka eller omboka träffar, ibland med kort varsel. Jag funderar på vad som ligger bakom detta mönster? Varför planera in något som ändå inte blir av, vad vinner man av det? Är det någon slags maktspel?
Till slut blir jag osugen att ens försöka planera in något. Nu har en sådan vän åter tagit initiativ till en träff, med två månaders framförhållning. Jag känner egentligen för att själv avboka det hela redan nu, eftersom sannolikheten att det ska bli av ligger på kanske 50 %, snällt räknat. Vad gör man med sådana här personer?

Svarar personerna ärligt om du frågar varför de avbokar? För det kan ju ha alla möjliga anledningar, tänker jag, och vet man inte anledningen är det ju svårt att veta hur man ska värdera det.

Jag är en sån som periodvis ofta behöver avboka med kort varsel. Men jag är alltid uppriktig med anledningen, och mina vänner känner förstås till mina kroniska sjukdomar som kan göra det svårt att planera. Det är aldrig ”lätt” för mig att avboka, för jag vill ju träffa mina vänner, och jag får oerhört dåligt samvete när jag uteblir. Men det är ju så, att de vänskaper som inte håller utifrån förutsättningarna jag har, de rinner ut i sanden. Och det är okej. Jag har själv avslutat vänskaper som helt enkelt inte fungerade för mig också. Nog kan man bli besviken ibland även på ens närmaste vänner, men måttstocken får nog vara hur ofta/hur mycket man blir det. En vänskap ska ge mer än den tar, tänker jag.

 

[Lingon]

Men exakt vad i "det är inte en fråga om prioriteringar" är det som inte går att förstå/respektera? Eller jo, såklart, om inte heltidsjobb, få mat på bordet, ha kläder på kroppen och andra nödvändigheter för att funka i samhället hade existerat så hade det varit en fråga om prioriteringar.

Men när man har jobbat, handlat och ätit och känner att "nä, jag klarar inte av att gå utanför ytterdörren mer idag", då föredrar jag att mina vänner säger det istället för att tvinga sig iväg. Jag träffar som sagt med mina vänner för att jag tycker om att umgås med dem, och någon som har social ork noll är inte alls lika rolig att umgås med.

Hade vi helt struntat i att försöka hade vi ju inte setts alls, och hur mycket roligare hade det varit? Jag har valt min vänkrets för att jag uppskattar exakt de personerna, de är inte utbytbara mot någon annan som skulle råka ha mer tid när det råkar passa mig? En av mina allra bästa vänner i livet träffar jag i värsta fall bara en gång om året, det gör inte den relationen ett dugg mindre värdefull.

Alltså, jag bokar extremt sällan in något med någon på jobbdagar efter jobb och middag. Just för att jag vet att jag då vill vara hemma och ta det lugnt. Det händer ibland att det bokas in där ändå men jag försöker så långt det går att styra om det till helgen.

 

[Görel]

Jag tror det är jätteviktigt att kunna tacka nej till sånt man inte vill delta i, oavsett hur vänligt menat det är. Självklart tackar hon ja till annat, men just förmågan att säga -Nej tack! när något dyker upp oväntat, är svårt. Det är lättare att ge ett svävande svar och sen avboka via ett välskrivet textmeddelande. Inte minst om man har ett stort behov av egentid och återhämtning vilket inte alltid ses som en "giltig" ursäkt.

Alla kan inte ta ett nej utan att själva bli sårade eller känna sig dissade. Bådadera är en konst.

Så är det absolut. Om en kompis säger att det inte är något för henne så tjatar jag förstås inte, det blir ju inte heller roligt för mig att göra något med någon som inte uppskattar det på samma sätt som jag. Och tvärtom. Då blir det jobbigt om den andra personer inte respekterar mitt nej utan försöker övertala mig eller ifrågasätta. Jag har tack och lov vänner som jag umgåtts med i 30+ år så vi känner varandra så väl att vi inte känner oss dissade när en kompis inte delar alla ens intressen.

 

[Lingon]

Svarar personerna ärligt om du frågar varför de avbokar? För det kan ju ha alla möjliga anledningar, tänker jag, och vet man inte anledningen är det ju svårt att veta hur man ska värdera det.

Jag är en sån som periodvis ofta behöver avboka med kort varsel. Men jag är alltid uppriktig med anledningen, och mina vänner känner förstås till mina kroniska sjukdomar som kan göra det svårt att planera. Det är aldrig ”lätt” för mig att avboka, för jag vill ju träffa mina vänner, och jag får oerhört dåligt samvete när jag uteblir. Men det är ju så, att de vänskaper som inte håller utifrån förutsättningarna jag har, de rinner ut i sanden. Och det är okej. Jag har själv avslutat vänskaper som helt enkelt inte fungerade för mig också. Nog kan man bli besviken ibland även på ens närmaste vänner, men måttstocken får nog vara hur ofta/hur mycket man blir det. En vänskap ska ge mer än den tar, tänker jag.

Jag har en vän som har kroniska sjukdomar/skador som gör att hen aldrig vet om hen kommer kunna gå upp ur sängen ens. Jag vet ju det och det är inget problem för mig alls!

Jag har en vän som har småbarn och det är inget konstigt om hon avbokar samma dag för att hon har blivit sjuk i förkylning femtioelva på kort tid.

 

[monster1]

Ja, jag har sedan länge slutat vara drivande i några bokningar. Jag får liksom inte ut någon fix av en massa planer som inte blir av.

Ni kanske umgås på ett sätt (bokningar långt i förväg, spa etc) som inte fungerar för din vän som hennes liv och ork ser ut idag. Man är ju olika och man förändras. Om du nu vill ha vänskapen kvar, det är ju helt upp till dig. I relationer finns det inte ett rätt och ett fel, det finns bara vad man står ut med och vad man inte står ut med. Så vill du inte forstätta umgås med din vän utifrån att hen ofta avbokar så är det ju så det är. Det betyder inte att du gör rätt och hen gör fel bara att ni inte är kompatibla just nu.

Men det är nog inte nödvändigtvis så att hen inte VILL ses hen kanske bara inte klarar av det som det är nu.

Jag har syskon (vi har alltså samma biologi och uppväxt) de har familjer med småbarn, de har avancerade och krävande jobb, aktiviteter på fritiden och är as-sociala och gör massor av grejer och lyckas hålla i hop det. Jag med exakt samma biologi, har ett halvtidsjobb och en katt och lyckas med nöd hålla ihop det. JAG är den som ställer in, inte dom med familjerna, de 1100 åtaganden, krävande jobb och resor hitan och ditan. Och det är inte för att jag inte vill träffa dom.
Man är olika trots att man har nästan helt lika förutsättningar. Så även fast du har mer i ditt liv som på pappret skulle göra dig till den som är mest stressad eller sliten eller vad det nu kan tänkas vara, så kan det vara din vän som har minst ork. För att människor fungerar olika, fastän vi ser helt lika ut på pappret.

Då träffar jag ändå bara mina syskon 1-2 gånger om året, och det är en av de saker jag prioriterar. Så sällan har jag sociala evenemang inbokade. I år avbokade jag julbesöket hos min familj, inte för att jag inte ville träffa dom utan för att jag helt enkelt inte orkade med att resa och bo i hop och vara social.

 

[monster1]

Jag har en vän som har kroniska sjukdomar/skador som gör att hen aldrig vet om hen kommer kunna gå upp ur sängen ens. Jag vet ju det och det är inget problem för mig alls!

Jag har en vän som har småbarn och det är inget konstigt om hon avbokar samma dag för att hon har blivit sjuk i förkylning femtioelva på kort tid.

Vad är det då som gör att du inte kan acceptera att att någon avbokar för att hen inte har ork nog att träffas/göra det ni bokat in?

 

[monster1]

Fast då är man kanske mer försiktig med vad och hur man bokar?
Det skulle till exempel aldrig falla mig in att boka ett "event" där man måste betala biljett eller det innebär visst omak för den andra parten att ta sig dit om jag visste att jag kanske inte skulle dyka upp. När det kommer till gruppträffar säger jag helt enkelt att jag kanske kommer, och om vi ska träffas ledigt på tu man hand får det bli i stil med "vi kan väl höras efter jobbet och se hur det känns?".

Ja alltså jag bokar aldrig in events och sånt. Det som kostar står jag ju för själv alltså mina tågbiljetter som inte kan betalas tillbaka osv. Så det är ju inte en ekonomisk fråga för det mesta det är bara tråkigt att man inte kan ses.
Vi bokar aldrig in en tid utan bara oftast kollar vi en dag (så den andra inte fyller den dagen med annat) men det är ju ändå en besvikelse att inte kunna ses.

I mitt liv är det inte ett problem att andra personer känner sig nedprioriterade, de vet ju om mina hälsoproblem, jag är helt öppen med dom. Sen är det inte alla som förstår omfattningen i varje fall, men det är ju som det är med det.

I den här tråden ville jag mest visa på att det inte nödvändigtvis handlar om nonchalans eller att man inte vill ses utan att det kan vara helt andra saker som ligger bakom. Sen måste man inte umgås med människor vars beteende inte fungerar med en själv. Tex är man som några i tråden beskrivit en person som verkligen måste planera och förbereda sig för att umgås och en person som är väldigt svajig, då ger ju det väldigt dåliga förutsättningar för att umgås och det kanske är bäst att helt enkelt låta bli. Om man nu inte kan ha överseende med varandras behov och försöka mötas i det.

 

[Lingon]

Vad är det då som gör att du inte kan acceptera att att någon avbokar för att hen inte har ork nog att träffas/göra det ni bokat in?

En gång är ingen gång, men flera gånger bildar ett mönster. Om en vän hade fortsatt boka in saker som hen sen inte kan komma till hade jag slutat boka in såna saker med vännen. Men jag tycker att vännen borde inse sina begränsningar själv.

 

[monster1]

En gång är ingen gång, men flera gånger bildar ett mönster. Om en vän hade fortsatt boka in saker som hen sen inte kan komma till hade jag slutat boka in såna saker med vännen. Men jag tycker att vännen borde inse sina begränsningar själv.

Jag vet inte om jag missuppfattar något mig för mig är att boka in att komma överens om att träffas en dag med en specifik person. Menar du/ni andra i tråden något annat?

Så tex om jag pratar med min vän och säger du jag kommer till stad x helgen den och den ska vi ses? Den personen svarar jag kan på lördagen. Jag säger fint då ses vi. Då är det en bokning för mig. Kompis X lördag står det då inbokat i min kalender.

 

[Lingon]

Jag vet inte om jag missuppfattar något mig för mig är att boka in att komma överens om att träffas en dag med en specifik person. Menar du/ni andra i tråden något annat?

Så tex om jag pratar med min vän och säger du jag kommer till stad x helgen den och den ska vi ses? Den personen svarar jag kan på lördagen. Jag säger fint då ses vi. Då är det en bokning för mig. Kompis X lördag står det då inbokat i min kalender.

Jag håller med. Man har tillsammans kommit överens om tid, plats och eventuell aktivitet.

 

[monster1]

Jag håller med. Man har tillsammans kommit överens om tid, plats och eventuell aktivitet.

En gång är ingen gång, men flera gånger bildar ett mönster. Om en vän hade fortsatt boka in saker som hen sen inte kan komma till hade jag slutat boka in såna saker med vännen. Men jag tycker att vännen borde inse sina begränsningar själv.

I såfall betyder ju det att man ska sluta försöka träffa sin familj och vänner när man har ett svajigt mående.

 

[Lingon]

I såfall betyder ju det att man ska sluta försöka träffa sin familj och vänner när man har ett svajigt mående.

Varför skriver du det till mig? Jag har hela tiden sagt att oförutsägbara händelser/sjukdomar inte är inräknade i mitt resonemang. Har man en sjukdom som är oberäknerlig så gissar jag att familj och vänner vet om det och jag tar iaf hänsyn till det. T.ex. erbjuder mig att komma hem till personen och ta med mig fika/take away om det underlättar för hen så man kan umgås lite.

Det jag pratar om och som irriterar mig är de som bokar in en massa som de sen avbokar för att de inte längre känner för det. Det är inte roligt nog för att det ska vara värt energin när det kommer till kritan. T.ex. om man bokar in nåt efter jobbet. Man vet i förväg att man ska jobba den dagen. Man vet hur ens jobb får en att känna. Det är förutsägbart om inget exceptionellt inträffar just den arbetsdagen. Om det då upprepade gånger (utan sjukdom inblandat!) ställs in med motiveringen att man inte orkar då hade jag slutat boka in saker med den personen på hens jobbdagar. Men jag hade önskat att hen hade insett sin begränsning själv och börjat boka in saker på lediga dagar istället.

 

[monster1]

Vad är det då som gör att du inte kan acceptera att att någon avbokar för att hen inte har ork nog att träffas/göra det ni bokat in?

En gång är ingen gång, men flera gånger bildar ett mönster. Om en vän hade fortsatt boka in saker som hen sen inte kan komma till hade jag slutat boka in såna saker med vännen. Men jag tycker att vännen borde inse sina begränsningar själv.

Varför skriver du det till mig? Jag har hela tiden sagt att oförutsägbara händelser/sjukdomar inte är inräknade i mitt resonemang. Har man en sjukdom som är oberäknerlig så gissar jag att familj och vänner vet om det och jag tar iaf hänsyn till det. T.ex. erbjuder mig att komma hem till personen och ta med mig fika/take away om det underlättar för hen så man kan umgås lite.

Det jag pratar om och som irriterar mig är de som bokar in en massa som de sen avbokar för att de inte längre känner för det. Det är inte roligt nog för att det ska vara värt energin när det kommer till kritan. T.ex. om man bokar in nåt efter jobbet. Man vet i förväg att man ska jobba den dagen. Man vet hur ens jobb får en att känna. Det är förutsägbart om inget exceptionellt inträffar just den arbetsdagen. Om det då upprepade gånger (utan sjukdom inblandat!) ställs in med motiveringen att man inte orkar då hade jag slutat boka in saker med den personen på hens jobbdagar. Men jag hade önskat att hen hade insett sin begränsning själv och börjat boka in saker på lediga dagar istället.

Jag får verkligen inte ihop det här?