Varför jag inte vill ha chowchow?
För att de i regel är såna enmanshundar (står även att läsa i flera rasböcker så det är inte bara min uppfattning). Och jag anser inte det vara positivt, om man nu inte tänker vara ensamstående för all framtid.
Egen erfarenhet: Vi hade en chowchow som vi fick ta bort. Vi har lyckats ta hand om andras omplaceringshundar och fått dem jättebra men den hannen.. Han högg alla utom mamma, som han dyrkade. Om nåt gick emot honom protesterade han bl.a. genom att kissa i sängar. Han hade huggit farfar i handen (som är jordens snällaste, en sån där som kan ta hand om de flesta djur för de liksom bara känner att han är snäll..), pappa i benet och min syster (som var några månader) i ansiktet. Sen avlivades han, till stor sorg över misslyckandet.. Men en hund som hugger ett spädbarn som inte ens var förmögen att dra i svans etc.. det går inte.
På djursjukhuset: jag vet inte om de kliniker jag jobbat på varit underliga men alla veterinärer där hade sjukt stor respekt för chowchows. De flesta hundar undersöker vi hur eller hur (är de bitiga tar man på munkorg etc, djursjukvårdaren håller i, etc) men chowchowarna tittade de helst på utan närkontakt (så långt det går, givetvis). Alla jag var med om inne på rummet hade tydligt kroppsspråket "DU kommer inte nära!" till skillnad från de många andra hundar som i värsta fall har uppsynen "Snälla kan jag inte få slippa.."
Kan jämföras med leonbergers som de flesta stövlar fram till, ler stort & tar tag i direkt (för att citera senaste vet: "Jag har då aldrig stött på en arg leonberger").
Därför..
(Och nu kommer alla dra historier om att deras chow visst är snäll, och det är den/de säkert, men sån är min erfarenhet och jag litar på mina gamla kollegers omdömen som styrker det..
Såklart är inte alla chows griniga, och vad tusan, jag har ju en leonberger utan vaktinstinkt, alla varianter finns
)