I Tisdags var vi ner till Uppsala för hjärtultraljud. Hon hade ett litet blåsljud vid åtta veckor som ingen av oss varit oroliga över. Det hördes inget vid 12veckors vaccineringen men försäkringsbolaget ville ha ett ultraljud så då fick dom det.
Såååå stolt över henne. Hon är ju skogshund och av väder förklarliga skäl har vi inte varit in till byn mer än ngn enstaka gång. Fyra fantastiska studenter som alla blev hennes bästa vän. Fantastisk veterinär, väldigt pedagogisk mot studenterna och såklart på lättare språk för oss. Även hon blev en ny bästa vän enligt Selma.
Sett lite olika hundar, hon blev förälskad i en svart labrador. Han hade tjänsterocken på (ledarhund) men Selma fick lite försiktigt svansvifft på håll.
Det enda var att det inte fanns ngn mark (snö) så hon kissade bara en gång på tolv timmar. Trodde hon iaf skulle kunna tänka sig att kissa inne på golvet, men nej då. Inte ens det. Äta var hon också för distraherad av. Godis var inga problem, men hon tycker helt enkelt inte att maten är särskilt god.
Alla blev förtjusta i henne, och hon älskar allt och alla. Det blev en jättebra upplevelse både för henne och mig. Är ju lite skadad efter senaste hundens beteende. Sen toksov hon de fyra timmarna hemåt.
Hjärtat såg jättefint ut. Hon hade tydligen väldigt "rena och tydliga" hjärtljud som veterinären ville spela in som studiematerial, men det stetoskopet var urladdat och hann inte laddas upp innan vi var klara. Jag blir orimligt stolt över sådana saker, som jag inte har något med att göra. En veterinär en gång ville visa sin njurspecialistkollega vilka söta njurar min katt hade
Så, mer miljöträning helt klart. Nu börjar det bli lite trevligare väder så vi kan sätta oss utanför Ica några timmar och bara ta in alla intryck. Jag är iaf jättestolt över både henne och mig.
Igår hörde jag mitt första vargyl när jag stod ute på trappen också. Dock vääääldigt långt bort. Selma brydde sig inte, hon brottades med en gren.