Nu när Emiron blivit året gammal så känns det som att vi nått en milstolpe där utvecklingen liksom stannar av lite halvt. När de är små går allt så himla fort och på bara ett par veckor hinner det hända mycket. Nu går utvecklingen mer som sirap och istället för att räkna veckor och enstaka månader är det mer givande att se utvecklingen kvartalsvis eller tom halvårsvis.
Han lyfter fortfarande bara sporadiskt på benet men har blivit mer sniffig och börjat skvätta mer när vi är ute. Han medvetet ställer sig och kissar över andra hundars kiss nu och han har blivit mer intresserad och framfusig på en tonårings vis mot främmande hundar man möter.
Vi har fortfarande problem med att han blir extremt intensiv och bitig med labben när de är ute lösa ihop och lyssnar inte för 5 öre på hennes försök att säga åt honom. Han gör henne inte illa men han är väldigt på och ska nafsa i nackskinnet, veva med benen och allmänt försöka trigga henne att springa så han kan jaga henne. Med främmande hundar är han tvärt om rätt blyg och timid. Överväger att vänja honom vid munkorg så att man isf kan få bort bitandet och nafsandet. Märker att de leker bättre om han inte håller på och biter och nafsar på henne (om han har en leksak i flabben tex). Någon annan som haft en hund med liknande beteende?
Jag längtar tills han blir 3-4 år och har vuxit ut helt.