Vågar man skaffa ny?

[Grazing]

Känner mer och mer att jag gärna vill ha en ny hund, min gamla har varit borta nu ett tag och ensamheten och tomheten är ju enorm. Men jag är ju livrädd att jag ska bli besviken på den nya hunden, att den inte lever upp till den gamla Att jag ständigt ska jämföra dom osv och att den nya lilla sitter där och ser ledsen ut för att jag är lite besviken..usch det vill jag inte ens tänka på.

Hur vet man när man skaffar en ny för att man är redo för en ny individ och inte bara för att man vill fylla tomrummet efter den gamla så att säga? En del jag träffat säger att dom aldrig kom över den gamla fören dom köpte den nya. Men det är ju för mig iallafall en stor grej att köpa valp, det är ju trots allt ett långt förhållande man ska ha med hunden och trivas med den nya individen.

Undrar lite helt enkelt om det är för tidigt att tänka på en ny valp när man saknar den gamla så otroligt? När vet man att man är redo för en ny? Släpper saknaden lite när en ny liten valp kommer? Kan man ens tycka om en ny liten valp när den förra betydde så enormt mycket och var en så enormt speciell och perfekt liten individ?

Samtidigt så känner jag att jag vill verkligen kunna tycka om en ny hund. Hur lång tid är det rimligt att det ska ta att komma över den gamla hunden? Nu är det ändå två månader ca som min älskade hund varit borta. Är det för tidigt? Jag känner ju mer och mer saknad ju mera jag tittar på bilderna av honom, det går ju verkligen inte över med tiden utan saknaden snarare ökar hela tiden.

Kanske rörigt, fattar någon vad jag menar tro?

 

[Red_Chili]

Det är snart tre år sedan jag tog bort min första saluki, och det går inte en dag utan att jag saknar henne och jag jämför alla salukis jag ser med henne. Om det hindrat mig från att ha andra hundar? Nej. Två salukis förutom henne och nu har jag en liten terrier på prov. Bara för att man jämför två individer med varandra behöver det inte innebära att man älskar någon av dem mindre än den andra, däremot tycker jag själv att det är intressant att se likheter och skillnader.

Hur man hanterar sorg är ju olika från person till person. Vissa behöver lång tid ifred, andra behöver det inte. Själv har jag nog aldrig hållit igång så mycket som under tiden precis efter att jag fick ta bort min älskade tant. Jag och min andra saluki åkte på tävlingar, hjälpte till på träningar, var ute massor, jag var hundvakt och någon vecka senare tog jag hem en liten saluki som skulle bo hos mig över sommaren (nu bor hon hos mig på heltid, men det är en helt annan historia). Det finns inget rätt eller fel i hur lång tid det tar att komma över någon, ingen lag på hur lång tid det ska ta innan man köper ny hund eller så. Det gäller att försöka lära känna sig själv och skita i hur omgivningen kanske uppfattar en. (Det kommer alltid finnas någon som tycker att man är knäpp som skaffar hund för tidigt, för sent, för fel hund osv)

Är du säker på att det är valp du vill ha så finns det ju inget som hindrar dig från att redan nu välja ras, kolla upp uppfödare, lära dig om hundarna i stamtavlorna, lära dig vad du vill ha för hund inom rasen osv. Vill du istället ha en omplacering finns det inget som förbjuder dig att redan nu kolla på annonser och fundera på hur livet med en sådan hund hade kunnat bli. Förr eller senare dyker rätt hund upp, om du vill ha en till hund, och då är det bara att köpa om läget är rätt

 

[Raderad medlem 94602]

Saknar och älskar mina tidigare hundar men gläds och älskar de nya

Är väl som med barn antar jag. När barn nummer två kommer tänker man "ska jag verkligen kunna älska detta lika mycket?"

Jag tror absolut att du kommer förälska dig i nästa hund också. Men försök inte hitta en kopia utan sikta in dig på att det är en ny individ

 

[Grazing]

Jag ska försöka åka och kolla på olika kennlar och se om jag känner något för dom, eller om det är som med hästen att jag helt enkelt inte känner något speciellt för hästarna jag träffat efter att min gick bort. Dom är söta och fina men jag har inte känt någon dennaVillJagHa känsla, som den jag kände första gången jag träffade och red min förra.

Att jag vill ha samma ras är ju fördelen den att jag vet vad jag ska fråga om när det kommer till mer kända problem rasen har. Problem som jag inte hade en aning om var vanligt innan. Annars pratade jag med en till idag som kände en som hade blivit ganska besvikna när dom köpt samma ras och den inte alls på något vis var som den förra, dock så hade dom gått från hane till tik så det kan ju vara därför hunden inte liknade den gamle. Usch jag blir så osäker.

Men ska ringa och höra med någon kennel och se om jag får komma och känna och titta lite på valparna, hoppas dom inte har något emot det. Då lär man väl känna hoppas jag relativt direkt att man förälskat sig lite.

Så var det ju visserligen med den gamla, vi skulle bara dit och titta på rasen, inte köpa..och vi kunde ju såklart inte säga nej till denna lilla kontaktsökande valp som verkade ha valt oss, han satte sig i mitt knä och sedan satt han där tills jag fick lägga ner honom i sin lilla inhägnad igen Det kändes så otroligt självklart att han skulle hem till oss och lyckan var ju total. Hoppas jag kan känna det igen.

 

[Red_Chili]

Annars pratade jag med en till idag som kände en som hade blivit ganska besvikna när dom köpt samma ras och den inte alls på något vis var som den förra, dock så hade dom gått från hane till tik så det kan ju vara därför hunden inte liknade den gamle.

Inom vissa raser finns det ju stora variationer mentalt, så har man inte koll på olika linjer osv är det ju absolut stor risk att hundarna är så olika varandra att man inte ens gillar nya hundens egenskaper trots att den är av samma ras. Jag själv kan inte tänka mig ett liv utan saluki, har som sagt var min tredje nu. Alla med olika personlighet, men också sina likheter och alla har varit otroligt lätta att älska (och nej, jag älskar inte alla salukis, de flesta skulle jag aldrig vilja ha som mina egna). Att de varit lika mentalt är ingen slump. Nära släkt med varandra och stamtavlor fyllda av hundar som varit lika varandra mentalt känns väldigt tryggt och bra

 

[Lejonelle]

Mina tre änglahundar är inte glömda men livet går vidare. Jag älskar mina två nuvarande hundar enormt och jämför dem inte med de hundar som gått över regnbågsbron.

Man är olika men för mig är det inte ett alternativ att inte ha hund. Varje hund är en individ och skaffar sig ett eget rum i hjärtat. Om du vill leva med hund är också förlusten av den livsstilen en del av din nuvarande sorg.

Men vem är jag att veta vad som är rätt för dig att göra. Det kan nog bara du själv bedöma.

 

[makarontanten]

För några veckor sedan var det 3 år sedan jag tog bort min förra hund ( påskafton) och trots att jag var helt förstörd, ledsen och alla möjliga känslor gjorde att jag kunde börja lipa för minsta lilla, bestämde jag mig för att ganska snabbt skaffa ny hund. Nu var det mycket annat som spelade in just i denna period i mitt liv, jag blev bla singel och fick fundera i nya banor om det skulle funka att vara själv med hund mm, men visst funderade jag många gånger på om jag kunde älska en hund lika mycket igen.

Svaret är både ja och nej. Min "nya" hund ( idag ca 2,5 år, jag väntade ca 8 månader innan hon kom hem efter den andre, men bestämde mig långt tidigare för en "ny"), är mitt allt, min bästa vän, min familj och är högt älskad och prioriterad i mitt liv idag.

Men, ingen kan ta min förra hunds plats. Man älskar olika skulle jag vilja säga. Varje hund, ja djur och människor över lag, älskar man på olika sätt. Tänk dig att du kanske älskar både din mamma, pappa, syskon, mormor och din pojkvän/sambo/man, men inte älskar du dem på samma sätt? Kanske har du ett fint minne från en fd partner, men har också det med din nye partner sen. Man minns, man bevarar och går ändå vidare. Det är så livet är.

Så känner jag iallafall. På påskafton hade jag lite folk hemma på mat och fest. Jag tvingade dem titta i ett fotoalbum med min gamla hund, då det var hennes årsdag och jag blev lite nostalgisk. Jag blev lite rörd, tänkte tillbaka lite, men sen tittar jag på min "nya" goa hund och älskar henne. Har en fin canvastavla i sovrummet på min gamla hund, jag tittar på den ibland och säger för mig själv att du var mitt allt. I storarummet hänger en tavla på den "nya" hunden, den tittar jag på rätt ofta och tänker, min fina, fina vovve, du är mitt allt . Man älskar på olika sätt helt enkelt, det är varken fel eller konstigt :-)

 

[Yrja]

Varje hund har sin plats. Ingen kan ersätta nån annan. Men det finns plats för fler.

 

[Monstermom]

Det är enormt tungt att förlora en hund, och hur man bäst går vidare är såklart beroende på hur man själv fungerar. Själv måste jag ha en hund, annars äter sorgen upp mig. Andra måste sörja färdigt innan de kan ge en ny hund några känslor.

Jag tror att det enda "fel" man kan göra - och kanske har jag fel i det, kanske är det inte alls fel! - är att försöka ersätta den förra hunden med "samma fast ny". Alltså skaffa en hund som ska fylla precis det hålet, vara en ersättning av just den gamla hunden istället för en ny individ att utveckla en ny relation till. Att försöka flytta känslorna till en annan hund, det tror jag inte är sunt. Den gamla hunden är borta och man riskerar att skada både sig själv och den nya hunden om man försöker få den till något den inte är. Men är man istället öppen för en ny relation med en ny individ, då tror jag man har goda chanser att gå vidare. När man är redo för det, vilket såklart är olika för oss alla.

(Det första jag gjorde när dobben dog igår var att gå en tvåtimmars promenad med Monster och skratta och leka hela vägen runt - med tårarna ständigt rinnande samtidigt. Det är rätt för mig, att sörja och gå vidare. Andra gör det i en annan ordning, och det är precis lika rätt.)

 

[Lovisaleonora]

Jag är en hundmänniska. Jag mår inte bra utan hund. Men jag behöver inte nödvändigtvis älska hunden för att låta den vara hos mig och ha ett bra hundliv. Min kärlek är inte viktig för en hund. God omvårdnad, motion, uppmärksamhet och mat är viktigt för en hund. Aktivitet.

I februari tog jag bort min fantastiska rottweiler. Senast för en timme sedan högg det så i hjärtat att jag höll på att köra av vägen. Jag har tagit bort många hundar och hästar, vissa är speciella och stannar kvar i hjärtat. De kommer in i ditt liv och livet blir aldrig sig likt igen. Det är en oerhörd glädje, och lika stor smärta när de en dag vandrar vidare. Bort från mig.

Det går inte en dag utan att någon påminner mig om hur mycket den hunden avgudade mig. Och allt jag kan tänka är att jag avgudade honom lika högt.

Vi har två hundar kvar, det går ingen nöd på dem och jag vet att jag ger dem ett utmärkt liv. De saknar inget. Men hans plats kan de aldrig ta. Det kan ingen. Hålet i hjärtat växer sakta igen.

 

[russinbulle]

Klart du vågar skaffa en ny - hjärtat har plats för många kärlekar

För mig ger en ny valp ny kärlek och saknaden efter den förra finns visserligen kvar, men man hinner inte sörja lika mycket då en valp kräver och behöver så mycket