Jag har jobbat i äldreomsorgen i 15 år, utbildat mig till undersköterska och sedan vidareutbildat mig till specialistusk med inriktning mot demensvård. Under de 15 åren har jag jobbat på vanligt äldreboende, korttidsboende, hemtjänst och demensboende. Jag har bränt ut mig 4 gånger. Rejält - på nivån att jag inte kunnat hitta hem, glömt hur man kör bil, haft dagliga utbrott där jag bara skriker eller gråter, min man åkte under en period hem från jobbet(inom vården...)för att mata mig eftersom jag inte fixade att äta själv.
Min rygg är trasig och gör ont - jämt. Höfterna gör ont - jämt. Axlar, knän och handleder är utslitna och gör ont, nästan jämt. Alla sjukgymnaster, arbetsterapeuter, naprapater och läkare säger samma sak - förslitningsskador, de ser dem hela tiden hos min åldersgrupp och yrkeskategori. Alla mina kollegor har samma problem. Vi är så slut och har så ont att vi gråter i omklädningsrummet, på toaletten, på rasten, i "rökrutan", i duschen hemma.
Yrket som undersköterska(eller vårdbiträde)innebär enormt eget ansvar. Det är inte bara att byta blöjor och rulla hår och torka bajs. Du ska vara;
- Administratör: sköta 2-4 olika digitala system(som gärna "uppdateras" eller byts ut med ett par års mellanrum)där du ska planera och dokumentera ALLT själv. Det är inte bara kundernas hälso- och sjukvård som måste dokumenteras utan även ALLT du själv sagt och gjort - för som personal, särskilt inom hemtjänst, är man utsatt för en enorm misstro från alla.
- Fastighetsskötare: läckande kranar, stopp i avlopp, kärvande lås. Det löser hemtjänsten! För vi står ju där och kan inte utföra vårt jobb om inte problemet blir löst, NU. Vi kan inte vänta på att någon anhörig ska ha tid att ringa VVS:are eller låssmed. Som personal på boende har jag inte heller tid att vänta på att någon utomstående fastighetsskötarkonsult ska dyka upp - inom tre vardagar. Jag har felsökt och reparerat nöd-dörrar, tvättmaskiner, frysar, proppskåp och sprinklersystem(jag lovar, när sprinklerna+brandlarm går igång mitt i natten på ett psykdemensboende och man är 2 personal på 30 boende då blir man jäkligt motiverad att lösa det problemet omgående
)
- Bilmekaniker: jobbar man i hemtjänsten måste man kunna lösa problemet när bilen plötsligt vägrar starta och man står ute på vischan. För att inte tala om gången när jag körde fast i snön och det inte ens fanns en jäkla minispade i bilskrället... Och ingen svarar i telefon så bara lös problemet. Varför satt jag fast i snön? Min lilla plastlåda till bil blåste av vägen när skogen tog slut och vinden från havet tog i under en extrem storm i vintras. Jag hade redan halkat och fått frakturer i foten på en kunds trappa, men vem ska komma ut och jobba istället? Kunden bjöd på ett par alvedon och så var det bara att köra på.
- Du ska ha koll på läkemedel(allt från paracetamol och svampkräm till cytostatika, neuroleptika, SSRI och opioder. Ska veta administrationssätt, när man ska ge och när man inte ska ge, du ska upptäcka när en kund behöver skickas in akut och när det är ok att avvakta, du lägger om sår och lindar ödemben, ger injektioner och sköter sonder och infarter och katetrar. Du vårdar allt från "vanliga gamla" till demenssjuka, diabetiker, människor i slutstadiet av terminal cancer, personer som nyligen amputerats. Nu för tiden träffar jag många yngre också, 22 - 40 år gamla. En del med familjer, partners och hemmaboende(ibland små)barn. De har t ex MS, ME, fibromyalgi, ALS. Det börjar komma in yngre kunder nu också med psykiska sjukdomar, beroendesjukdomar och funktionsnedsättningar som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Jag träffar döva, blinda och psykotiska människor. På en hemtjänstgrupp "lånades vi ut" till det lokala härbärget för hemlösa. Där skulle vi in, ensamma, bland missbrukare och ibland även kriminella. För att ge läkemedel eller hjälp med omläggning/hygien till någon av gästerna. Ibland fanns husets personal där men oftast såg jag då ingen. Jag var livrädd varenda sekund där jag gick med min väska full av läkemedel och kanyler. Jag var 22 år gammal.
- Du måste vara duktig på psykologi eftersom den psykiska ohälsan blir alltmer påtaglig. Och vara beredd på att du kommer få stryk. Du kommer bli attackerad, sparkad, slagen, spottad på. Kunder(eller anhöriga)med psykiska problem kommer hota dig till livet, veva med tillhyggen och kasta saker på dig. En del kommer vara bärare av smittsamma sjukdomar. Hepatit och MRSA t ex. Det är mest en trevlig bonus om jag får den informationen INNAN jag träffar kunden. På en arbetsplats bodde en kund med Hepatit C och MRSA i två veckor innan infon om hens sjukdomar kom fram. Hoppsan. Hen var gammal missbrukare med demens och tyckte om att t ex urinera eller defakera på elementen när hen inte fick som hen ville. Hen hade regelbundet näsblod som vi städade upp efter förstås. Ang psykologi så kommer du behöva medla, lugna och peppa. Du måste själv vara lugn och förtroendeingivande. Oavsett hur bråttom du har.
- Terapeut: du kommer behöva anta rollen som samtalsterapeut och problemlösare/projektledare åt kunden och/eller deras anhöriga. Man kan också få kliva in och vara kundtjänst - det blir upp till dig att lösa det som är fel. Nu.
- Väktare: för att hålla ordningen på demensavdelningen. Någon måste punktmarkera kunden som slår och sparkar övriga kunder, kastar stolar, knuffar folk och tar stryptag på dem, slår sönder rutor och väggar. Har du tur har du bara en sådan kund på avdelningen iaf. Är dom två blir det än mer spännande. Polisen kommer de första gångerna man ringer, sedan tar det allt längre tid att få någon att komma. Tills de inte kommer alls.
Därtill har man arbetsplatskulturen. "Vi måste hjälpas åt. Ställa upp för varandra."
Det är klart att man vill! De flesta jag jobbat med vill både sina kollegor och kunder det allra bästa. Men det innebär också under de här omständigheterna att man tar slut. För det saknas alltid någon. VARJE DAG, VARJE PASS är det någon grupp/avdelning som går kort. Ofta är man bara 3 personal/avd redan från början. På helgen är man 2. Inom hemtjänsten innebär det kaos om det saknas någon, oftast blir kunder utan mer tidskrävande insatser som dusch, handel eller social tid. Vi som jobbar vet aldrig helt säkert att vi faktiskt ska få gå hem när vi slutar. För det mesta jobbar man över 20 - 30 min(gratis för det blir ett jäkla liv uppifrån om man lägger in den tiden)varje pass. Ofta får någon från dagpasset stanna och jobba kvällen med. Någon från kvällen stannar och jobbar natten. Mitt eget rekord är att jobba kväll 13 - 21, natt 21 - 07.15, dag 07.15 - 15. Alltså 22 timmar i ett sträck, utan rast och utan sömn. För ingen annan finns, det FINNS ingen personal. Det här sker när man ringt alla, beordrat in personal etc. Hände några gånger under pandemin och sker ännu...
Lilla barnet är anmäld till fritids till 16.30 varje dag. Inte för att det behövs utan för att vi vuxna, som båda jobbar inom äldreomsorgen, aldrig vet när vi kan gå hem. Slutar jag kl 15, enligt schema? Eller kommer jag vara kvar till 16? 18? 22? Hur kommer andra föräldern jobba? Det blev ju förstås ohållbart för fritids att det ibland var ett barn extra som det saknades bemanning/mellis för.
Visst kan man vägra, säga ifrån. Men hur mår vi då? Vi som går hem med gråten i halsen och ont i magen för att vi vet vilket kaos och lidande vi dömer våra kollegor och kunder till. Jag och maken varierar därför vår vägran, så att vi ibland mår dåligt för ovanstående och ibland mår dåligt för att vi missar orimligt mycket tid med familjen.
