Vad ska jag göra?

[privat]

Skriver det här under anonynt nick, det kommer vara ganska lätt för er som brukar läsa här att lista ut vem jag är, men det känns skönare att skriva lite "anonymt".
Vet inte riktigt om det här passar under föräldrar heller, men det är här jag känner mig mest hemma och det är ett barn inblandat.


Jag och sambon träffades i när han var utbytesstudent i Sverige för snart 4 år sen. Vi hade sen ett distansförhållande och försökte hälsa på varandra så ofta som möjligt. Förra sommaren blev jag oplanerat gravid (åt p-piller). Väldigt olämplig i tid men abort kändes verkligen inte som ett alternativ. Dottern föddes i mars iår och vi älskar henne över allt annat på jorden.
Sambon är inte klar med sina studier i sitt hemland än så enda alternativet var att jag flyttade ner till honom, trots att jag egentligen inte ville. Men ville också vara hela familjen så jag ville ge det en chans.
Men jag trivs inte alls bra, har träffat några svenska tjejer här några gånger, och trivs bra med dom men dom jobbar och har fullt upp och hinner inte träffas alls ofta. Jag kan inte språket heller men ska läsa en kurs till hösten. Samtidigt är jag väldigt blyg så gå ut och bara träffa folk vågar jag inte, sambon är helt tvärtom och förstår inte. Han lärde sig svenska på bara några månader och tror att jag också kan det, men jag har alltid haft väldigt svårt för språk.

Igår frågade jag honom hur han tänker kring en Sverigeflytt när han är klar med pluggandet. Framförallt är det jobb han tvekar för, hans utbildning (civilingenjör) ses som ett väldigt "fin" utbildning här och utbildningen är väldigt tuff (i Sverige är den väldigt enkel enl honom) dessutom har han på fritiden ägnat sig åt ett projekt som här ses som väldigt meriterade men det tror han inte att dom ser i Sverige.

Jag börjar nu fundera på om jag ska bli tvugen att flytta till Sverige ensam? Vad händer då med dottern? Klarar man att bo ensam med ett barn?
Jag älskar verkligen sambon, men jag vet inte om jag är bered att "offra" Sverige för honom. Till saken hör också att min mamma är obotligt sjuk i cancer, läkarna har gett henne kanske ett år. Min dotter är hennes första barnbarn och jag vill att mamma ska få möjlighet att träffa sitt barnbarn så mycket som möjligt + att jag såklart vill ta vara på den tiden mamma har kvar.

Jag förstår att ni inte kan tala om för mig hur jag ska göra, men jag behöver fleras syn på situationen och då framförallt föräldrars som kan se hur det är när det finns ett barn i bilden. Hade dottern inte funnits hade jag inte bott här.

 

[Calazirya]

Sv: Vad ska jag göra?

Det som du skrev sist var lite spiken i kistan för mig, du skulle inte ha bott där öht om inte dottern funnits.

Om jag skulle ha varit i dina kläder hade jag flyttat hem nu under dethär året och umgåtts med mamma, helt ärligt.

Nu vet inte jag hur dyrt det är att flyga mellan länderna ?

Sedan hade vi tagit upp bosituationen igen ( jag och min sambo ), din sambo borde ha förståelse för att du vill umgås så mycket som möjligt med din mamma och verkligen ta vara på denhär tiden..

STYRKE KRAMAR!

 

[privat]

Sv: Vad ska jag göra?

Min tanke var att jag och dottern flyttar "hem" runt jul och sen kunde sambon komma när han är klar med pluggandet (typ i mars-april). Just nu är läget ganska stabilt med mamma men kan bli sämre ganska fort och då skulle jag åka direkt.

Det går att få tag på flygbiljetter ganska billigt, men med allt runtomkring kommer man upp i minst 2000kr.

Sambon förstår, samtidigt som han vill vara med sin dotter, och det gör ont i mig att tänka att jag ska bo i Sverige och han inte ska få vara med henne hela tiden. Men han måste plugga så hon kan inte stanna med honom här heller isf.

Jag gjorde ett försök till att bo här för två år sen, tänkte plugga lite här. Men det fungerade inte alls och jag trivdes inte och flyttade "hem" igen efter 3 månder.

 

[mul]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag hade flyttat hem till sverige och låtit mamma umgås med barnbarn så mycket som det går. Jag har själv en mormor som är mycket senil och jag försöker att låta mina barn träffa henne så mycket som det går så länge hon kommer ihåg dom. Och nu är äldsta grabben så pass gammal att han kanske kan komma ihåg henne med.

Dottern finns ju kvar till pappan, men mormor till dottern finns kanske inte så länge. Så pappan får helt enkelt acceptera att hans familj måste flytta hem ett tag.

*styrkekram*

 

[Calazirya]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast det behöver han inte acceptera heller och det är ju det som gör det hela så svårt..

Om man ser det från hans synvinkel så, tiden med dottern kommer ju aldrig igen.

Hon kommer aldrig vara liten igen .

Men, jag tycker att privats plan var bra om pappan också tycker att det är okej, jag förstår båda i detta och det går ju inte att lämna dottern hos pappan om han ska plugga heltid.

Men det är en jätteklurig situation, låt oss hoppas att allt löser sig och att pappan accepterar "lösningen"..

Privat; Jag finns på PM ( msn ) om du behöver babbla av dig.

 

[vindvissla]

Sv: Vad ska jag göra?

Sa egentligen ar inte karleken mellan dig och killen tillrackligt stark for att du skulle stanna dar, om inte dottern fanns?

Min sambo har levt ifran sin dotter storre delen av hennes liv (fran hon var ett till vi flyttade tillbaka hit nar hon var 12) men har flugit till Irland en gang i manaden for att traffa henne. Han har aldrig haft en riktig relation med henne, alltsa en foraldrarelation. Han kom och spenderade en massa pengar pa whatever hon ville ha och sen akte han igen.

Sen, som emigrant, vill jag saga att det TAR LANG TID innan man anpassar sig. Efter ett ar borjar det kannas ok och efter 3 ar kanner man sig ratt hemma. Men hade sambon sagt att han ville flytta till Sverige hade jag packat i ett kick. Trots att jag alskar Irland.

Men eftersom din mamma ar sjuk hade jag inte tvekat en sekund, jag hade flyttat hem atminstone tillfalligt och sa kan pappan komma och halsa pa i Sverige. Jag beklagar att hon ar obotligt sjuk, en mamma ar verkligen guld vard. *kram*

 

[privat]

Sv: Vad ska jag göra?

Som situationen är nu är kärleken inte tillräckligt stark för att bo här, svårt att veta hur det skulle kännas om mamma var frisk. Det känns som att mamma tar upp mina tankar nästan hela tiden.

 

[vindvissla]

Sv: Vad ska jag göra?

Det forstar jag. Killen kommer finnas kvar om ett ar, det kanske inte din mamma gor. Det maste han val forsta?

 

[privat]

Sv: Vad ska jag göra?

Han förstår, tyvärr är det svårt att prata om det. Han pratar väldigt bra svenska men det är ändå svårt att prata om "allvarliga" saker. Dessutom hatar han att prata om saker som rör framtiden, han vill inte planera något utan ta dagen som den kommer, medan jag är precis tvärtom. Jag tror också att han tycker det är jobbigt med mamma och han vet inte riktigt vad han ska säga.
Hur tycker du att det fungerar att prata med din sambo om "allvarligare" saker? (med tanke på språket)

 

[vindvissla]

Sv: Vad ska jag göra?

Har han sommarlov nu? Kan ni inte aka till Sverige ett par veckor och se eller har han jobb dar nere? Eller om du aker hem ett tag och kanner efter och sen kanske du kan stanna hemma i host.

Hade det inte varit for din mamma hade jag sagt att du skulle harda ut tills han var klar med sin utbildning och att ni kunde se da, men som laget ar nu hade jag nog akt hem.

 

[privat]

Sv: Vad ska jag göra?

Han pluggar nu under sommaren också. Jag och dotter åker till Sverige och stannar nästan hela augusti, sambon kommer den sista av dom veckorna.

Planen från början var att vi skulle se vad vi ville när han var klar med sin utbildning.

 

[vindvissla]

Sv: Vad ska jag göra?

Vad skont att ni har en resa bokad, sa far du lite tid att tanka. Ibland blir det inte som man tankt sig. Lycka till hur det an blir.

 

[privat]

Sv: Vad ska jag göra?

Nä, precis. Det är iof därför som sambon inte tycker om att planera, för att det kan hända mkt på vägen.

Jag tror också att bara mamma varit frisk så hade jag orkat anstränga mig mer för att trivas här. Har träffat ngr svenska tjejer här och dom säger också att det var tufft i början, men bara dom lärt sig språket så var det lättare att trivas.

 

[vindvissla]

Sv: Vad ska jag göra?

Absolut, och da blir det lattare for dig att ta kontakt med nya manniskor ocksa. Och hanga med i tv- och radioprogram, handla mm.

 

[No1]

Sv: Vad ska jag göra?

En fråga till er kvinnor:

Hur skulle ni göra, om ni hade nio månader kvar på er utbildning och er kille tog er ettåring för att fara till ett annat land för att umgås med en förälder under dennes sista tid i livet?

 

[Freyja_bus]

Sv: Vad ska jag göra?

Det är ju detta som är så svårt. Hur man än vänder och vrider på det så är det någon som inte får sin vilja igenom. Det är självklart att det inte är något lätt val att ta det gemensamma barnet och flytta till annat land, oavsett vem av föräldrarna det är som gör det! Båda föräldrarna vill ju naturligtvis ha ett liv med sitt barn, men man måste ju se till situationen när man fattar detta svåra beslut! Jag hade gått sönder om min man flyttade med vår dotter, och han hade känt likadant om jag flyttade med henne. Men vad gör man i en sån här svår situation då?

Till TS: Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner dig eftersom jag inte är i din situation, men jag vill ändå skriva något för att tala om att jag förstår att det är jobbigt för er allihop! Det är ju självklart att du vill vara med din mamma hennes sista tid i livet, och att hon ska få träffa sitt barnbarn så mycket som möjligt (och viceversa). Samtidigt är det ju ett jättejobbigt beslut att ta att flytta ifrån barnets pappa och tillika din sambo!

Ni måste nog ändå prata ordentligt om det hela, det kommer ni ju inte ifrån. Jag tror absolut att man kan lära sig att trivas på ett nytt ställe/i ett nytt land med tiden, men man måste i så fall ge det en ärlig chans. Det känns som att det är svårt för dig att göra just nu det med tanke på din situation med din mamma, och det borde ju din sambo kunna förstå. Samtidigt kan man ju tänka att det är lika svårt för din sambo att "ge upp sitt liv i sitt hemland" som det är för dig, bortsett från situationen med din mamma. Ni måste helt enkelt välja och känna efter vad om är viktigast för er. Ett liv tillsammans i hans land? Ett liv tillsammans i Sverige? Att dela på er för en period så att du får möjlighet att träffa din mamma?

Lycka till i detta svåra beslut!

//Julia

 

[_Viva_]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag bor ju också utomlands så jag kan delvis sätta mig in i hur du känner det.
Det du upplever nu är en av mina värsta mardrömmar - vad gör man om någon närstående i Sverige blir allvarligt sjuk.

Jag antar att din sambo inte kan ta ett uppehåll i studierna och flytta till Sverige tillfälligt?

Jag skulle inte kunna vara utan min dotter och jag vet att min man känner likadant. Att flytta utan honom vore nog inte möjligt, ingen av oss skulle må bra och i en situation som din med en allvaligt sjuk anhörig så skulle vi nog behöva all styrka vi har av att vara tillsammans för att inte bryta ihop.

Då vi inte båda kan flytta så skulle jag göra så att jag bodde varannan vecka i Sverige och varannan i utlandet. (Eller 2 veckor i taget per land.)
Bokar man lågprisflyg som tex Ryan Air i mitt fall så kommer man undan rätt billigt. Skulle nog få räkna med en 4000 i månaden på resor och allt däromkring men det vore det värt. Hade jag inte de slantarna så skulle jag lägga ut det jag kan och sedan låna upp resterande belopp.
Hade vi delad ekonomi så skulle säkert min man betala hälften för att få träffa sin dotter regelbundet. Isåfall blir det bara 2000/månad.

Styrkekramar!

 

[ako]

Sv: Vad ska jag göra?

En fråga till er kvinnor:

Hur skulle ni göra, om ni hade nio månader kvar på er utbildning och er kille tog er ettåring för att fara till ett annat land för att umgås med en förälder under dennes sista tid i livet?

Jag hade tyckt det var HEMSKT att vara ifrån mitt barn, men trots allt får man inte tillbaka sina döda föräldrar och barnet och far/morfäräldern får aldrig mer chansen att träffa varandra (jag vet det synnerligen väl då båda mina föräldrar är döda o definitivt inte har uppstått för att träffa Ludvig - något jag vet att de hade velat enormt mycket) , och far/morföräldern uppskattar säkert barn och barnbarn enormt mycket under sin sista tid - och den tiden vill man som anhörig göra så bra som man bara, bara kan.

Jag hade alltså aldrig i livet nekat pappan att ta med sig barnet o åka om jag själv prompt måste stanna kvaro plugga, men frågan är om jag själv inte hade tagit studieuppehåll för att följa med och försökt få vilket jobb som helst för att försörja mig i det andra landet så länge.

 

[mizzcat]

Sv: Vad ska jag göra?

Vilken jobbig sits. Jag hoppas att det löser sig på något sätt, du har fått många bra råd i tråden. Jag bor 130 mil ifrån min familj, dock i samma land, har evigt dåligt samvete för att min mamma inte får träffa oss och sitt barnbarn nog ofta. Min pappa gick bort när vi var där uppe sist, glad att vi var där då! Så jag förstår på ett sätt hur du har det, hur man än gör så är det någon som blir ledsen.

 

[Korven]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag tycker du ska åka hem och spendera tid med din mamma, som du inte vet hur länge hon blir kvar på jorden. Förhoppningsvis länge. Sen får du tid att djuptänka, dvs tänka dig in i olika situationer. Ensam med dottern, pendla antingen du eller han. När du känns starkare vet du nog vad du egentligen vill och då kanske flera lösningar visar sig.
Du har haft en stressig tid efter barnafödandet, ingen lugn och ro egentligen. Verklig lugn och ro där du kunnat vila i förvissningen att allt löser sig till det bästa.
Sen får din kille också tid att tänka på vad som är viktigt för honom, du och dottern eller hans oplanerade liv. Bara göra saker som bara dyker upp och är roliga gör inte att familjelivet blir så stabilt, om man så säger. Så kan singlar leva.
Jag hoppas verkligen att du får lite lugn och ro "kring skallen".