Sv: Vad ska jag göra med mitt liv?
Hela din historia är så otroligt sorglig och bekymmersam.
Jag har följt dig under flera år och aldrig upphört att förvånas och uppriktigt sagt oroat mig.
Du säger ibland till ditt försvar att allt inte kommer fram i din blogg men det som faktiskt kommer fram är tillräckligt och mer därtill för att kunna bilda sig en uppfattning om var problemen ligger.
Det som känns så sorgligt är att du inte kan komma till pudelns kärna och komma åt de riktiga problemen. Jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa dig att se!
Äsch, det finns dom som har det värre. Jag lever ju iallafall
Detta är min bild av det hela:
Du blir mobbad och illa behandlad i högstadiet vilket (fullt förståeligt!) leder till att du utvecklar ett beteende där du drar dig undan med ett dåligt självförtroende och psykisk ohälsa.
Du mår självklart dåligt så ingen anhörig "sparkar" på dig och kräver något av dig utan försöker stötta dig genom att låta dig vara.
Det stämmer absolut till viss del. Men det där att ingen har "sparkat" på mig stämmer inte. Båda mina föräldrar har under en lång tid varit på mig och sparkat på mig så att jag ska göra saker och ta mig framåt. Under hela min uppväxt egentligen, fram tills jag en dag bröt ihop totalt då jag kände så oerhörd press på mig själv att prestera bättre än vad jag orkade.
Det resulterade då i att jag vart ännu mer innåtvänd och mådde sämre. Efter många samtal med psykologer/kuratorer osv så kom dom/vi fram till att det inte riktigt var en spark i rumpan jag behövde. Det spelade liksom ingen roll om dom bokstavligen bar ut mig utanför dörren/körde mig dit jag skulle. Jag hade ingen ork att prestera. Jag var som en apatisk lax.
Du blir mer och mer inaktiv och eftersom du aldrig pluggat fullt ut eller haft ett jobb där du fått kämpa för att orka ta dig dit - och klarat det, så har du inte den erfarenheten och styrkan i ditt bagage.
Njae, jag har varken klarat plugg eller jobb, men jag har ju trots det fått kämpa för att ta mig dit. Det har jag gjort sen jag började i skolan, alltså när jag var typ 6 eller något. Redan då var det ju fruktansvärt svårt. Så kämpat tycker jag nog att jag har gjort, i flera omgångar under alla mina år hittills.
Du har heller aldrig behövt kämpa för din överlevnad, dvs haft ekonomiskt krav på dig att se till att det står mat på bordet och du har tak över huvudet, vilket gör att du saknar den där glöden och drivet.
Det här stämmer. Min familj har liksom alltid haft det väldigt gott ställt (utan att skryta, för det gör jag absolut inte!) och det har väl gjort att jag inte har behövt tänka på ekonomi. Kanske inte alltid så jätte bra. Och sen när allt vart sämre med mobbing och hela köret (då man ändå kanske brukar börja lära sig att ha en egen ekonomi) så sattes väl den biten åt sidan kan jag tänka mig. Alltså, självklart är jag ju inte ett typiskt "lyxfällan"-offer som slösar med pengar jag inte har. Absolut inte. Men just det där med att införskaffa en egen ekonomi har inte funnits med i bilden tidigare år då jag alltid fått hjälp med den biten.
Du har pga din bakgrund som lett till din nuvarande problematik svårt med den sociala biten, att interagera i samhället, det sociala spelet vuxna emellan och språkligt och ligger därför några år efter i utvecklingen. Detta leder till ännu fler missförstånd och hinder.
Ja, det stämmer. Dessutom har jag alltid varit lite seg i utvecklingen.
Eftersom du lever ett isolerat liv där du i stort sett kan sova, äta och agera som du vill skapas inga rutiner och kraven saknas fortfarande vilket leder till följande:
Oförmåga att genomföra saker som t ex ordentliga motionspass varje dag och att vistas ute i dagsljus.
Rutiner kring mat, dvs näringsriktig kost där du inte drabbas av vitaminbrister, orkeslöshet och viktuppgång. Riktiga måltider vid fastställda tidpunkter.
Tid till att känna efter! Du har under flera år varit så pass inaktiv att du förmodligen saknar muskelstyrka och rörlighet och eftersom du är lite tung så smärtar kroppen självklart ännu värre när inaktiva muskler, leder och ligament ska röra på sig nån gång då och då.
Du har som jag nämnt tidigare aldrig fått kämpa hårt vecka ut och vecka in och sett att det går trots smärta och obehag vilket gör att du viker dig för minsta motståndets lag. Halsont, magont, tandvärk, ledvärk, trötthet, deppighet, ångest och flera tillstånd som de flesta människor dras med dagligen får ta hur mycket plats i din vardag som helst och du har all tid i världen att känna efter. Inget konstigt! Jag och många med mig hade blivit likadana!
Dina eventuella funktionshinder och åkommor får ta en enorm plats i ditt liv och du tror att det måste vara så. Du har helt enkelt inte verktygen att se förbi sköldkörtelproblem, ev funktionsnedsättningar och ångest och istället göra det bästa av det. Dessa verktyg skapar man nämligen i skolan, på arbetsplatser och i det sociala livet. Såklart kan du inte har de verktygen då!
Avsaknad av självinsikt. Dina anhöriga har skyddat dig länge och det är fint av dem men det har också lett till att du inte behöver kännas vid dina mindre bra sidor.
Håller med, du har rätt.
Istället för att gråta, känna dig kränkt och försvara dig när jag nämner någon form av övervikt här borde du istället ta till dig och ta in för att känna drivet mot en förbättring men du har svårt att se helheten eftersom du sitter mitt i alltihop. Fullt förståeligt!
Nejnej, jag varken gråter eller känner mig kränkt. Verkligen inte. Det stämmer ju så varför ska jag då försvara mig :P det är värre när folk (och det är många!) säger att man är smal och normalviktig när det inte stämmer. Så jag är bara tacksam att du är ärlig, eftersom det stämmer.
Jag tror jag har erbjudit mig förut men jag gör det igen.
Om du en morgon vaknar upp och VERKLIGEN känner att NU vill jag förändra mitt liv är du välkommen att höra av dig.
Jag erbjuder mig som bollplank, inte gnällplank, och jag kan peppa, pusha och komma med en vuxens synsätt och goda råd och framförallt erfarenheter från livet härute. Jag är fysiskt skadad och lever med kronisk smärta och funktionshinder men kan lära ut knepen att älska sitt liv ändå.
Du kan dessutom få möjligheten att hyra ett rum här i närheten (6 mil från Uppsala) och arbetsträna på mitt företag.
Kom igen nu, det är aldrig försent!
Tack så otroligt mycket Aska!!
det är verkligen helt underbart gulligt och snällt av dig att erbjuda mig så mycket hjälp. Jag lovar att jag kommer höra av mig till dig! Du verkar vara en sån oerhört varmhjärtad person.
