__sofia__
Trådstartare
Varning för väldigt långt inlägg.
Jag behöver lite råd och tankar angående hur jag ska göra med mina hästar i framtiden. Jag tar snart examen och håller på att försöka hitta ett jobb – men beroende på var jag hamnar och vad lönen ligger på så kommer jag eventuellt bara ha möjlighet att ha kvar en av hästarna.
Jag har för tillfället två ston, en nordsvensk och en papperslös skimmel. Båda är 18 år i år, och ursprungligen var det planerat att jag skulle försöka sälja nordsvensken när jag var klar med studierna, men situationen har sedan dess ändrat sig.
Nordsvensken, som egentligen är min systers häst, är väldigt enkel att rida, även för mindre rutinerade ryttare, och har tidigare gått både som ridskolehäst och turridningshäst. Hon är väldigt trevlig framför allt när man rider ut men kan vara lite lat i paddock och lite tjurig i stallet (nafsar ibland). Hon trivs inte riktigt med att stå på box eller att vara uppbunden för länge eftersom hon vill ut, och hon är alltid positiv till att komma ut och bli riden. Hon har problem med krubbitning, hon har haft fång en gång för 6-7 år sedan efter att dåvarande ägarna släppte in henne på vall men vi har inte märkt av några problem sedan vi köpte henne.
Dock så har vi under de senaste 1-2 åren (3?) haft problem med en hovspricka i ena framhoven. Hon hade en väldigt smal och liten spricka när vi skaffade henne som varken blev värre eller försvann under några år, tills en sommar då hon drog av sig en sko väldigt rejält och även lyckades dra upp sprickan. Efter det var sprickan hela vägen upp till kronranden och kraftigare, och vi slutade rida på henne för att inte lägga mer tyngd på frambenet och på något sätt förvärra skadan (min syster är överviktig och väger en del). Hon har dock aldrig visat någon hälta och sprickan har aldrig varit tillräckligt djup för att tränga genom hornet, men det tog ett tag (ca 1 år) innan sprickan ens började läka. Sprickan är i alla fall helt borta nu, även om hoven fortfarande har lite jobb kvar innan den är helt bra (hoven är för tillfället inte jämnt rund). Men under de här två åren har hon i alla fall inte blivit riden något utan har enbart gått i hagen, vilket gör att hon i nuläget varken har någon kondition eller några muskler.
Skimmeln, som jag är väldigt mycket mer fäst i, kan vara lite speciell och nu i efterhand inser jag väl att jag kanske inte borde ha köpt henne. Jag har aldrig mött någon häst som är trevligare att hålla på med i den dagliga hanteringen och hon hittills fungerat helt problemfritt med alla hästar som hon träffat (inte ens minsta lilla antydning till bråk när man släpper in henne till nya hästar). Hon är den häst som jag litat på mest, även i ridningen. Hon har dock extremt bra minne för smärta och avskyr därför bland annat sprutor. Man behöver vara flera stycken som håller i henne för att kunna ge henne en spruta, och är det lugnande behöver hon få flera doser för att hon stressar upp sig så av sprutorna. Det tog många månader efter att veterinären tappat ut en hovböld i ena bakhoven innan hon lät hovslagare verka den hoven på henne (hon sliter den väldigt jämnt och bra, så det var ingen större kris). Inga problem att bara lyfta upp hoven, men minsta lilla tecken på att något rejälare än en enkel hovkratsning var på gång så började hon slå med hoven och stressa upp sig.
Men hennes stora problem är i ridningen. Hon är en väldigt lättstressad och känslig dam, samtidigt som hon inte verkar ha så bra koll på normala hjälper. Hon är stressad på så vis att hon springer, och har även en benägenhet (framförallt under det första året jag hade henne) att få panik och skena (började använda graman som nödbroms, vilket fungerade väldigt bra då hon blev mindre stressad bara av att ha den på). Någon broms existerar knappt alls på något medvetet plan, och hon hade typ ingen koll på skänklar när jag köpte henne (skänklarna har hon lärt sig lite om, men inte mycket). Tänderna kollades när vi köpte henne och hon hade inga problem då, och hon har inte ändrat sig något efter det. Under de första åren försökte jag träna mer konventionell dressyr och hoppning med henne, men efter ett tag blev det mer och mer skogsmulleturer i och med att det är det som hon verkar trivas med bäst och blir minst stressad av. Dock endast ensam, då hon är som absolut värst med andra hästar och det finns inte minsta lilla chans att få henne att skritta om den andra hästen är närmare än 50 meter bakom henne. Hon fungerar bäst barbacka och med att ridas med både grimma och vanligt tränsbett samtidigt, så i flera år red jag henne just så (eventuellt med barbackapad utan stigbyglar). Första gången jag red henne med sadel efter de åren kunde jag knappt styra henne alls, eftersom vi båda vant oss vid att styra via sitsen barbacka. Det är inga problem att ut och skritta en runda, men allt mer än det gör att hon stressar upp sig. Men i och med att nordsvensken slutade ridas för sin spricka fick även skimmeln vila, vilket hon verkar trivas bättre med än skogsmulleridningen.
Och nu under de sista åren känns det som om hon har börjat åldras mer. När vi köpte henne visade hon väldigt svag hälta på två ben, vilket vi då inte tyckte var något konstigt med tanke på omständigheterna. Jag hade provridit henne två gånger (och eftersom hon är lättstressad så var det troligtvis två väldigt jobbiga pass för henne), efter att hon inte hade gjort mer än att gå i hagen i flera månader. Dessutom behöver hon skor för att kunna gå ordentligt (vilket hon inte hade då), och böjprovet skedde på en väldigt stenig väg (många vassa stenar). Hältan hon visade när vi köpte henne gör så att hennes försäkring endast täcker vissa saker (inte reservation för benen, utan försäkring som inte täcker allt, typ A2). Men under åren jag haft henne har hon haft lite problem med bakbenen. Står hon stilla i box för länge på vintern (hon går numera på lösdrift) så kan bakbenen svullna upp, och hon har alltid varit stel i bakbenen när hovslagaren ska fixa bakhovarna. Men nu under sista året känns det som om hon har blivit ännu stelare i bakdelen och det märks mycket tydligare att hon rör sig stelt när hon har varit stilla för länge, till exempel efter att hon legat ner ett tag. Under det sista året har hon dessutom fått tre nya tumörer (hon är skimmel och har alltid haft knutor vid svansen), en ny vid svansen men också en (ca 8 cm i diameter) innanför huden vid bogen och nu senast en innanför huden mellan käken och mulen på ena sidan.
Så, jag hade uppskattat råd och tankar angående hur jag ska göra med hästarna i framtiden.
Jag behöver lite råd och tankar angående hur jag ska göra med mina hästar i framtiden. Jag tar snart examen och håller på att försöka hitta ett jobb – men beroende på var jag hamnar och vad lönen ligger på så kommer jag eventuellt bara ha möjlighet att ha kvar en av hästarna.
Jag har för tillfället två ston, en nordsvensk och en papperslös skimmel. Båda är 18 år i år, och ursprungligen var det planerat att jag skulle försöka sälja nordsvensken när jag var klar med studierna, men situationen har sedan dess ändrat sig.
Nordsvensken, som egentligen är min systers häst, är väldigt enkel att rida, även för mindre rutinerade ryttare, och har tidigare gått både som ridskolehäst och turridningshäst. Hon är väldigt trevlig framför allt när man rider ut men kan vara lite lat i paddock och lite tjurig i stallet (nafsar ibland). Hon trivs inte riktigt med att stå på box eller att vara uppbunden för länge eftersom hon vill ut, och hon är alltid positiv till att komma ut och bli riden. Hon har problem med krubbitning, hon har haft fång en gång för 6-7 år sedan efter att dåvarande ägarna släppte in henne på vall men vi har inte märkt av några problem sedan vi köpte henne.
Dock så har vi under de senaste 1-2 åren (3?) haft problem med en hovspricka i ena framhoven. Hon hade en väldigt smal och liten spricka när vi skaffade henne som varken blev värre eller försvann under några år, tills en sommar då hon drog av sig en sko väldigt rejält och även lyckades dra upp sprickan. Efter det var sprickan hela vägen upp till kronranden och kraftigare, och vi slutade rida på henne för att inte lägga mer tyngd på frambenet och på något sätt förvärra skadan (min syster är överviktig och väger en del). Hon har dock aldrig visat någon hälta och sprickan har aldrig varit tillräckligt djup för att tränga genom hornet, men det tog ett tag (ca 1 år) innan sprickan ens började läka. Sprickan är i alla fall helt borta nu, även om hoven fortfarande har lite jobb kvar innan den är helt bra (hoven är för tillfället inte jämnt rund). Men under de här två åren har hon i alla fall inte blivit riden något utan har enbart gått i hagen, vilket gör att hon i nuläget varken har någon kondition eller några muskler.
Skimmeln, som jag är väldigt mycket mer fäst i, kan vara lite speciell och nu i efterhand inser jag väl att jag kanske inte borde ha köpt henne. Jag har aldrig mött någon häst som är trevligare att hålla på med i den dagliga hanteringen och hon hittills fungerat helt problemfritt med alla hästar som hon träffat (inte ens minsta lilla antydning till bråk när man släpper in henne till nya hästar). Hon är den häst som jag litat på mest, även i ridningen. Hon har dock extremt bra minne för smärta och avskyr därför bland annat sprutor. Man behöver vara flera stycken som håller i henne för att kunna ge henne en spruta, och är det lugnande behöver hon få flera doser för att hon stressar upp sig så av sprutorna. Det tog många månader efter att veterinären tappat ut en hovböld i ena bakhoven innan hon lät hovslagare verka den hoven på henne (hon sliter den väldigt jämnt och bra, så det var ingen större kris). Inga problem att bara lyfta upp hoven, men minsta lilla tecken på att något rejälare än en enkel hovkratsning var på gång så började hon slå med hoven och stressa upp sig.
Men hennes stora problem är i ridningen. Hon är en väldigt lättstressad och känslig dam, samtidigt som hon inte verkar ha så bra koll på normala hjälper. Hon är stressad på så vis att hon springer, och har även en benägenhet (framförallt under det första året jag hade henne) att få panik och skena (började använda graman som nödbroms, vilket fungerade väldigt bra då hon blev mindre stressad bara av att ha den på). Någon broms existerar knappt alls på något medvetet plan, och hon hade typ ingen koll på skänklar när jag köpte henne (skänklarna har hon lärt sig lite om, men inte mycket). Tänderna kollades när vi köpte henne och hon hade inga problem då, och hon har inte ändrat sig något efter det. Under de första åren försökte jag träna mer konventionell dressyr och hoppning med henne, men efter ett tag blev det mer och mer skogsmulleturer i och med att det är det som hon verkar trivas med bäst och blir minst stressad av. Dock endast ensam, då hon är som absolut värst med andra hästar och det finns inte minsta lilla chans att få henne att skritta om den andra hästen är närmare än 50 meter bakom henne. Hon fungerar bäst barbacka och med att ridas med både grimma och vanligt tränsbett samtidigt, så i flera år red jag henne just så (eventuellt med barbackapad utan stigbyglar). Första gången jag red henne med sadel efter de åren kunde jag knappt styra henne alls, eftersom vi båda vant oss vid att styra via sitsen barbacka. Det är inga problem att ut och skritta en runda, men allt mer än det gör att hon stressar upp sig. Men i och med att nordsvensken slutade ridas för sin spricka fick även skimmeln vila, vilket hon verkar trivas bättre med än skogsmulleridningen.
Och nu under de sista åren känns det som om hon har börjat åldras mer. När vi köpte henne visade hon väldigt svag hälta på två ben, vilket vi då inte tyckte var något konstigt med tanke på omständigheterna. Jag hade provridit henne två gånger (och eftersom hon är lättstressad så var det troligtvis två väldigt jobbiga pass för henne), efter att hon inte hade gjort mer än att gå i hagen i flera månader. Dessutom behöver hon skor för att kunna gå ordentligt (vilket hon inte hade då), och böjprovet skedde på en väldigt stenig väg (många vassa stenar). Hältan hon visade när vi köpte henne gör så att hennes försäkring endast täcker vissa saker (inte reservation för benen, utan försäkring som inte täcker allt, typ A2). Men under åren jag haft henne har hon haft lite problem med bakbenen. Står hon stilla i box för länge på vintern (hon går numera på lösdrift) så kan bakbenen svullna upp, och hon har alltid varit stel i bakbenen när hovslagaren ska fixa bakhovarna. Men nu under sista året känns det som om hon har blivit ännu stelare i bakdelen och det märks mycket tydligare att hon rör sig stelt när hon har varit stilla för länge, till exempel efter att hon legat ner ett tag. Under det sista året har hon dessutom fått tre nya tumörer (hon är skimmel och har alltid haft knutor vid svansen), en ny vid svansen men också en (ca 8 cm i diameter) innanför huden vid bogen och nu senast en innanför huden mellan käken och mulen på ena sidan.
Så, jag hade uppskattat råd och tankar angående hur jag ska göra med hästarna i framtiden.
