Vad ska jag göra?

[Skogstrollet]

Sv: Vad ska jag göra?

Nej, en depression gör sällan så att man inte kan ta hand om sitt barn. Då får man vara extremt deprimerad, och då är man inte förmögen att arbeta för det mesta. Eller göra andra saker, för den delen.
Jag går upp varje dag och tar tag i allting, trots att jag vissa dagar inget hellre vill än att gå och dö i ett hörn. Jag har tagit på mig ett ansvar över ett barns liv, och då får jag också sköta det.

Men om det fanns någon annan där som tog 99% av ansvaret för ditt barn? Någon som har burit på det, övervakar, klagar över att du gör fel och inte är nöjd på dina försök?

Skulle det inte vara väldigt lätt att bara rulla ihop sig i en hög under täcket då?

Jag förstår ärligt talat inte hur man kan döma ut en människa bara för att han är vuxen och har barn. Måste man vara felfri då? Är det inte längre tillåtet att må dåligt? Att en kvinna fött hans barn, på vilket sätt borde det förändra honom i grunden? Tänk om han som alla andra hoppats att det skulle ske "naturligt" och nu oroar sig för att det inte bara poppade upp i skallen den dagen barnet föddes?

Det finns så otroligt många mammor som drabbas av förlossningspsykoser och depressioner efter födseln och det tar i vissa fall ÅR innan de kommer över detta.
Är det mer ok att det drabbar en kvinna än en man? Varför isf?

Pappan i det aktuella fallet har ju inte ens fått någon professionell hjälp (om jag inte missat det i tråden)??

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad ska jag göra?

Och hade du valt stanna och stötta kanske han vaknat till och ditt barn fått en aktiv pappa.

Att ge upp efter bara ett par månader låter väldigt snabbt beslutat och att sedan flytta 25 mil...

Men det är ju bra att DU aldrig ångrat det.

Mitt barn HAR en aktiv pappa. Dock inte den nämnda biologiska.

De åtta åren av tystnad anser jag vara en bekräftelse på att mitt beslut var bra, en sådan 'förälder' kan barnet lika gärna vara utan

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad ska jag göra?

Mitt barn HAR en aktiv pappa. Dock inte den nämnda biologiska.

De åtta åren av tystnad anser jag vara en bekräftelse på att mitt beslut var bra, en sådan 'förälder' kan barnet lika gärna vara utan

Eller så är tystnaden ett resultat av att han känner att "hans barn lika gärna kan vara utan honom" eftersom han inte duger.
Vem vet?

 

[Rina]

Sv: Vad ska jag göra?

Visst krävs en djup depression för att man inte ska orka med sina barn. Men i detta fallet är bartnet inte övergivet, pappan vet ju att mamman tar barnet. Jag tycker att det är bra att få reda på om det är en depression, för då går det att göra något åt det. Föringa inte depression. Om det inte är en depression utan rent ointresse är det en annan sak. Om det är en förlossningsdepression så är det ju knutet till barnet och ahn kan fortsätta arbeta. Jag började jobba lite grann när lilltösen föddes för att få komma ifrån lite, jag var trött och ledsen när jag var hemma men jag orkade jobba.

 

[bliss]

Sv: Vad ska jag göra?

Blir lite förvånad av att läsa att så många fokuserar på hur synd det är om pappan, att han förmodligen mår dåligt, att TS inte är tillräckligt förstående mot honom etc - allt utifrån perspektivet kring hans rättigheter att vara pappa på sina villkor.

Det är väl ändå barnets rättigheter man måste fokusera på? Barnets rätt till en trygg och kärleksfull hantering anser jag måste gå före alla andra hänsyn.
Och det låter inte på TS beskrivning som om pappan klarar av det, eller ens är intresserad av det
Att bli förälder innebär, bland mycket annat, att plötsligt få lägga sina egna behov åt sidan för att fokusera på en annan människa.

Varför ska det alltid daltas så mycket med kassa pappor? Varför anses det så ofta som kvinnors skyldighet att lägga ner en massa jobb på att uppfostra dessa jämsides med barnen?

Kanske kan ni lösa situationen tillsammans, under förutsättning att även han verkligen vill, att han förstår problemet och inser att det inte går att ha det så här.

Till TS:
Det låter som en riktigt ohälsosam, kanske till och med farlig situation för barnet. Dinsambo behöver ju professionell hjälp med sitt beteende och sin inställning. Men det låter som en god idé att ut med barnet ur farozonen så länge. Och fasa in umgänget med stöd, utbildning och uppmuntran. Om det finns ett intresse hos pappan öht. Jag får inte uppfattningen att du har utestängt pappan från sin papparoll, utan du har nog gjort vad du har kunnat.

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad ska jag göra?

Eller så är tystnaden ett resultat av att han känner att "hans barn lika gärna kan vara utan honom" eftersom han inte duger.
Vem vet?

I så fall vore det väl vettigare att försöka bevisa att han vill vara en bra förälder, tex genom att skicka ett födelsedagskort eller ringa ibland, istället för att tjurigt tiga?
En vuxen människa får lov att ta ansvar för sina relationer själv.

 

[bananabambi]

Sv: Vad ska jag göra?

Varför är det lättare för en mamma att gosa och bara vara med barnet?

Det vet jag inte.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad ska jag göra?

I så fall vore det väl vettigare att försöka bevisa att han vill vara en bra förälder, tex genom att skicka ett födelsedagskort eller ringa ibland, istället för att tjurigt tiga?
En vuxen människa får lov att ta ansvar för sina relationer själv.

Men om han inte KAN det, förtjänar han ingen hjälp då? (syftar på TS sambo)

 

[bananabambi]

Sv: Vad ska jag göra?

Och hade du valt stanna och stötta kanske han vaknat till och ditt barn fått en aktiv pappa.

Att ge upp efter bara ett par månader låter väldigt snabbt beslutat och att sedan flytta 25 mil...

Men det är ju bra att DU aldrig ångrat det.

Det där känner jag igen. Har en bekant som flyttade från barnets biologiska pappa precis innan förlossningen. Han får inte en chans att umgås med barnet, och nu skulle lilltjejen aldrig känna igen honom. Just för att mamman hatar honom så mycket. Han skulle säkert kunna få igenom det rättsligt, att kunna umgås med dottern. Men eftersom han inte fått vara med från början så tror jag inte han törs. Han kan ingenting om barn, han har aldrig fått chansen att ens närma sig sitt barn.

Nu säger jag absolut inte att det är eller kommer bli så för TS, men jag tror det förekommer kanske oftare än man tror. Att papporna faktiskt blir helt maktlösa och faktiskt skiter i det till slut.

Så därför måste man ju faktiskt ta reda på hur det ligger till innan man ger sig av. Vill pappan umgås med sitt barn, i så fall måste man försöka hjälpa till. Barnet har rätt till sin pappa. (Dock givetvis inte under vilka omständigheter som helst)

Jag tror att det är himla viktigt att papporna är delaktiga i barnet precis från start, innan det ens föds. Föräldrautbildning, t.ex. Och att man tar till vara på de där två veckornas ledighet och verkligen delar på all omvårdnad av barnet, så varken pappan eller mamman hamnar på efterkälken. Har man då en karl som kanske är osäker så är det säkerligen inte ovanligt att de hamnar efter. Och i värsta fall blir det som hos TS.

 

[mimmipigg]

Sv: Vad ska jag göra?

Citat:
Ursprungligen postat av Kosmostanten
Mitt barn HAR en aktiv pappa. Dock inte den nämnda biologiska.

De åtta åren av tystnad anser jag vara en bekräftelse på att mitt beslut var bra, en sådan 'förälder' kan barnet lika gärna vara utan

Eller så är tystnaden ett resultat av att han känner att "hans barn lika gärna kan vara utan honom" eftersom han inte duger.
Vem vet?

Har man haft ett ärligt intresse av sitt barn kanske man tjafsat om umgänge istället för underhåll?

 

[mimmipigg]

Sv: Vad ska jag göra?

kl

Är man osäker frågar man och tar till sig råden man får.
När man skaffat barn kan man glömma att se tv och äta och duscha osv som man vill.
Det är en del av föräldraskapet.
En bebis kommunicerar på ett sätt, genom att skrika och visa sitt missnöje för att svara som förälder måste man se barnet och göra lägesförändringar, prata, vyssja för att förhoppningsvis hitta något som passar bebisen, det går intre göra framför tv:n.
Tv kan man titta på om bebis är nöjd.

 

[Wilma]

Sv: Vad ska jag göra?

Spontan är min känsla Flytta! Men alla måste få möjlighet att växa in i sin roll.

Det är en stor omställning att få ett litet barn som dessutom upptar hela mammans värld, pappan lämnas utanför naturligt på vissa områden o är de inte bra på att ta för sig så hamnar de utanför. Funderar säkert mycket på om det är så här det ska kännas osv...
Vissa har ett naturligt handlag med småbarn(min lillebror är ett sådan ex han kommer en dag att bli en fantastiskt pappa) andra inte och måste träna sig till det o få lära sig.

Ni borde försöka få lite kvalitets tid bara ni två vuxna . o du måste få egentid på något sätt! extra viktigt om han är ett lite mer "skrikigt" barn så¨du får vila dig.

I övrigt har du fått en hel del bra tips från de andra! Men ge honom en chans att växa in i sin roll. Prata ut o se vad det leder till.

Kram/Ellan

 

[Zaria]

Sv: Vad ska jag göra?

kl

Är man osäker frågar man och tar till sig råden man får.
När man skaffat barn kan man glömma att se tv och äta och duscha osv som man vill.
Det är en del av föräldraskapet.
En bebis kommunicerar på ett sätt, genom att skrika och visa sitt missnöje för att svara som förälder måste man se barnet och göra lägesförändringar, prata, vyssja för att förhoppningsvis hitta något som passar bebisen, det går intre göra framför tv:n.
Tv kan man titta på om bebis är nöjd.

Kloka ord. Dessutom tycker jag att pappan likaväl som mamman har 9 månader på att förbereda sig på att bli pappa. Bebisen står ju inte oväntad vid dörren en vacker dag.

Även om mamman har bebisen i magen brukar mammor ha en tendens till att ta reda på massor innan,vad man skall köpa,hur man skall rapa bebisen,kolik,hur man bäddar sängen,hur man badar bebis,hur man klär bebis,matar bebis mm Varför kan inte pappan göra samma sak? Om inte då så nu?

 

[Tora]

Sv: Vad ska jag göra?

*knapplån*

En av mina allra bästa kompisar har ett liknade problem. Fast barnet var två månader så visade pappan inget intresse alls. Vi hade långa diskussioner över telefonen om hur hon skulle göra. Till slut så var hon inne på att lämna honom.

En dag var jag och äntligen och hälsade på den lille (hon bor i Örebro jag i Göteborg). Pappan skulle då passa den lille medan vi satt i köket och fikade.

Barnet som ligger och sover börjar pipa lite. Inget farligt utan bara lite pipande. Bara några sekunder efter att den lille börjat pipa så flyger min kompis upp och springer fram till sängen där lillen ligger och sover samtidigt som hon ropar till sin sambo "Är du döv eller, hör du inte att han skriker". Han kommer ut från dass och svarar lite stammande "Men jag var precis på väg".

När han sedan skall mata den lille så står min kompis och kretsar runt honom hela tiden.

Jag försöker att få min kompis med ut i vardagsrummet istället så att pappa och barn får lite tid ihop men får kommentaren "Nej jag måste hålla ett öga på dom där två för han (pappan alltså) är så himla klumpig". Till slut så ger pappan barnet till min kompis och går iväg och tittar på tv istället. Min kompis himlar bara med ögonen mot mig och säger "Förstår du nu hur jag har det, han klarar inte ens av att ge honom mat".

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara på det. Det är inte någon lätt situation de är i. Det hela började tydligen på BB när sambon råkade slå i barnet i dörren när han hade honom i famnen (det var inte riktigt så hemskt som det låter, tydligen vände sig sambon om med barnet i famnen och då råkade en dörr stå öppen som sambon inte såg).

Jag har i alla fall lyckats övertyga både min kompis och sambon att de skall få på familjerådgivining. De har varit där två gånger och båda tycker att det hela har blivit lite bättre i alla fall. Men vi får se vad som händer i framtiden.

Till TS:
Det kan inte vara så att din sambo är rädd för att skada barnet just för att han redan har missat en sådan viktig grej som att hålla uppe barnets huvud och därför är så avståndstagande.

Det ni borde göra är att gå på familjerådgivning så att ni båda får hjälp att lufta alla problem. Det är inte alltid så lätt att sitta och diskutera sådana här problem. Ibland är det ju så att man inte riktigt kan sätta fingret på vad man igentligen tycker och tänker utan behöver proffessionel hjälp med att reda ut allt.

Om han direkt inte misshandlar barnet så löser inte en eventuellt isärflyttning några problem.

Kan ni inte bara gå ut på en promenad med bäbisen i barnvagnen tillsammans? Det är inte alltid så lätt att veta vad man skall göra med de där små.

Jag själv gillar inte att hålla i små barn just för att de är så sköra. Jag är helt enkelt rädd för att göra något fel som kan skada barnet. Men din sambo måste verkligen lösa sina problem för det är ju faktiskt hans barn. Jag har ju inte riktigt det bekymret.

Mvh

Tora

 

[Lupino]

Sv: Vad ska jag göra?

En sak jag och flera andra mammor diskuterade när våra barn var riktigt små (är nu 10 månader) var pappans desperata försök att leva vidare sitt liv som om inget hade hänt. T.ex om han satt och tittade på TV när barnet blev missnöjt försökte han på ALLA sätt fortsätta med det genom lite tafatta försök att trösta barnet (guppa på knät och liknande). Det fanns liksom ett så stort motstånd att behöva resa sig…

Jag var ibland tvungen att säga till min man efter en stund när gråten bara eskalerade och han försökte med samma metod hela tiden att ”nu får du lov att försöka göra något annat eftersom det där inte verkar fungera. Hon brukar lugna sig om du går upp och går med henne”

Som många andra här menar jag ju verkligen inte att det är något fel att se på TV. Vi hade alltid TV:n på när vår dotter var liten – det var ett fantastiskt tidsfördriv. MEN när hon inte var nöjd med att bara vara still var det inget annat val än att gå upp och gå hur roligt programmet än var…

Faktum är att min man faktiskt i princip ända tills för någon månad sedan väldigt sällan haft 100% fokus på henne. Han skulle alltid läsa tidningen, knappa på datorn samtidigt. Det är något som har irriterat mig, men jag har inte sagt något eftersom han faktiskt slutat när hon tröttnat på den dåliga uppmärksamheten.

Jag ville med detta inlägg säga att din sambos beteende delvis (inte det bryska, då) verkar finnas hos många killar (innan de insett att livet aldrig riktigt blir sig likt igen och att man i många år framöver måste sätta en annan persons välbefinnande framför sitt egna). Men han verkar ju också ha djupare problem eftersom han faktiskt inte kan lyssna på dina råd och fortsätter vara hårdhänt. Det är bara du som kan känna av huruvida du behöver flytta eller ej.

Lycka till!

 

[Angua]

Sv: Vad ska jag göra?

*KL*

Kort artikel om förlossningsdepression hos pappor

 

[Zaria]

Sv: Vad ska jag göra?

Detta någopt som känns igen : http://www.alltombarn.se/halsa/tio-tecken-pa-pappadepresion-1.4143

 

[Bebben]

Sv: Vad ska jag göra?

Nej, det skulle inte vara lätt. Han är mitt BARN, och jag gör vad som helst för att få umgås med honom och ha honom i mitt liv.

Är jag osäker, så frågar jag, oavsett ämne. Känner jag att jag inte kan, så får jag ju lära mig helt enkelt.

Om jag ska försöka göra en jämförelse till mitt egna liv, så är min sons pappa väldigt duktig på att bygga saker (snickare), laga saker, han kan allt om bilar osv osv. Jag kan väldigt lite om det här, och när jag ska göra något själv kan det ibland kännas som om han ska övervaka allt. Han är petnoga som fan, och vill ofta påpeka när jag gör rätt, fel eller när jag kan göra något bättre.
Stör det mig så ber jag honom helt sonika att låta mig få göra det ifred, så att jag får en chans att lära mig.
Det är inte så jävla svårt som folk vill få det till här.

Jag VET att en del mammor är som hökar på papporna när dom umgås med sitt barn, och ska tillrättavisa, fixa och klaga. Men då får väl papporna tuffa till sig lite och be mamman att gå därifrån, eller sluta hålla på åtminstone. Eller är alla dessa pappor som finns livrädda för sina respektive och aldrig vågar säga ifrån? Det tvivlar jag på.

Som sagt, jag har egen erfarenhet av situationen, och jag är absolut inte en sådan som ska vara i närheten och se över allting hela tiden. Frågar han om något, så svarar jag. Jag har störst erfarenhet, både av barn rent generellt och främst vår son. Jag spenderar större delen av tiden själv med honom, så jag har ju fått lära mig den hårda vägen (Läs; genom att själv tänka) vad han menar med diverse uttryck, läten etc.
Pappan är helt enkelt inte lika intresserad, och har inte tagit reda på allt det själv. Han tror också fortfarande att man kan göra allt precis som vanligt trots en liten i huset, och då har sonen ändå funnits här i över 14 månader.
Och han har varken någon depression eller annan sjukdom.

Så, för att sammanfatta det hela. Nej, jag anser inte att det är en ursäkt för pappans del att mamma kanske är jobbig. Då får han väl agera som den vuxna personen han är, och säga ifrån. VILL han verkligen vara med sitt barn, så skulle han försöka få vara det också.

 

[Bebben]

Sv: Vad ska jag göra?

Jo, jag förstår din känsla. Jag har min son på dagis för att få slippa det här konstanta umgås med, leka med, underhålla, trösta etc. Men ville du ALDRIG vara med ditt barn? Tyckte du att det inte gjorde något om bebis skrek, för du ville ju titta på TV..?

 

[Bebben]

Sv: Vad ska jag göra?

För övrigt så anser inte jag att man måste vara felfri och perfekt och inte får må dåligt bara för att man är vuxen och förälder. Jag skulle nog ha en jävla dubbelmoral då, med tanke på att jag själv är sjuk och långt ifrån perfekt.

Men jag försöker åtminstone, och gör mitt bästa.

Jag tycker dock att det är intressant att det är SÅ synd om papporna om dom mår lite dåligt, och då ska man självklart ta hand om deras barn, ta hand om dom, stötta och helst ordna hjälp också. Ingen har någonsin tyckt att jag ska lägga mitt hjälpsökande på någon annan. Mår jag dåligt, får jag söka hjälp. Oavsett hur jag mår dåligt.
Kunde jag som 16 åring inse att det nog hade gått alldeles för långt i hur jag mådde, och att jag behövde hjälp, så borde dom flesta kunna göra det när det ändock är något så pass lindrigt som en depression kanske.

Det känns mest som om allt bara skyfflas över på andra, i alla frågor. Man ska få hjälp att ordna allt, bli omhändertagen för minsta lilla osv.