Vad ska jag göra?

[Mammadutt]

Sv: Vad ska jag göra?

*knapplån* skrev ett långt svar som såklart inte kom med....

Jag tror pappan är i "hjälp vad har vi satt oss i för sits"-stadiet.... han har en lock-down.... handlingsförlamad .... lite utan "förlossningsdepression"...

Han kanske behöver fundera i lugn och ro... har han ngn att prata med? inga föräldrar?

Åk snarast iväg till din släkt och ta det lugnt... och fundera du med...

Men försök stötta gnäll inte klaga inte... uppmuntra....

I mitt fall var det snarare tvärt om i början då jag var snittad och pappan tog början och bondade mkt mer... han har då bytt fler blöjor och varit mer föräldraledig än mig...

Det är dumt att MVC/BVC är så mammainriktade... det handlar väldigt mkt om mor och barn men även pappor behöver hjälp och stöd.

Han känner sig säkert utanför... frågan är hur man kan hjälpa han "vakna upp" och våga vara där "på riktigt".... possitiv uppmuntran tror jag på

 

[RedForDanger]

Sv: Vad ska jag göra?

Mycket bra uttryckt!

 

[RedForDanger]

Sv: Vad ska jag göra?

Men varför skall TS stötta en vuxen karl? Han ammar inte, han är inte uppe på nätterna, han har inte burit barnet i nio månader med påföljande ryggskott. Han tar inte hela ansvaret.
Uppmuntra, visst alla gånger, men jag tycker att det är hon som förtjänar stöd - som tar hand om i princip två ungar, varav en på 27.
Är man vuxen och något är fel, skall man vara tillräckligt mogen att göra något åt saken, sedan att man kan vara förvirrad känslomässigt näär bebin kommer, det är FULLT FÖRSTÅELIGT!

Nu tog jag i för nu blev jag lessen.

 

[JobbigaLiv]

Sv: Vad ska jag göra?

Kl

Till alla er som säger att jag inte låter sambon försöka. Jag är ute med hunden flera gånger per dag, och lämnar då sambon och bebis själv hemma.

Aningsfull: Jag förstår hur du menar, men jag måste säga att har jag haft bebis hela dagarna, så är jag inte så sugen på att alltid lämna honom till sambon så fort han äår nöjd, jag vill också umgås med honom när han är nöjd. Men jag lämnar över honom flera gånger om dagen när han är nöjd, och ändå är det tv eller data som gäller.

 

[bananabambi]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag håller med dig.

Visst har man ett ansvar för att sin partner ska må bra också. Men när man axlar hela ansvaret för sig sig, sina känslor och barnet och dess bästa är det mycket att kräva att man ska göra det åt sin karl också. Hur mycket ska ts orka?

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Vad ska jag göra?

*knapplån*

Alltså, en pappa som inte vill är en sak.
En pappa som inte vågar är en annan.

Jag har vart noga med att stötta min sambo när han har hand om våran tjej. Är det något som jag tyckt bör ändras på så har jag sagt "Har du testat detta" osv.

Min sambo är en underbar pappa, han fick från start ta hand om henne själv och dom har ett annat band än vad jag och Saga har, men det till trots är jag hemma med henne hela dagarna och vet hur hon föredrar att bli trötstad, eller hur hon vill ligga om hon har ont i magen.

Därför är jag stöttande med min sambo och vi löser det mesta tillsammans. Efter min förlossning är det min sambo som fick stöd av sköterskor och sånt, det var han som behövde det, han fick se mig halvt blöda ihjäl. Skulle de lämnat honom ensam i rummet bara för att han inte burit barnet? Jag är oerhört glad för den hjälpen min sambo fick, annars hade han kanske inte varit en så underbar pappa som han är.

Bara en tanke så till den som sa att pappan inte behöver lika mycket stöd eftersom han inte burit barnet..

 

[Jadzia]

Sv: Vad ska jag göra?

När ens partner mår dåligt får man allt se till att orka. Kanske inte hur länge som helst, men man sticker inte bara för att partnern inte svarar upp till förväntingarna på en gång. Jag gissar att filiduttans sambo tog hand om både henne, barn och sig själv då hon blev snittad men knappast att någon där ifrågasatte hur han skulle orka.

De mödrar som får förlossningsdepressioner och liknande anser vi självklart ska ha stöd av sin partner oavsett om denne får ta allt övrigt ansvar eller inte. Varför ska då inte en pappa få samma chans?

Det är lätt att säga att karln får ta sig i kragen och växa upp, men så fungerar det inte. Antingen kan man då hjälpa till och få en riktig pappa till sitt barn eller så går man och förlorar både partner och pappa.

Ja, mamman mår dåligt men mår pappan också dåligt så måste man ta hänsyn till båda. Bådas känslor är lika mycket värda. Jag skulle nog lägga ned helt och dra om min rädsla och osäkerhet bemöttes på ett så oförstående vis som många uppvisar i denna tråd.

 

[RedForDanger]

Sv: Vad ska jag göra?

Med att bära barnet nio månader menar jag att man kan faktiskt bli fysiskt utmattad av det, med foglossningar, ryggvärk, sömnstörningar, hormonsvängningar, det tär på kroppen på de flesta av oss - jag har aldrig mått så skit som när jag väntade mina tre killar. Sammanlagt 20 månader på sjukhus, stillaliggande.
Hade min karl trampat runt och inte hittat sej själv och burit sej åt som ts karl, hade det aldrig fungerat.
Ibland får man faktiskt kavla upp armarna och ta hand om det praktiska bekymren - dvs barn och familj. Inte glo på tv och leka dator ovch vara le.

Det var så jag menade.

 

[bananabambi]

Sv: Vad ska jag göra?

Men det är väl inte så konstigt hur ts reagerar om nu rädslan och osäkerheten hos pappan visar sig genom att han nästan skadar sitt barn?

Jag tycker fortfarande inte att allt ansvar ligger hos TS, över hur han mår. Han måste vilja ha hjälp, och ha intresset för sitt eget barn.

 

[RedForDanger]

Sv: Vad ska jag göra?

Bekymret är ju att mammor blir ofta så väl omhändertagna av andra mammor, MVS BVC BB och en herrejösses massa instanser, ibland till den milda grad att de säger ifrån.
Pappor är i ett ovänligt klimat, visst, men ibland tycker man att ni karlar faktiskt kan göra nånting själva.... Jag vet att jag kanske är orättvis.
Man kan inte begära att mammor ska fixa allt, inklusive karl, särskilt som det i det här fallet verkar som om hon mår jättedåligt av det.
Om hon inte orkar stötta honom, så som han inte orkar stötta henne eller sej själv?

Brist på kommunikation kan ta död på det mesta, men vad gör man när det är som att prata med en vägg? Hur stöttar man den väggen när man går på knäna själv?


Jag kritiserar dej inte, jag märker bara att vi tänker helt olika. Jag tar absolut till mej av vad du säger.

 

[elmelts]

Sv: Vad ska jag göra?

Men varför skall TS stötta en vuxen karl? Han ammar inte, han är inte uppe på nätterna, han har inte burit barnet i nio månader med påföljande ryggskott.
att man kan vara förvirrad känslomässigt näär bebin kommer, det är FULLT FÖRSTÅELIGT!

Nä han har inte bärt, kan inte amma m.m. men just det att man bärt barnet och allt det andra gör att man växt in i rollen som mamma, Pappan får inte denna start med bebisen. Han måste själv klura ut hur han ska få känslorna att komma igång och hur han ska våga göra rätt. Får han då tillrättningar när han gör fel så blir ju inte det bättre.
Själv så var jag en riktig hönsmamma när första barnet föddes, lät knappt pappan hålla vilket gjorde att han inte brydde sig sen. Det ändrades när andra barnet kom, en dotter som redan från början avgudade sin pappa. Då vågade han på ett helt annat sätt och jag gav honom chansen utan att rätta ev fel han gjorde.

 

[escodobe]

Sv: Vad ska jag göra?

Min sambo hade också svårt för att "aktivera" sig och första barnet. Just därför att han inte visste vad han skulle göra då. Det är lättare för en mamma att gosa och bara vara med barnet, men för pappan kan det bli svårt eftersom det inte riktigt finns så mycket konkreta saker man kan göra. Mer än blöjbyte/trösta/ev mata. Men man gör ju inte så mycket med så små barn. De gångerna barnet är hos pappan blir det gärna "kvalitetstid", och det kan som sagt göra att man blir osäker eftersom man inte vet vad man ska göra.

Har ni deltagi i någon föräldragrupp eller liknande? Annars kanske det kan vara en idé. Om han nu har intresset för att vilja umgås med barnet.

Varför är det lättare för en mamma att gosa och bara vara med barnet?

 

[Rina]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag tycker det låter som en förlossningsdepression. Färsök ordna en kontakt via BVC. En pappa ska inte behöva uppmuntras och bekräftas för att vilja vara med sitt barn, tar haninte heler till sig informatioon eller vill lära sig så är det inte TS fel. Det går inte att begära att hon ska vara mamma åt både sitt barn och sin sambo. Men av det jag läser så låter det inte som att han är omogen utan depprimerad. Han var mer engagerad innan barnet föddes och ville ha barn men nu sitter han framför TVn vill inte göra något, ha verkar likgiltig. Han verkart knappt bry sig om de separerar. Han reagerar inte ens för barnets gråt. Det tyckert jag tyder för en ganska djup depression och det bör utredas. BVCs psykologer kan ju hjälpa till vare sig det är depression eller inte.

 

[RedForDanger]

Sv: Vad ska jag göra?

Det ligger i mammans natur... =)
Nä, men i oh med att vi kånkat runt barnet i flera månader, och dessutom är programmerade att amma, även om vi använder flaska, så tror jag att vi knyter barnet till oss bättre...
Vi och vi, förresten - jag är ingen supermorsa för den skull. Ibland vrålar jag rakt ut - så får pappan ta liten under armen och försvinna ur min åsyn en stund.
Men det går över ganska snart.... =)

 

[Zaria]

Sv: Vad ska jag göra?

Min kompis man påminner litegrann om din,han hade inget intresse för barnet och noll känsla för hur han skulle göra,han blev förbannad när barnet skrek och välduigt otrevlig mot min kompis till sist,han kände ingen glädje över barnet,tyckte deras son var ivägen och blev arg när barnet skrek och givetvis skrek han bara värre när pappan skulle ha honom då han ju blev rädd för pappan.

Enligt pappans psykolog hade han en förlossningsdepression (sedan mådde han redan väldigt dåligt redan innan)

Nu är barnet 2 år och det börjar bli bättre,det går inte fort men det går framåt,han får medicin (vet inte om det är mot detta eller annat) och han har samtalskontakter, i deras fall gick det även så långt att mamman bröt ihop så de har haft "hemma-hos" hjälp också för att hon skall orka. Men som sagt det har gått framåt och killen ifråga är glad att han nu vet vad detta beror på,för givetvis är det hemkt när man inte kan känna glädje och lycka över det som skall bli det lyckligaste i ens liv.

Prata med BVC,kanske pratar han bättre själv med BVC sköterskan eller kanske bättre när du är med.

Kan ju vara något sådant som fått honom att stänga av helt,för det låter som han blir helt kall och inte ens vill försöka och istället blir iskall och arg över både situationen och bebisen...

Lycka till

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad ska jag göra?

Blir lite förvånad av att läsa att så många fokuserar på hur synd det är om pappan, att han förmodligen mår dåligt, att TS inte är tillräckligt förstående mot honom etc - allt utifrån perspektivet kring hans rättigheter att vara pappa på sina villkor.

Det är väl ändå barnets rättigheter man måste fokusera på? Barnets rätt till en trygg och kärleksfull hantering anser jag måste gå före alla andra hänsyn.
Och det låter inte på TS beskrivning som om pappan klarar av det, eller ens är intresserad av det
Att bli förälder innebär, bland mycket annat, att plötsligt få lägga sina egna behov åt sidan för att fokusera på en annan människa.

Varför ska det alltid daltas så mycket med kassa pappor? Varför anses det så ofta som kvinnors skyldighet att lägga ner en massa jobb på att uppfostra dessa jämsides med barnen?

TS: har liknande erfarenheter med mitt första barns biologiska pappa.
Det blev ohållbart...jag tappade både kärlek och respekt för honom. Jag valde att flytta därifrån när mitt barn var 3 månader, flyttade då ca 25 mil, till mina hemtrakter. Ett beslut jag aldrig ångrat!
Det är nu åtta år sedan. Under hela den tiden har han inte visat minsta tillstymmelse till intresse för sitt barn De få gånger han hört av sig har det varit för att tjafsa om underhållet, som han gärna vill slippa betala.

Naturligtvis behöver det inte vara lika illa med TS sambo.
Kanske kan ni lösa situationen tillsammans, under förutsättning att även han verkligen vill, att han förstår problemet och inser att det inte går att ha det så här.

Pepp o lycka till, hur du än väljer att göra...jag vet att det inte är någon lätt situation.

 

[jerseyko]

Sv: Vad ska jag göra?

Hur gammal är sonen?

Killar kan vara väldigt väldigt mycket mammiga mot vad tjejer är.
Min lillebror var jätte mammig, sambons jobbarskompis son var också jätte mammig tills han blev 1 år.

Även min son är JÄTTE mammig, sambon tycker det är lite jobbigt att inte han "duger" men han tar honom ändå så jag får det lite lugnt och sen brukar vi göra så på kvällarna att jag tröstar och matar och så får pappa rapa honom och när han ätit brukar han ligga i pappas famn och halvsova och vara väldigt nöjd så pappa oxå kan pussas och sniffa på honom.

Lagar jag mat t.ex. så kan sonen gnälla hela tiden hos pappa och då gör han allt, bär på olika sätt, vaggar, provar med nappen. Ingenting funkar, så får han komma till mig, ibland räcker det med att han bara ser mig, så blir han jätte nöjd.

 

[TomasN]

Sv: Vad ska jag göra?

Klart det kan bli tråkigt. Det vet jag flera föräldrar som tycker. Så roligt är det inte att bara stirra på dem när de är små. Där får man ha förståelse för att alla är olika.

Ja det är inte alltid roligt att ha barn. Ibland är det jobbigt och ibland är det tråkigt. Men man tar hand om sitt barn även de tråkiga stunderna, det kallas ansvar.

 

[Bebben]

Sv: Vad ska jag göra?

Du summerade ihop det jag skulle skriva rätt så bra.

Kan göra ett litet tillägg, med personliga erfarenheter.

Jag tycker inte att det är särskilt kul att umgås med min son hela tiden. Varken som liten bebis eller nu som snart 1½ åring. Jag har ett rätt så stort behov av att göra annat också, men för tillfället får ju det behovet stå tillbaka. Hans välbefinnande går före ALLT. Och trots att jag är psykiskt sjuk, med ett flertal diagnoser varav Borderline är en av dom, så tar jag hand om sonen själv 90% av tiden. Han går på dagis 3 h/dag, och han umgås med sin pappa litegrann under dagarna. Dock så är pappan lite liknande detta fall, bortsett från att han inte struntar i barnets känslor. Men, han har honom väldigt sällan själv, och har inget intresse i att aktivera honom särskilt mycket. Det blir korta stunder nu och då, och det blir tack och lov bättre ju äldre sonen blir. Han är dock ärlig om varför han inte vill, och förklarar att han verkligen försöker att bli bättre på det hela. Så jag slipper åtminstone ovissheten om varför det är som det är, som TS får leva i.

Alltså, jag tycker inte att det finns NÅGON ursäkt alls för pappans beteende. Känner man att något är fel, ta tag i det. Är man osäker, SÄG det och få hjälp. Är det tråkigt och jobbigt? Ja, så är det att ha barn ibland.

Nej, en depression gör sällan så att man inte kan ta hand om sitt barn. Då får man vara extremt deprimerad, och då är man inte förmögen att arbeta för det mesta. Eller göra andra saker, för den delen.
Jag går upp varje dag och tar tag i allting, trots att jag vissa dagar inget hellre vill än att gå och dö i ett hörn. Jag har tagit på mig ett ansvar över ett barns liv, och då får jag också sköta det.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad ska jag göra?

TS: har liknande erfarenheter med mitt första barns biologiska pappa.
Det blev ohållbart...jag tappade både kärlek och respekt för honom. Jag valde att flytta därifrån när mitt barn var 3 månader, flyttade då ca 25 mil, till mina hemtrakter. Ett beslut jag aldrig ångrat!
Det är nu åtta år sedan. Under hela den tiden har han inte visat minsta tillstymmelse till intresse för sitt barn De få gånger han hört av sig har det varit för att tjafsa om underhållet, som han gärna vill slippa betala.

Och hade du valt stanna och stötta kanske han vaknat till och ditt barn fått en aktiv pappa.

Att ge upp efter bara ett par månader låter väldigt snabbt beslutat och att sedan flytta 25 mil...

Men det är ju bra att DU aldrig ångrat det.