Förvånas ständigt över hur "enkel" lilla barnet är jämfört med hur stora var som liten. Allt vi kämpade med ettan är inte ens en issue med tvåan, och då är det alltså inte ens att vi hittat knep som funkar utan vi behöver ju ofta inte ens knep.
Stora barnet tillbringade tex sina första två år utan vantar pga skrek i panik om man försökte få på dem. Tvåan - "åh, vilka bra grejer som gör att jag håller mig varm om händerna!" Inga problem.
Ettan hatade tandborstning och lät sig inte luras av diverse kul sånger på mobilen. Tvåan gapar snällt så fort Bolibompadraken sjunger "borsta borsta!"
osv. Köpte en duschskärm till ettan som han aldrig haft på sig. Tvåan tog på sig den direkt och
skrattade, för jag tror hon kände sig fin.
Ettan är såklart underbar på alla sätt och vis, smart och inkännande och rolig osv osv, men jag är också ganska lättad och förundrad över att tvåan är så smidig. Kan samtidigt inte låta bli att undra när bakslaget kommer