Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag har alltid katastroftankar när min man jobbar på annan ort, han är borta två dagar med övernattning/vecka. Typ att huset börjar brinna på natten, att jag skulle tuppa av/dö knall och fall (Jag har varit ensam med barnen sen i onsdags kväll då mannen drog till Norge på skidresa. Idag ska vi gå och bada efter förskolan sen blir det nog pizza.
Trots att jag ofta är själv med dom känns det lite konstigt eftersom mannen inte finns tillgänglig om något skulle "skita sig". Jag har funderat mycket på det de senaste vad man gör om det händer något med barnen eller en själv när man inte har någon backup alls. Nu hoppas jag verkligen inte det gör det men det är ändå en tanke som slagit mig.
Tanken är rimlig. Om man blir väldigt sjuk själv är det guld värt att ha ett nätverk. Jag har ju haft det så rätt från start (eller från 6 mån), att varannan månad är jag själv. Enda gången det blivit riktigt akut är när jag fick ryggskott och sambon var på Nordpolen (nästan på riktigt, så nära man kan komma) och behövde invänta en ryss som skulle avlösa (under pandemin men innan Rysslands invasion) och sen skulle alla var friska, flygen skulle gå osv. När han kom hem var ryggen bra igen. Då var barnet 10 månader. Det fanns en granne vi umgicks med som kunde hjälpa akut, men inte så lätt att hitta avlastningJag har alltid katastroftankar när min man jobbar på annan ort, han är borta två dagar med övernattning/vecka. Typ att huset börjar brinna på natten, att jag skulle tuppa av/dö knall och fall () med barnen hemma osv.
Att något skulle hända barnen skulle jag lösa, typ packa in dem båda i bilen mitt i natten och köra till akuten. Men jag har också flera vänner inom rimligt avstånd och även samma stad som sagt att jag kan ringa när som om något skulle hända![]()
Ambulans, 112 eller taxi finns alltid. Men det är obehagligt att vara sjuk själv med barn numera tycker jag. Har de inga kompisar vars föräldrar du kan ringa? Sist min sambo var borta 3 v fick jag överjävligt influensa (39 grader i 10 dagar) en förskolekonpis mamma kom förbi och hämtade varje morgon och mamman eller mormorn till kompisen levererade hem på em. Jättetacksam och jag vet fler jag hade kunnat fråga av förskoleföräldrarna även om de här är närmastJag har varit ensam med barnen sen i onsdags kväll då mannen drog till Norge på skidresa. Idag ska vi gå och bada efter förskolan sen blir det nog pizza.
Trots att jag ofta är själv med dom känns det lite konstigt eftersom mannen inte finns tillgänglig om något skulle "skita sig". Jag har funderat mycket på det de senaste vad man gör om det händer något med barnen eller en själv när man inte har någon backup alls. Nu hoppas jag verkligen inte det gör det men det är ändå en tanke som slagit mig.
Ambulans, 112 eller taxi finns alltid. Men det är obehagligt att vara sjuk själv med barn numera tycker jag. Har de inga kompisar vars föräldrar du kan ringa? Sist min sambo var borta 3 v fick jag överjävligt influensa (39 grader i 10 dagar) en förskolekonpis mamma kom förbi och hämtade varje morgon och mamman eller mormorn till kompisen levererade hem på em. Jättetacksam och jag vet fler jag hade kunnat fråga av förskoleföräldrarna även om de här är närmast![]()
Men finns det verkligen ingen? Det låter ju jättejobbigt, har ni vänner, släktingar, förskolekompisars föräldrar ni gillar som ni kan prata med? Har ni/du ens försökt då måste jag fråga, för alla jag frågat när jag varit i kris (stor eller liten) har ställt upp och sen, eller innan har jag ställt upp tillbakaJa så är det ju. Vår stora kan min kod till telefonen och vet hur man ringer 112 med. Känns ändå lite tryggt.
Men nej vi har ingen jag kan tänka mig skulle kunna vara behjälplig.
Ja man skaffar nog en krisberedskap när man måsteHär jobbar mannen i grannlandet och är borta 4 dagar/vecka. Jag är så van vid det och katastroftankar pga det är inget jag har. Händer nåt mig vet jag att grannar/kollegor skulle ställa upp tills pappan eller annan släkt kan komma (närmaste bor 10 mil bort).
Sticker inte under stol med att det kan vara tufft ibland och att jag kan längta till jobbet dock.
Skulle jag åka på magsjuka skulle bägge ungar få bli hemma då jag inte tror nån skulle vilja ställa upp och skjutsa (och förskolan har dessutom regel att familjemedlem magsjuk = barnet hemma) och tja, då skulle väl äldsta få missa skolan ett par dagar då.
Annars har jag skjutsat äldsta till skolan med både influensa och lunginflammation (jag sjuk alltså, inte ungen). Det gick det med, även om det inte var kul ett par dagar.
Jag tycker det var skönt när stora blev så stor att han kunde öppna ytterdörren. Jag nattade ofta honom före hästarna, så fick gå ut när han somnat, men tyckte katastroftankarna var värre när han var "fast" inne. Löjligt för det var ju inte speciellt länge jag var ute.Ja man skaffar nog en krisberedskap när man måste. Har tex haft träning med barnet i att låsa upp och gå in till grannarna eller ta hissen upp till annan granne om något händer. Då är man trygg med det. Men gör så många som tycker det är jobbigt att vara själva eller att vara ensamma (utan barn då), så jag är lite fascinerad över hur anpassningsbara vi är
. Jag hade inte alls orkat ha min sambo hemma jämt,
![]()