Har precis ätit galet god middag. Nu sitter jag här och både är glad för dagens klättring och har lätt separationsångest eftersom favoritkollegorna sticker iväg utomlands till helgen och blir borta i tre veckor. Jag är både glad för deras skull (det låter som om de kommer få en fantastisk resa) och deppig för att det kommer ta så lång tid innan vi ses igen. Herregud. Jag är inte van vid att tycka om att umgås med människor, framförallt inte med män, och de där två har jag träffat nästan varje dag i ett års tid utan att ens vara i närheten av att tröttna på dem. Tvärt om, ju mer vi umgås, desto mer tycker jag om det. De är så fantastiska personer båda två. Mycket märkligt. Men men. Jag kommer ju garanterat klara mig.