Jag har varit mer eller mindre deprimerad sen jag var 11-12 år. Gick inte ut grundskolan eftersom att jag ändå inte tänkt leva till vuxen ålder så hade ju inte haft någon nytta av det. I perioder kunde jag inte gå så jag fick krypa till toaletten. Vid ca 19 års ålder bestämde jag mig för att ta mitt liv men var så förlamad av depressionen att jag inte ens kunde gå ut i köket och ta en kniv. En gång fick jag en rejäl astmaattack och tänkte; nu kommer jag att dö, vad skönt. Men dagen efter vaknade jag och levde fortfarande...så det var väl inte dags.
I perioder har jag mått bättre men har i efterhand förstått att jag ändå var deprimerad, jag bara tröck undan det och rusade iväg i livet, maniskt försvar tror jag det kallas.
Självmordstankarna finns fortfarande, ibland långt i bakgrunden, ibland starkare men nu kan jag ändå se framåt och hoppas på ett bra liv. Jag har insett att självmordstankarna blev en trygghet när jag var i tonåren eftersom det var den enda trygghet jag kunde få. Nu får jag försöka lära om hjärnan att hitta annan trygghet. Det är svårt men det ska gå. På något sätt.
Är 37 nu, kanske jag ska säga.
@LiteLiten Du kommer också att må bättre, även om livet går upp och ner så blir det bra till slut. Det bästa är att prata med folk som förstår hur det är att vara deprimerad.