Vad gör man..

[LiteLiten]

När man inte orkar leva men egentligen inte vill dö?
När man redan fått "hjälp, går på medicin och det enda man ändå önskar är att bara få sova? Sova tills allt det trasiga är borta?
Hur hanterar man ett liv man inte orkar leva, men inte kan ta sig ur?
Jag orkar inte mer..

 

[Rosett]

Hur länge har du tagit medicinen? Antar att det är antidepressiva? Det kan ta några månader innan man mår bättre men blir det inte bättre så kanske det inte är rätt medicin för dig...många gånger får man prova flera olika och ibland kombinera två stycken för att få en bra effekt.
Sjukvården har en lista på mediciner som de ska använda i första hand men det är ju inte säkert att de passar alla patienter...så man får prova sig fram.
Jag fick först citalopram som jag mådde sämre av, sen venlafaxin som hjälpte till en början men gav mig ökad ångest och mardrömmar så slutade med den också efter några år. Nu tar jag två stycken antidep. men inte mot depression: mirtazapin för att kunna sova bättre och buspiron mot ångest.
Har du någon samtalskontakt på vårdcentralen eller psyk?
Det kommer bli bättre...ge inte upp.

 

[Cinora]

Jag har varit i din sits flera gånger, och jag har försökte FLERA gånger att avsluta livet också i det mörka för man tror inte att det finns en väg ut ur mörkret. Jag är idag bättre men absolut inte bra någonstans men det är på väg i rätt håll tack vare man hittat rätt medicin och rätt diagnoser. I mitt fall var det en obehandlad ADD med kombination av Asperger som gjorde att jag föll i depressioner och panikattacker osv.. När jag fick rätt medicin mot min ADD för ca 5 veckor sedan så började jag må bättre. Jag hade ett "återfall" för några dagar sedan för även om jag mår bättre så finns mkt problem kvar så det enda vettiga jag har att komma med är

rätt hjälp i form av psykolog och rätt medicin
plus stöttande anhöriga så har jag vänt livet åt rätt håll
men jag har fått anpassa mitt liv efter mina svårigheter och mående..

senast igår bröt jag ihop och hade då inte min C varit där och pratat med mig på allvar och lugnat mig så hade jag antagligen gjort något dumt som gett konskevenser. men vi pratade ett tag sedan var jag till psykologen idag och fick mera verktyg att jobba med och nu känns det lite lättare, det är inte bra men det är bättre!

så det jag vill säga är att ge inte upp, det kommer en bättring..
det värsta man kan göra är tyvärr att isolera sig,
jag har blivit tvingas ut av familjen på aktiviteter för att inte sitta och tänka
för hjärnan är min värsta fiende..

jag brukar försöka distrahera ångesten med en barnslig disneyfilm eller sortera pärlor/loombands efter färg mitt i nätterna för att distrahera ångesten plus ha hög musik på..
ibland räcker inte det heller och då hjälper faktiskt sömn väldigt bra, då är jag glad att jag har sömntabletter som gör det lättare för mig att "försvinna" för en stund in i sömnen..


Skickar kärlek och massa positiv energi till dig!!
Tro på en vändning, jag trodde aldrig att ja skulle få må bättre men det kommer ett ljus i mörkret!

 

[annie_cool]

Jag har av stor erfarenhet varit i samma sits många gånger men jag har pratat med många och de har hjälp mig att komma vidare.Har även idag många omkring mig som hjälper mig .

 

[Singoalla]

Man fortsätter framåt. Man behöver inte känna hopp varje dag. Man behöver inte tänka positivt. Man behöver inte känna viljan att leva. Men man fortsätter. Jag själv känner att jag mår ännu sämre av pressen att bli bra igen, oavsett om den kommer från mig själv eller från någon annan. Så mitt tips är att ta ett steg tillbaka, krypa tillbaka in i lejonkulan och ta hand om dig. Ta ett steg fram och två tillbaka om du vill. Fortsätt bara leva, en dag i taget.

/Singo - Just nu i djup depression och under utredning

 

[Qelina]

När man inte orkar leva men egentligen inte vill dö?
När man redan fått "hjälp, går på medicin och det enda man ändå önskar är att bara få sova? Sova tills allt det trasiga är borta?
Hur hanterar man ett liv man inte orkar leva, men inte kan ta sig ur?
Jag orkar inte mer..

Åh, skulle vilja skriva något smart och tänkvärt men är lite trött just nu men vill att du ska veta att du inte är ensam. Jag känner likadant, jag orkar bara inte mer. Det är för mycket omkring mig och jag vet inte hur jag ska klara att göra livet bättre. Jag tror att man får fortsätta kämpa på ren envishet, inte ge upp utan försöka tänka att det kan bli annorlunda. Och ge sig själv en paus, sänka kraven en period och bara göra det viktiga och det man mår bra av.

 

[Rosett]

Jag har varit mer eller mindre deprimerad sen jag var 11-12 år. Gick inte ut grundskolan eftersom att jag ändå inte tänkt leva till vuxen ålder så hade ju inte haft någon nytta av det. I perioder kunde jag inte gå så jag fick krypa till toaletten. Vid ca 19 års ålder bestämde jag mig för att ta mitt liv men var så förlamad av depressionen att jag inte ens kunde gå ut i köket och ta en kniv. En gång fick jag en rejäl astmaattack och tänkte; nu kommer jag att dö, vad skönt. Men dagen efter vaknade jag och levde fortfarande...så det var väl inte dags.

I perioder har jag mått bättre men har i efterhand förstått att jag ändå var deprimerad, jag bara tröck undan det och rusade iväg i livet, maniskt försvar tror jag det kallas.
Självmordstankarna finns fortfarande, ibland långt i bakgrunden, ibland starkare men nu kan jag ändå se framåt och hoppas på ett bra liv. Jag har insett att självmordstankarna blev en trygghet när jag var i tonåren eftersom det var den enda trygghet jag kunde få. Nu får jag försöka lära om hjärnan att hitta annan trygghet. Det är svårt men det ska gå. På något sätt.
Är 37 nu, kanske jag ska säga.

@LiteLiten Du kommer också att må bättre, även om livet går upp och ner så blir det bra till slut. Det bästa är att prata med folk som förstår hur det är att vara deprimerad.

 

[Lovisaleonora]

Jag har insett att självmordstankarna blev en trygghet när jag var i tonåren eftersom det var den enda trygghet jag kunde få. Nu får jag försöka lära om hjärnan att hitta annan trygghet. Det är svårt men det ska gå. På något sätt.

Det här tycker jag är otroligt intressant. Det hjälper dig inte ett dugg att jag tänker det, men jag tror många är i en liknande sits. Trauma i barndomen som sedan gått över i ett permanent tillstånd. Goto-responsen blir fel, helt enkelt.

Jag hade kunnat lägga ut mer tankar om detta, men vill inte stjäla TS tråd, men tycker ändå att du öppnar en väldigt viktig dörr, att delar av sjukdomen kan hanteras genom att hitta vägar att komma runt i sin egen hjärna.

 

[Cinora]

Jag har varit mer eller mindre deprimerad sen jag var 11-12 år. Gick inte ut grundskolan eftersom att jag ändå inte tänkt leva till vuxen ålder så hade ju inte haft någon nytta av det. I perioder kunde jag inte gå så jag fick krypa till toaletten. Vid ca 19 års ålder bestämde jag mig för att ta mitt liv men var så förlamad av depressionen att jag inte ens kunde gå ut i köket och ta en kniv. En gång fick jag en rejäl astmaattack och tänkte; nu kommer jag att dö, vad skönt. Men dagen efter vaknade jag och levde fortfarande...så det var väl inte dags.

I perioder har jag mått bättre men har i efterhand förstått att jag ändå var deprimerad, jag bara tröck undan det och rusade iväg i livet, maniskt försvar tror jag det kallas.
Självmordstankarna finns fortfarande, ibland långt i bakgrunden, ibland starkare men nu kan jag ändå se framåt och hoppas på ett bra liv. Jag har insett att självmordstankarna blev en trygghet när jag var i tonåren eftersom det var den enda trygghet jag kunde få. Nu får jag försöka lära om hjärnan att hitta annan trygghet. Det är svårt men det ska gå. På något sätt.
Är 37 nu, kanske jag ska säga.

@LiteLiten Du kommer också att må bättre, även om livet går upp och ner så blir det bra till slut. Det bästa är att prata med folk som förstår hur det är att vara deprimerad.

Där satte du huvudet på spiken eller vad man ska säga för just det där med att självmordstankarna alltid finns kvar. Tror också att jag har det som en trygghet? men vet inte, har inte tagit upp det med psykologen ännu men förstår vad du menar!

Til TS:

Det är supersvårt och det är starkt att kämpa vidare när det enda man vill är att ge upp. så kämpa vidare. Massa styrkekramar och positiv energi till dig ! < 3

 

[Rosett]

Det här tycker jag är otroligt intressant. Det hjälper dig inte ett dugg att jag tänker det, men jag tror många är i en liknande sits. Trauma i barndomen som sedan gått över i ett permanent tillstånd. Goto-responsen blir fel, helt enkelt.

Jag hade kunnat lägga ut mer tankar om detta, men vill inte stjäla TS tråd, men tycker ändå att du öppnar en väldigt viktig dörr, att delar av sjukdomen kan hanteras genom att hitta vägar att komma runt i sin egen hjärna.

Vad är goto-responsen? Aldrig hört det förut.
När jag insåg att jag faktiskt kunde ta mitt liv så blev jag konstigt nog starkare...kände mig starkare, antagligen för att jag fick lite makt över mitt liv.

 

[Lovisaleonora]

Vad är goto-responsen? Aldrig hört det förut.
När jag insåg att jag faktiskt kunde ta mitt liv så blev jag konstigt nog starkare...kände mig starkare, antagligen för att jag fick lite makt över mitt liv.

Go to-respons som i en halvautomatisk reaktion "som alltid funkar". Något man gör utan att egentligen aktivt välja.

Som t ex att automatiskt hacka på sig själv i situationer som känns trängda, för att i skolan var det vad som blev av mobbarnas attacker. Och det inlärda beteendet tar vi sedan med oss i andra lägen, utan att omvärdera vår reaktion. I vuxna livet kan den ju bli så totalt fel (som den ju är under uppväxten också), men vi gör som vi lärt hjärnan. I alla trängda fall blir resultatet att jag skyller på mig själv, gör ner mig och berättar för mig själv att jag är värdelös.

 

[Rosett]

@Lovisaleonora Aha! Tack för förklaringen!

 

[TheRedLightning]

När man inte orkar leva men egentligen inte vill dö?
När man redan fått "hjälp, går på medicin och det enda man ändå önskar är att bara få sova? Sova tills allt det trasiga är borta?
Hur hanterar man ett liv man inte orkar leva, men inte kan ta sig ur?
Jag orkar inte mer..

Man tar en dag i sänder och försöker göra det bästa av situationen och inbillar sig att det blir bättre någongång, även om den mörka spiralen säger annorlunda. Själv varit där och faller dit ibland, det man får försöka med är att hitta det där som gör att livet är pest och "laga", t ex är man ensam försöker man skaffa vänner osv. Lättare sagt än gjort, men det är en början.