anonym_tjej
Trådstartare
Jag sitter här och är så himla ledsen, och trots att jag har många nära vänner så är det ingen jag vill prata med för att jag helt enkelt känner mig så himla dum. Så jag skriver här, under anonymt nick, i förhoppning om att kunna få lite stöd i min ensamhet.
Jag har nästan alltid haft förhållanden, och jag har varit en bra flickvän. Mina pojkvänner har varit upp över öronen förälskade i mig och jag har turen att ha några riktigt fina förhållanden i bagaget. Jag har haft gott självförtroende när det kommer till män och allra oftast lyckats få de jag velat på kroken. Men nu har jag varit singel i strax över 2 år, och vad det än var som fick män att falla för mig tidigare verkar vara som bortblåst. Jag har aldrig blivit så dumpad som jag blir nu
Det är inte det att jag har svårt att få dejter, det är många som vill träffas oavsett om jag dyker på dem genom gemensamma vänner, på krogen eller dejting-appar. Men efter några dejter så vänder det. "Jag känner inte att det här leder någon vart", "Jag känner nog inte samma som du", "Jag har börjat träffa någon annan som jag gillar".
Jag känner mig så sårbar, och så himla ledsen. Varje gång jag har börjat få känslor för någon och vågat, lite försiktigt, att börja dagdrömma lite om att det kanske blir vi två så vänder det snabbt.
För någon månad bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka en tid framöver. Inte gå på någon dejt alls utan bara fokusera på andra saker i livet. Jobbet, vänner, familjen, resor. Jag ville inte riskera att fastna för någon igen, och få ännu ett bakslag. Jag klarade helt enkelt inte av det längre. Så jag gav upp. Men strax därefter så var det en kille som hörde av sig som helt enkelt verkade vara precis allt det jag sökte i en man. Jag gick med på att träffa honom, och vi hade en jättetrevlig första dejt. Jag frågade om han ville ses igen och det ville han, så vi pratade lite om det på jobbet igår när alla berättade om vad de skulle göra under helgen. Mina kollegor tyckte att det var jättespännande att jag skulle på en andra dejt och ställde miljoner frågor. Jag sa "Vi får se hur det blir, det är ju helt nytt". Så jag träffade honom igår och vi hade så himla trevligt. Drack vin, snackade skit, skrattade mycket. Men plötsligt avbröt han dejten och sa att han var tvungen att röra sig hemåt, och bara några minuter senare så hade han lämnat. Jag skickade ett mess och tackade för kvällen, och sa att jag gärna ses igen någon dag om han vill. Jag har inte fått något svar, och jag känner mig så himla dum. Så dum som trodde att han kanske skulle tycka om mig.
Det här året har jag dejtat 4 personer, mellan 1-2 månader. De har varit superintresserade till en början, tagit initiativ och hört av sig ofta. Velat träffas. Sedan har det dalat. Jag märker det direkt, när det plötsligt börjar ta längre tid att svara på SMS. När de helt plötsligt börjar bli mer och mer uppbokade. Sen kommer det, "Du, vi kanske ska skita i det här".
Jag vet att relationer är komplexa. Jag vet att det är svårt att hitta rätt person. Jag vet att det här med största sannolikhet inte innebär är att det är något fel på mig. Men just idag kan jag inte låta bli att känna just så, att någonting är fel på mig. Jag förstår bara inte vad. Jag har ett bra jobb, en fin lägenhet, många vänner. Jag ser bra ut, det får jag höra hela tiden. Jag tycker att jag är omsorgsfull och charmig. Jag hör varken av mig för ofta eller för sällan. Jag har tyckt fram till det här året att jag är lite av ett kap, men det här har verkligen knäckt mitt självförtroende. Jag börjar känna att jag inte har något att erbjuda någon man, alls. Att jag inte vågar dejta mer för att det verkar som att så fort jag börjar tycka om någon och släpper garden lite, vågar släppa in lite känslor, så slår det tillbaka.
Det har börjat droppa in några SMS idag från vänner om undrar hur min dejt gick igår. Jag har inte svarat. Jag orkar inte ens få frågan på jobbet på måndag, jag var så himla glad och pirrig så det känns så himla pinsamt att behöva säga att han kanske inte var lika intresserad som jag. Igen.
Jag har nästan alltid haft förhållanden, och jag har varit en bra flickvän. Mina pojkvänner har varit upp över öronen förälskade i mig och jag har turen att ha några riktigt fina förhållanden i bagaget. Jag har haft gott självförtroende när det kommer till män och allra oftast lyckats få de jag velat på kroken. Men nu har jag varit singel i strax över 2 år, och vad det än var som fick män att falla för mig tidigare verkar vara som bortblåst. Jag har aldrig blivit så dumpad som jag blir nu
Det är inte det att jag har svårt att få dejter, det är många som vill träffas oavsett om jag dyker på dem genom gemensamma vänner, på krogen eller dejting-appar. Men efter några dejter så vänder det. "Jag känner inte att det här leder någon vart", "Jag känner nog inte samma som du", "Jag har börjat träffa någon annan som jag gillar". Jag känner mig så sårbar, och så himla ledsen. Varje gång jag har börjat få känslor för någon och vågat, lite försiktigt, att börja dagdrömma lite om att det kanske blir vi två så vänder det snabbt.
För någon månad bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka en tid framöver. Inte gå på någon dejt alls utan bara fokusera på andra saker i livet. Jobbet, vänner, familjen, resor. Jag ville inte riskera att fastna för någon igen, och få ännu ett bakslag. Jag klarade helt enkelt inte av det längre. Så jag gav upp. Men strax därefter så var det en kille som hörde av sig som helt enkelt verkade vara precis allt det jag sökte i en man. Jag gick med på att träffa honom, och vi hade en jättetrevlig första dejt. Jag frågade om han ville ses igen och det ville han, så vi pratade lite om det på jobbet igår när alla berättade om vad de skulle göra under helgen. Mina kollegor tyckte att det var jättespännande att jag skulle på en andra dejt och ställde miljoner frågor. Jag sa "Vi får se hur det blir, det är ju helt nytt". Så jag träffade honom igår och vi hade så himla trevligt. Drack vin, snackade skit, skrattade mycket. Men plötsligt avbröt han dejten och sa att han var tvungen att röra sig hemåt, och bara några minuter senare så hade han lämnat. Jag skickade ett mess och tackade för kvällen, och sa att jag gärna ses igen någon dag om han vill. Jag har inte fått något svar, och jag känner mig så himla dum. Så dum som trodde att han kanske skulle tycka om mig.
Det här året har jag dejtat 4 personer, mellan 1-2 månader. De har varit superintresserade till en början, tagit initiativ och hört av sig ofta. Velat träffas. Sedan har det dalat. Jag märker det direkt, när det plötsligt börjar ta längre tid att svara på SMS. När de helt plötsligt börjar bli mer och mer uppbokade. Sen kommer det, "Du, vi kanske ska skita i det här".
Jag vet att relationer är komplexa. Jag vet att det är svårt att hitta rätt person. Jag vet att det här med största sannolikhet inte innebär är att det är något fel på mig. Men just idag kan jag inte låta bli att känna just så, att någonting är fel på mig. Jag förstår bara inte vad. Jag har ett bra jobb, en fin lägenhet, många vänner. Jag ser bra ut, det får jag höra hela tiden. Jag tycker att jag är omsorgsfull och charmig. Jag hör varken av mig för ofta eller för sällan. Jag har tyckt fram till det här året att jag är lite av ett kap, men det här har verkligen knäckt mitt självförtroende. Jag börjar känna att jag inte har något att erbjuda någon man, alls. Att jag inte vågar dejta mer för att det verkar som att så fort jag börjar tycka om någon och släpper garden lite, vågar släppa in lite känslor, så slår det tillbaka.
Det har börjat droppa in några SMS idag från vänner om undrar hur min dejt gick igår. Jag har inte svarat. Jag orkar inte ens få frågan på jobbet på måndag, jag var så himla glad och pirrig så det känns så himla pinsamt att behöva säga att han kanske inte var lika intresserad som jag. Igen.
