Sv: Vad blir det av detta....
Hmm... det gör ju att risken för att hunden skall bli överkörd eller råka ut för någon annan olycka ökar markant. Jag tänker på hur mycket som kan fladdra när man rör sig i stadsmiljö.
Inte underligt att alla vinthundsägare jag mött i 99 fall av hundra har hundarna kopplade.
TS:
Lycka till med din valp, var mamman greyhound - eller läste jag fel?
Jag skulle satsa på mycket kontaktövningar med hunden så att hon förstår att hon skall vara med dig. vallhundsbeteendet i BC:n är också kopplat till en stark jaktlust, så jobba så mycket du kan med henne.
Japp. Om man kollar på amerikanska forum, där 'adopt a grey', dvs ta hand om en fd kapphund är stort, så ser man att det är otroligt kinkigt med det där. Adopteringsagenturen har krav på alltid, alltid kopplat på inhägnat område, och det finns ett otal skräckhistorier om hur hunden som fick gå lös från ytterdörren till bilen och alltid gjorde det prickfritt, efter åtta år smet för ngt triggade jakten, och blev överkörd etc.
Jag kan tycka det är att generellt låta det gå till extremer, men jag skulle aldrig ha en grey lös i stan - HUR hundraprocentig den än var/verkade. Om den så hemma gäspade om en hare skuttade förbi.
Man kan eg lita exakt lika mkt/litet på en grey som en annan hund med jaktinstinkt. Kruxet är dock farten. Det går så förbenat fort, och ofta hinner man inte reagera förrän det är försent.
Jag har haft grey i många år fram tills i januarri i år, och mina gick nästan alltid lösa hemma och även på främmande ställen om det var på landet. Men alltid i koppel i stan. Två av tre var helt pålitliga även med vilt, de kunde ibland dra iväg men bröt på inkallning. Den tredje var aldrig mer än 99%-ig. Kan tyckas som tillräckligt, men likförbaskat hade hon en av grannens kattungar på sitt samvete. En sån där enprocentsdag, hon som 'aldrig rymde', var väldigt väl tränad etc. Så jag slappnade av. Det var dumt, och enbart mitt fel.
En av de hundraprocentiga tog en kanin för mig, jag höll på att kasta ved, hundarna var lösa ute. En kaninhona hade rymt ur buren utan att jag visste det. Jag hör liv, och kallar in hundarna som kommer direkt, bara det att den ena hade kaninen i munnen. Det räckte med 15 sekunder.
Viktigt om man har en grey är förresten att vänja den vid små hundar redan som liten. Och vara försiktig vid småhundsmöten och ffa lek med små hundar. Mina bodde med katter och en liten hund, utan problem. Men jag satte alltid munkorg på dem vid första möte/första lek med liten hund. Även om det är spensliga hundar, så är olyckan framme räcker ett hugg. Vad gäller katter så våra katter levde säkert både inne och ute, ute kunde de dra efter våra, men såfort de kom fram och insåg det var våra så la de ner. Andras katter däremot lekte med döden om de kom in på gården, samma sak andras katter ute borta. Och det finns många hundar som jagar katt, på kul eller på allvar, men återigen så grey har farten som krävs för att hinna ikapp, vilket få andra hundar har.
Nu svartmålar jag grey lite, det är underbara hundar, otroligt low maintenance och jag brukar propagera för att grey är den ultimata pensionärshunden. Lugna på gränsen till medvetslöshet inne, riktiga soffpotatisar, keliga, tar liten plats trots sin storlek, mjuka och lättfostrade. Sällan/aldrig du ser en grej dra i koppel. Och de är kortdistansare, så får de springa lös (på inhägnad område t ex) dagligen så springer de som tosiga i 10 - 15 min och sen är de nöjda, och tycker sniff- och kisspromenader är utmärkt. Blir man sjuk så faller de in i soffliggarrutinen, vill man vara mer aktiv är de gärna med på det osv.
Så, de ska inte svartmålas eg, men man måste vara medveten om att det ursprungligen är en jakthund, och den har i princip 'sen de gamla grekernas' tid avlats för och använts för det syftet. Showgreyisarna har X generationer på utseendeavel bakom sig och där varierar jaktlusten, men vi har fortfarande idag prestationsavel på kappsidan, och där är det prestation först och utseende sen, även om man på köpet får ett utseende som skiljer sig lite från showvarianten då viss exteriör helt enkelt innebär mer fart. Men det finns ändå stora skillnader i exteriören hos kappisarna. De är avlade för att ha hög jaktlust och springa fort, inte att vara snygga.
Och att man mött mamma till sin blandras (som väl har 33.3% grey som minst, dvs inte ngn droppe inte) och hon under detta möte varit 'fin och trevlig och som vilken hund som helst' säger ingenting. Du kan möta flerfaldiga SM-vinnaren i hundkapp, eller traktens ökända katt/kanin/hare/småhundsmördare, och den kommer framstå lika dan. Det är först i skarpt läge man ser vad för sorts grey man har.
