Vad betyder det att vara kvinna/man?

[Migo]

Nej, det är inte viktigt. Bara din första mening som spelar roll.

Sen blir man/jag lite nyfiken ibland, i liknande trådar. Självklart ska inte det eller den oförståelsen gå ut över vård.

Det är lite känsligt eftersom väldigt extrem transfobi och hets mot transpersoner "maskeras" bakom "genuina funderingar runt kön". Bara senaste månaderna så ser vi hur transhatet i UK har lett till att Astrid Lindgrens barnsjukhus har fattat ett politiskt(!) beslut att inte behandla transungdomar, för att det är "kontroversiellt". (De hänvisar till en dom i UK som är upphävd, all vetenskap och beprövad erfarenhet -många år av den- stöttar behandling av transungdomar. Det är en katastrof av stora mått att anti-transrörelsen får så stort inflytande i debatten.) Även SVTs rapportering i ämnet är under all kritik med en journalist som är välkänd för sitt transhat.

 

[Mabuse]

Obs: långt ifrån alla transpersoner vill ändra sin kropp!!

Jag vet. Men de som vill det. Varför det är viktigt att vara ett kön fysiskt.

 

[Mabuse]

Nej, det är inte viktigt. Bara din första mening som spelar roll.

Sen blir man/jag lite nyfiken ibland, i liknande trådar. Självklart ska inte det eller den oförståelsen gå ut över vård.

Nej, man är inte skyldig att förklara eller motivera nånting, givetvis. Att jag inte förstår betyder inte att nån annan måste förklara. Men jag är tacksam om nån gör det.

Jag förstår ju inte det här med att känna sig kvinnlig öht, oavsett om personen som vill känna sig kvinnlig är född till man eller kvinna. Eller varför könet är viktigt för identiteten.

 

[Mabuse]

Det är lite känsligt eftersom väldigt extrem transfobi och hets mot transpersoner "maskeras" bakom "genuina funderingar runt kön". Bara senaste månaderna så ser vi hur transhatet i UK har lett till att Astrid Lindgrens barnsjukhus har fattat ett politiskt(!) beslut att inte behandla transungdomar, för att det är "kontroversiellt". (De hänvisar till en dom i UK som är upphävd, all vetenskap och beprövad erfarenhet -många år av den- stöttar behandling av transungdomar. Det är en katastrof av stora mått att anti-transrörelsen får så stort inflytande i debatten.) Även SVTs rapportering i ämnet är under all kritik med en journalist som är välkänd för sitt transhat.

Absolut, men det blir också fel om all vilja att förstå tolkas som maskerat hat. Ibland vill man bara förstå.

Transhat är ännu konstigare för mig, men enklare att förstå. En del människor står inte ut med att någon bryter mot normerna som de har satt upp. Särskilt normer kring kön verkar ju vara superviktigt för en del, även om det verkar helt meningslöst.

 

[Migo]

Nej, man är inte skyldig att förklara eller motivera nånting, givetvis. Att jag inte förstår betyder inte att nån annan måste förklara. Men jag är tacksam om nån gör det.

Jag förstår ju inte det här med att känna sig kvinnlig öht, oavsett om personen som vill känna sig kvinnlig är född till man eller kvinna. Eller varför könet är viktigt för identiteten.

Problemet är att ingen kan förklara en generell upplevelse eftersom det är väldigt individuellt. Precis som det i den här tråden är en stor variation på hur "kvinnliga" folk upplever sig, så är det ju en enorm variation på hur *könsidentitet* transpersoner känner sig. Jag får en känsla av att många har en bild av hur en transperson ska känna sig (vilja ändra sin kropp, anse att könsidentitet är viktigt, vara binär med stark betoning på könsmarkörer osv osv), och när vi som inte passar i den mallen beskriver hur vi upplever det, så avfärdas det med att vi möjligen är undantag som bekräftar regeln men allt som oftast är vi bara förvirrade eller vilseledda av "translobbyn".

Jag känner mig absolut inte som ett kön. Däremot fick östrogen mig att må väldigt dåligt, min kropp gjorde ont, mitt humör var som en bergochdalbana och det kändes ständigt som att min kropps egna könshormon gjorde saker -mot-mig. När jag nu har testosteron som könshormon så är allt detta bättre. Det gör inte att jag tycker att min könsidentitet är viktig, bara att jag mår bättre!

 

[Migo]

En annan vinkel är ju att det är samhället/vården som är besatt av könsidentitet. Jag har flera hälsoproblem som avhjälps med testosteron, men inom sjukvården är det fullständigt otänkbart att behandla med något som ger könsmarkörsförändringar, även om det skulle höja min livskvalitet markant.

 

[EmmaBovary]

Det är lite känsligt eftersom väldigt extrem transfobi och hets mot transpersoner "maskeras" bakom "genuina funderingar runt kön". Bara senaste månaderna så ser vi hur transhatet i UK har lett till att Astrid Lindgrens barnsjukhus har fattat ett politiskt(!) beslut att inte behandla transungdomar, för att det är "kontroversiellt". (De hänvisar till en dom i UK som är upphävd, all vetenskap och beprövad erfarenhet -många år av den- stöttar behandling av transungdomar. Det är en katastrof av stora mått att anti-transrörelsen får så stort inflytande i debatten.) Även SVTs rapportering i ämnet är under all kritik med en journalist som är välkänd för sitt transhat.

Jag är också bedrövad hur det kommit att bli nu senaste tiden.

 

[Otherside]

Är trådstarten kommen ur kölvattnet till Ekis bok som alla tycker något om i skrivande stund?

Nej nej, absolut inte, jag har inte läst boken!!

Men nu när jag läser tråden undrar jag varför jag ens undrar? Det är mest kring hur jag uppfattar mig själv, om jag ens uppfattar mig som "kvinna" eller enbart som "jag". Nu har jag passerat klimakteriet och är därför inte hormonpåverkad som när jag var ung - innebär det att jag blivit en mer neutral person? Mer "människa" än en könstillhörighet? Vilket kön jag (fortfarande) attraheras av är ju betydelselöst i frågan.

@Migo :s beskrivningar av hur hormoner påverkar var otroligt intressanta.

 

[Angel]

Det är lite känsligt eftersom väldigt extrem transfobi och hets mot transpersoner "maskeras" bakom "genuina funderingar runt kön". Bara senaste månaderna så ser vi hur transhatet i UK har lett till att Astrid Lindgrens barnsjukhus har fattat ett politiskt(!) beslut att inte behandla transungdomar, för att det är "kontroversiellt". (De hänvisar till en dom i UK som är upphävd, all vetenskap och beprövad erfarenhet -många år av den- stöttar behandling av transungdomar. Det är en katastrof av stora mått att anti-transrörelsen får så stort inflytande i debatten.) Även SVTs rapportering i ämnet är under all kritik med en journalist som är välkänd för sitt transhat.

Jag är absolut för att vuxna människor ska få se ut precis som de vill och göra vad de vill för att de ska trivas så bra som möjligt i sin egen kropp men jag ser en problematik i att få ta den typen av beslut innan man är myndig. Det har inget med transhat att göra utan sett i relation till allting annat man måste vara myndig för att få göra och vad samhället ska bekosta. Jag förstår att det antagligen har med mitt ”utifrån-perspektiv” att göra. Dvs jag har svårt att särskilja den typen av kroppsliga förändringar från annan plastikkirurgi medan det för en transperson handlar om någonting som känns nödvändigt. Men ur ett vårdperspektiv så borde det vara rimligt att man hormonbehandlar men väntar med kirurgi i de fall då eventuellt psykiskt lidande och samhällskostnader riskerar att överträffa eventuella bieffekter av behandlingen (vilket om jag fattar det rätt är vad KI har slutat med). Barn som tex riskerar att bli för långa och därmed riskerar problem hormonbehandlas ju också tex. Däremot så är gränsen där dragen vid fysiska problem och inte psykiskt lidande. Visst ska vård bygga på vetenskap men med den typen av svåra ämnen kan man ofta få statistiken att säga vad man vill beroende på hur man formulerar frågorna.

 

[TeamLundVer]

Nej, man är inte skyldig att förklara eller motivera nånting, givetvis. Att jag inte förstår betyder inte att nån annan måste förklara. Men jag är tacksam om nån gör det.

Jag förstår ju inte det här med att känna sig kvinnlig öht, oavsett om personen som vill känna sig kvinnlig är född till man eller kvinna. Eller varför könet är viktigt för identiteten.

Jag tänker att om man är född i rätt kropp så är nog inte kön något man tänker så mycket på, det bara är. Men om man är född i fel kropp så finns det något som hela tiden känns fel, som gnager i en.

De flesta av oss tänker t ex inte på att vi har två armar men den som lider av tankar på att den egentligen bara skulle ha en arm tänker på sina två armar väldigt mycket och mår väldigt dåligt av det.

Nu påstår jag absolut inte att dessa två är jämförbara i övrigt utan enbart i hur mycket man lägger märke till det som känns fel jämfört med om det inte känns fel.

 

[Lingon]

Det finns ju tre helt olika aspekter på det där med kön. Det genetiska, det fysiska och det sociala (vad man upplever att man är).

Det genetiska går ju inte att ändra på (inte än iaf) men det fysiska går att ändra på genom medicinska behandlingar och operation. Det sociala är nog det mest komplexa tror jag.

Nu citerar jag mig själv för att fortsätta mitt resonemang lite. Den senaste tiden har jag sett artiklar om personer som bytt kön och som tävlar inom idrott. Kvinna som blivit man och spelar handboll och en man som blivit kvinna och tävlar i tyngdlyftning (eventuellt OS-deltagande). Dessa två har mötts av helt olika reaktioner från folk. Handbollsspelaren med positiva och tyngdlyftaren med negativa. Detta har gjort att en fråga dykt upp i mitt huvud:

När det gäller tävlingar inom idrott: vilket kön är det som ska räknas?
-Det genetiska
-Det biologiska/fysiska
-Det sociala

Är man född med XY och vuxit upp som biologisk man har ju kroppen utvecklats m.h.a. testosteron vilket gör att man haft andra förutsättningar att bygga muskler och annat än en person som föddes med XX och växte upp som biologisk kvinna. Är det då rätt att en person som växte upp med de fysiska fördelar testosteron ändå ger ska tävla mot en person som växte upp med de förutsättningar man har född med XX? Har en kropp som genetiskt är XY men har bytt kön inte längre kvar de fördelar Y-kromosomen gav under uppväxten? För har den inte det så ska ju den personen tävla i damklassen i sin idrott. Då blir det fel att gå efter det genetiska könet. Jag är kluven. Samtidigt som jag vill att människor ska få tävla även om de genomgått en könskorrigering så vill man ju inte att en damklass ska domineras av en person som har fördelar som ingen född XX kan träna sig till. Samtidigt så finns det inga klasser inom basket för korta människor. Många idrotter har man ju ingen chans i om man är för lång, för kort etc. Det är en otroligt svår och komplex fråga. Det kommer bara bli mer och mer aktuellt.

Eller borde vi se nya klasser inom idrotten? Man (XY), kvinna (XX), kvinna (XY) och man (XX)?

Sen kan man lägga till en annan dimension på det hela: Caster Semenya är kvinna med ovanligt hög halt testosteron. Tävlar i friidrott (800m) och var under en period väldigt överlägsen. P.g.a. att hennes kropp såg väldigt manlig ut höjdes protester mot henne. Hon anklagades för att vara man (väldigt förnedrande diskussioner följde), undersöktes och konstaterades vara kvinna med ovanligt mycket testosteron. Under 2019 bestämde sig Cas (idrottens skiljedomstol) för att gå på IAAF:s (internationella friidrottsförbundets) linje att hon inte får tävla utan att vara medicinerad (för att sänka sina testosteronnivåer). Av de 3 personer som sitter i den skiljedomstolen ansåg en att hon borde får tävla omedicinerad. Om jag inte minns helt fel är hon inte alls lika dominerande på 800 m längre. Men det hade hon kanske ändå inte varit m.t.p. att hon ju blivit äldre. Jag tycker personligen att hon borde få tävla omedicinerad. Hon är ju kvinna (född XX) och har de förutsättningar hon har på helt naturlig väg (ingen doping har konstaterats vad jag minns). Att tvinga henne att medicinera bort en medfödd egenskap skaver för mig. Men om man gör så mot henne, hur ska man (idrotten) hantera de som på medicinsk väg ändrat sina förutsättningar att prestera?

 

[escodobe]

Problemet är att ingen kan förklara en generell upplevelse eftersom det är väldigt individuellt. Precis som det i den här tråden är en stor variation på hur "kvinnliga" folk upplever sig, så är det ju en enorm variation på hur *könsidentitet* transpersoner känner sig. Jag får en känsla av att många har en bild av hur en transperson ska känna sig (vilja ändra sin kropp, anse att könsidentitet är viktigt, vara binär med stark betoning på könsmarkörer osv osv), och när vi som inte passar i den mallen beskriver hur vi upplever det, så avfärdas det med att vi möjligen är undantag som bekräftar regeln men allt som oftast är vi bara förvirrade eller vilseledda av "translobbyn".

Jag känner mig absolut inte som ett kön. Däremot fick östrogen mig att må väldigt dåligt, min kropp gjorde ont, mitt humör var som en bergochdalbana och det kändes ständigt som att min kropps egna könshormon gjorde saker -mot-mig. När jag nu har testosteron som könshormon så är allt detta bättre. Det gör inte att jag tycker att min könsidentitet är viktig, bara att jag mår bättre!

Jag tänker mig att det liksom finns en glidande skala i hur mycket "kön" man känner sig, och kan självklart förstå att det måste skava att mentalt vara i ena änden av spektrumet om kroppen är i andra änden.
Men jag tänker också att det finns mycket att vinna i att sparka de traditionella könsrollerna i röven lite, så att fler blir bekväma att välja hur de vill vara.

 

[the_connemara]

Nu citerar jag mig själv för att fortsätta mitt resonemang lite. Den senaste tiden har jag sett artiklar om personer som bytt kön och som tävlar inom idrott. Kvinna som blivit man och spelar handboll och en man som blivit kvinna och tävlar i tyngdlyftning (eventuellt OS-deltagande). Dessa två har mötts av helt olika reaktioner från folk. Handbollsspelaren med positiva och tyngdlyftaren med negativa. Detta har gjort att en fråga dykt upp i mitt huvud:

När det gäller tävlingar inom idrott: vilket kön är det som ska räknas?
-Det genetiska
-Det biologiska/fysiska
-Det sociala

Är man född med XY och vuxit upp som biologisk man har ju kroppen utvecklats m.h.a. testosteron vilket gör att man haft andra förutsättningar att bygga muskler och annat än en person som föddes med XX och växte upp som biologisk kvinna. Är det då rätt att en person som växte upp med de fysiska fördelar testosteron ändå ger ska tävla mot en person som växte upp med de förutsättningar man har född med XX? Har en kropp som genetiskt är XY men har bytt kön inte längre kvar de fördelar Y-kromosomen gav under uppväxten? För har den inte det så ska ju den personen tävla i damklassen i sin idrott. Då blir det fel att gå efter det genetiska könet. Jag är kluven. Samtidigt som jag vill att människor ska få tävla även om de genomgått en könskorrigering så vill man ju inte att en damklass ska domineras av en person som har fördelar som ingen född XX kan träna sig till. Samtidigt så finns det inga klasser inom basket för korta människor. Många idrotter har man ju ingen chans i om man är för lång, för kort etc. Det är en otroligt svår och komplex fråga. Det kommer bara bli mer och mer aktuellt.

Eller borde vi se nya klasser inom idrotten? Man (XY), kvinna (XX), kvinna (XY) och man (XX)?

Sen kan man lägga till en annan dimension på det hela: Caster Semenya är kvinna med ovanligt hög halt testosteron. Tävlar i friidrott (800m) och var under en period väldigt överlägsen. P.g.a. att hennes kropp såg väldigt manlig ut höjdes protester mot henne. Hon anklagades för att vara man (väldigt förnedrande diskussioner följde), undersöktes och konstaterades vara kvinna med ovanligt mycket testosteron. Under 2019 bestämde sig Cas (idrottens skiljedomstol) för att gå på IAAF:s (internationella friidrottsförbundets) linje att hon inte får tävla utan att vara medicinerad (för att sänka sina testosteronnivåer). Av de 3 personer som sitter i den skiljedomstolen ansåg en att hon borde får tävla omedicinerad. Om jag inte minns helt fel är hon inte alls lika dominerande på 800 m längre. Men det hade hon kanske ändå inte varit m.t.p. att hon ju blivit äldre. Jag tycker personligen att hon borde få tävla omedicinerad. Hon är ju kvinna (född XX) och har de förutsättningar hon har på helt naturlig väg (ingen doping har konstaterats vad jag minns). Att tvinga henne att medicinera bort en medfödd egenskap skaver för mig. Men om man gör så mot henne, hur ska man (idrotten) hantera de som på medicinsk väg ändrat sina förutsättningar att prestera?

Detta måste vara en helt egen tråd känner jag!

 

[EmmaBovary]

Jag är absolut för att vuxna människor ska få se ut precis som de vill och göra vad de vill för att de ska trivas så bra som möjligt i sin egen kropp men jag ser en problematik i att få ta den typen av beslut innan man är myndig. Det har inget med transhat att göra utan sett i relation till allting annat man måste vara myndig för att få göra och vad samhället ska bekosta. Jag förstår att det antagligen har med mitt ”utifrån-perspektiv” att göra. Dvs jag har svårt att särskilja den typen av kroppsliga förändringar från annan plastikkirurgi medan det för en transperson handlar om någonting som känns nödvändigt. Men ur ett vårdperspektiv så borde det vara rimligt att man hormonbehandlar men väntar med kirurgi i de fall då eventuellt psykiskt lidande och samhällskostnader riskerar att överträffa eventuella bieffekter av behandlingen (vilket om jag fattar det rätt är vad KI har slutat med). Barn som tex riskerar att bli för långa och därmed riskerar problem hormonbehandlas ju också tex. Däremot så är gränsen där dragen vid fysiska problem och inte psykiskt lidande. Visst ska vård bygga på vetenskap men med den typen av svåra ämnen kan man ofta få statistiken att säga vad man vill beroende på hur man formulerar frågorna.

Det är just pubertetshämmande behandling för unga som Astrid Lindgrens barnsjukhus slutar med, det har nog aldrig handlat om kirurgiska ingrepp för så unga här.

 

[Nahar]

Nej, det är inte viktigt. Bara din första mening som spelar roll.

Sen blir man/jag lite nyfiken ibland, i liknande trådar. Självklart ska inte det eller den oförståelsen gå ut över vård.

Fast just frågorna blir vapen. Och är en inte trans kommer en aldrig att förstå helt hur det känns. Videoessän jag la in i mitt tidigare inlägg är det närmaste jag tror cispersoner någonsin kan komma till att förstå, att få känna en liten del av hur det känns. Och den svarar på så många frågor, tar hål på så många felaktigheter (som t.ex. det här med att "vara född i fel kropp" och "byta kön", som är helt förlegade).

Så alla ni som undrar hur det känns, ta och gör en kopp te, sätt er i lugn och ro, och se den. Det är det värt.

Jag är absolut för att vuxna människor ska få se ut precis som de vill och göra vad de vill för att de ska trivas så bra som möjligt i sin egen kropp men jag ser en problematik i att få ta den typen av beslut innan man är myndig. Det har inget med transhat att göra utan sett i relation till allting annat man måste vara myndig för att få göra och vad samhället ska bekosta. Jag förstår att det antagligen har med mitt ”utifrån-perspektiv” att göra. Dvs jag har svårt att särskilja den typen av kroppsliga förändringar från annan plastikkirurgi medan det för en transperson handlar om någonting som känns nödvändigt. Men ur ett vårdperspektiv så borde det vara rimligt att man hormonbehandlar men väntar med kirurgi i de fall då eventuellt psykiskt lidande och samhällskostnader riskerar att överträffa eventuella bieffekter av behandlingen (vilket om jag fattar det rätt är vad KI har slutat med). Barn som tex riskerar att bli för långa och därmed riskerar problem hormonbehandlas ju också tex. Däremot så är gränsen där dragen vid fysiska problem och inte psykiskt lidande. Visst ska vård bygga på vetenskap men med den typen av svåra ämnen kan man ofta få statistiken att säga vad man vill beroende på hur man formulerar frågorna.

Behandlingen för transbarn är inte att likna vid plastikkirurgi. Mer att likna vid barncancer. Vi vet inte exakt vad som orsakar barncancer, men inte skulle någon få för sig att det var kontroversiellt att behandla sjuka barn för att vi inte vet exakt varifrån cancer kommer, eller för att vi inte lyckats eliminera cancerogena ämnen i förskolan än, eller för att det ju finns de som haft cancer men mirakulöst blivit friska på egen hand. Barn som är trans får pubertetsblockerare för att det räddar liv.

Av de berättelser jag la in ovan är den första (Andreas Bruce) och den sista (skriven av en anonym transman 2014) två som försökt ta sitt liv vid pubertetsstart. Bruce var 14. Det handlar alltså om livsräddande behandliing. Bruce fick såklart inte pubertetsblockerare på 1800-talet, men han fick juridiskt könsbyte som 14-åring, nytt namn av sin far, nya kläder, och ett nytt liv. Och det räckte (för att hindra självmord, men han hade säkerligen mått ännu bättre med hormonbehandling/modern vård). Jag har talat med otaliga transpersoner om deras erfarenheter, och det är inte konstigt att deras dysfori blir som mest olidlig i samband med pubertet. Och med dysfori och lidande kommer oförmåga att fullfölja studier, förstört socialt liv, depression, olika självskadebeteenden, etc. Och vi har en så enkel behandling som faktiskt fungerar: pubertetsblockerare. Det räddar liv, inte bara från självmord, men från en förstörd framtid och åratal av hemsk kamp med livssituationen.

Jag tänker att om man är född i rätt kropp så är nog inte kön något man tänker så mycket på, det bara är. Men om man är född i fel kropp så finns det något som hela tiden känns fel, som gnager i en.

De flesta av oss tänker t ex inte på att vi har två armar men den som lider av tankar på att den egentligen bara skulle ha en arm tänker på sina två armar väldigt mycket och mår väldigt dåligt av det.

Nu påstår jag absolut inte att dessa två är jämförbara i övrigt utan enbart i hur mycket man lägger märke till det som känns fel jämfört med om det inte känns fel.

Vill inflika att det inte heller alltid handlar om kroppen just, utan om hur samhället läser personer. Vi vill gärna tycka att vi är så framåttänkande och könsneutrala, men samhället är ju långt ifrån. Och socialt är det enormt stor skillnad på att vara man och kvinna idag, och det går ut över hela livet när någon blir läst fel och allt skaver; inte bara kroppen. Och när en VET att en är man/kvinna/icke-binär, men ingen annan vill erkänna det! En bekant beskrev det som att vid födseln iklädas en sån där löjlig hästhuvudmask i gummi, och sen gå runt hela livet och säga "hallå, kan vi ta av den här löjliga grejen?" medan alla, inklusive familj och vänner, säger "men nä, du är ju häst, det ser väl vem som helst?". Det blir som kafkaeskt som jag förstår det. Mer än bara "min kropp är fel".

Nu citerar jag mig själv för att fortsätta mitt resonemang lite. Den senaste tiden har jag sett artiklar om personer som bytt kön och som tävlar inom idrott. Kvinna som blivit man och spelar handboll och en man som blivit kvinna och tävlar i tyngdlyftning (eventuellt OS-deltagande). Dessa två har mötts av helt olika reaktioner från folk. Handbollsspelaren med positiva och tyngdlyftaren med negativa. Detta har gjort att en fråga dykt upp i mitt huvud:

När det gäller tävlingar inom idrott: vilket kön är det som ska räknas?
-Det genetiska
-Det biologiska/fysiska
-Det sociala

Är man född med XY och vuxit upp som biologisk man har ju kroppen utvecklats m.h.a. testosteron vilket gör att man haft andra förutsättningar att bygga muskler och annat än en person som föddes med XX och växte upp som biologisk kvinna. Är det då rätt att en person som växte upp med de fysiska fördelar testosteron ändå ger ska tävla mot en person som växte upp med de förutsättningar man har född med XX? Har en kropp som genetiskt är XY men har bytt kön inte längre kvar de fördelar Y-kromosomen gav under uppväxten? För har den inte det så ska ju den personen tävla i damklassen i sin idrott. Då blir det fel att gå efter det genetiska könet. Jag är kluven. Samtidigt som jag vill att människor ska få tävla även om de genomgått en könskorrigering så vill man ju inte att en damklass ska domineras av en person som har fördelar som ingen född XX kan träna sig till. Samtidigt så finns det inga klasser inom basket för korta människor. Många idrotter har man ju ingen chans i om man är för lång, för kort etc. Det är en otroligt svår och komplex fråga. Det kommer bara bli mer och mer aktuellt.

Eller borde vi se nya klasser inom idrotten? Man (XY), kvinna (XX), kvinna (XY) och man (XX)?

Sen kan man lägga till en annan dimension på det hela: Caster Semenya är kvinna med ovanligt hög halt testosteron. Tävlar i friidrott (800m) och var under en period väldigt överlägsen. P.g.a. att hennes kropp såg väldigt manlig ut höjdes protester mot henne. Hon anklagades för att vara man (väldigt förnedrande diskussioner följde), undersöktes och konstaterades vara kvinna med ovanligt mycket testosteron. Under 2019 bestämde sig Cas (idrottens skiljedomstol) för att gå på IAAF:s (internationella friidrottsförbundets) linje att hon inte får tävla utan att vara medicinerad (för att sänka sina testosteronnivåer). Av de 3 personer som sitter i den skiljedomstolen ansåg en att hon borde får tävla omedicinerad. Om jag inte minns helt fel är hon inte alls lika dominerande på 800 m längre. Men det hade hon kanske ändå inte varit m.t.p. att hon ju blivit äldre. Jag tycker personligen att hon borde få tävla omedicinerad. Hon är ju kvinna (född XX) och har de förutsättningar hon har på helt naturlig väg (ingen doping har konstaterats vad jag minns). Att tvinga henne att medicinera bort en medfödd egenskap skaver för mig. Men om man gör så mot henne, hur ska man (idrotten) hantera de som på medicinsk väg ändrat sina förutsättningar att prestera?

Det generella vetenskapliga läget (och reglerna inom de flesta idrottsförbund) är att efter ett år med könskonträra hormoner är styrka/kondition samma som för cisidrottare. Det vill säga inom samma spann av variation (inom rätt viktklass och så vidare såklart). Och det torde vara nog med bevis att det faktiskt idag finns hur många transpersoner som helst som tävlar i rätt könskategori utan att vinna, och detta har hänt i årtionden. Om det fanns fördelar för transpersoner efter transition borde vi nog ha märkt det vid det här laget.

Och angående Semenya så tycker jag det är fel att hon inte får tävla. Det finns många idrottare (särskilt manliga) som när det upptäckts att de har extraordinära förmågor medfött (typ bättre lungkapacitet eller vad det nu är) snarare hyllas, trots att det också är en fysisk fördel som ingen kan träna sig till. Att just Semenya med sina hormonnivåer inte ska hyllas ser jag absolut som ett uttryck för ett ingrott patriarkat som vill hålla nere allt som kan vara könsöverskridande.

 

[Milosari]

Just det här! Jag förstår inte hur man känner sig kvinnlig! (eller manlig)
Visst fan är det lätt att se att jag ser typiskt kvinnlig ut i tex klänning och fixat hår, visst hör jag att min röst låter feminin på inspelningar... Men känslan? Jag är jag bara? Saker som går att känna för mig är glädje, sorg, lycka, ångest... sådana saker, men kvinnlig, manlig, lila, blå... wtf? Herregud vad jag önskat att det skulle gå att byta känslor med någon för en dag eller så bara en kort sekund, bara för att få uppleva känslan av att känna sig som något specifikt kön. Det har hittills bara varit fullständigt obegripligt.

Jag är precis som du. Jag har aldrig riktigt identifierat mig som kvinna. Men heller inte som man. Min könsidentitet är nog "annan". Men kroppen är jag okej med. Jag känner mig också okej att "klä ut mig" till kvinna. Särskilt om jag vill ligga så är det ett bra knep och leder till mycket mer uppmärksamhet från både män och kvinnor.

Jag har haft ett ex och ett par kk som har varit mer könsöverskridande än jag. Två av dem ville växla mellan manliga män och kvinnliga kvinnor och DET verkar vara det svåraste för andra att begripa. Att man kan vilja vara båda. Man måste liksom välja. Båda hade så negativa upplevelser i bagaget att de levde dubbelliv. Så himla sorgligt att det ska behöva vara så . Hon som var född i fel kropp och gjorde bytet rakt av kom undan bättre. Men fick fortfarande kämpa för rätt vård trots att hon var drygt 40 när hon bestämde sig för att livet som man skulle ta slut. Det är så jävla orimligt och ovärdigt.

En liten passus är att de här personerna verkade inte ha bättre förståelse för mitt "icke-kön" än heterosexuella cismän. Det är lite konstigt, alla har tyckt att jag passade bäst i feminina kläder och smink. Att det var mest "jag".

 

[cirkus]

En annan vinkel är ju att det är samhället/vården som är besatt av könsidentitet. Jag har flera hälsoproblem som avhjälps med testosteron, men inom sjukvården är det fullständigt otänkbart att behandla med något som ger könsmarkörsförändringar, även om det skulle höja min livskvalitet markant.

Det där är ju riktigt dumt.

Relaterat till just testosteron - anekdotiskt om en av mina kollegor och okunskap generellt sett i vården
Han är typen som alltid tagit en del plats - glad och tjohoig, pratsam och alltid med något upptåg på gång. Hjälpsam och tja, en påtaglig typ av människa. För x år sen så ändrades hans personlighet, han blev väldigt tyst och inåtvänd, han fick även vissa fysiska problem i form av ständig huvudvärk, högt blodtryck osv. Han gick in i nån form av utmattningstillstånd. Han fick hjälp i vården att lindra symtom dvs blocktryckssänkande medicin, antidepressiva, sömnmedicin - you name it, en massa pyssel för att ens överleva. Han blev ganska snart sjukskriven och han var verkligen totalt slut. Han kom upp på jobbet vid något tillfälle och det var helt obehagligt att se skuggan av den han än gång var. Obegripligt för alla. Hur kunde den här personen gå från ena ytterligheten till den andra? Svaret var testosteronbrist, han kom till en läkare som konstaterade detta och efter bara en veckas medicinering slås dörren upp och han kommer joddlande som vanligt. Förändringen var fullständig. Obegripligt igen och helt fantastiskt.

Med detta sagt - jag tvekar inte en skund på hur mycket hormonerna styr oss och vårt mående, både fysiskt och psykiskt

 

[Raderad medlem 120709]

En liten passus är att de här personerna verkade inte ha bättre förståelse för mitt "icke-kön" än heterosexuella cismän. Det är lite konstigt, alla har tyckt att jag passade bäst i feminina kläder och smink. Att det var mest "jag".

Jag har råkat ut för liknande. Komplimangerna har haglat när jag har varit uppklädd och sminkad på feminint vis, medan annars har folk inte sagt flaska. Omgivningen känner sig helt klart bekvämast med att jag ser så stereotypiskt cis-kvinna ut som möjligt. Jag skulle kunna ha på mig full clownmundering och det skulle kännas precis lika fel, men tydligen är det viktigare att förstärka könade beteenden än att ta hänsyn till hur individen mår av alltihop.

 

[cirkus]

Jag har råkat ut för liknande. Komplimangerna har haglat när jag har varit uppklädd och sminkad på feminint vis, medan annars har folk inte sagt flaska. Omgivningen känner sig helt klart bekvämast med att jag ser så stereotypiskt cis-kvinna ut som möjligt. Jag skulle kunna ha på mig full clownmundering och det skulle kännas precis lika fel, men tydligen är det viktigare att förstärka könade beteenden än att ta hänsyn till hur individen mår av alltihop.

Jag avskyr alla former av kroppsrecensioner, spelar ingen roll om jag har clownmundering eller vanliga kläder. Eller whatever. Om folk bara gav fan i att ens kommentera kroppar/utseende så skulle det vara så mycket bättre.

Själv har jag gått ner en massa kilo och har fått kommentarer på jobbet om att jag gått ner i vikt. Jag har direkt kontrat med att jag inte vill ha in kropp varken granskad eller recenserad av mina kollegor. Nu är det hälsosamt tyst som sånt. Jag blev kallad snygging i ett annat sammanhang och upplyste direkt att det ogillades. Jag vill inte vara ett utseende - heller.

 

[the_connemara]

Jag avskyr alla former av kroppsrecensioner, spelar ingen roll om jag har clownmundering eller vanliga kläder. Eller whatever. Om folk bara gav fan i att ens kommentera kroppar/utseende så skulle det vara så mycket bättre.

Själv har jag gått ner en massa kilo och har fått kommentarer på jobbet om att jag gått ner i vikt. Jag har direkt kontrat med att jag inte vill ha in kropp varken granskad eller recenserad av mina kollegor. Nu är det hälsosamt tyst som sånt. Jag blev kallad snygging i ett annat sammanhang och upplyste direkt att det ogillades. Jag vill inte vara ett utseende - heller.

AMEN!