Vad betyder det att vara kvinna/man?

[sassiball]

Intressant tråd!

Jag har en aversion för ordet kvinna, tycker det låter så obehagligt, men jag identifierar mig ändå som tjej.

I vissa jobbansökningar behöver man ange kön. De flesta har alternativen man/kvinna/annat/vill ej ange och jag har börjat fundera på att fylla i "vill ej ange" bara för att det känns så "varför behöver jag fylla i kön för det här jobbet?"

Jag har sällan eller aldrig känt att jag fötts i fel kropp, men i alla fall nu som vuxen tror jag att jag skulle känna likadant om jag hade en manlig kropp.

Fick i och för sig höra i veckan "du ser ut som en kille när du sitter" (Sagt av femåring)

Jag har också svårt för det ordet. Jag tycker det är obehagligt. När någon säger till mig att jag är kvinnlig (händer väldigt sällan som väl är) så går det kalla kårar längs ryggen det är det värsta jag vet.
Inte så att jag hellre vill vara en man, men kvinna, det vill jag absolut inte vara. Då är jag hellre tant eller kärring.

 

[Amha]

Nej, det är många många års kö innan utredning, och sen flera års utredning... Jag gick till privatläkare i UK istället.

Om du gick den vägen, kunde du byta juridiskt kön då med? Eller det kanske inte är av intresse/känns viktigt?

Ingen aning om hur sånt går till, man kanske inte behöver läkares hjälp för detta ens?

 

[Migo]

Det där med känsloregistret så att säga verkar ju himla trevligt. Vet du om det finns någon info om placeboeffekt på dessa hormoner att jämföra med? Tänkte om något av det ev hänger på om man ställt in sig på hur män ska vara så att säga, rent statistiskt?

Jag upplever ju själv att jag känner igen delar av detta, speciellt när någon beter sig illa/kränker mig, att jag blir arg, gråter sällan osv. Däremot fortfarande långsint dom f-n! Det med att stå upp för mig själv (och därmed bli arg när någon är taskig) är dock något jag upplever att jag själv fått leta fram i mig. Vore ju sjysst om det kan komma som en bonus så att säga.

Häftigt ändå hur skillnaden blir! Har du ätit detta länge?

Jag vet faktiskt inte hur studerat detta är. De flesta av mina förändringar har dock varit överraskningar, som jag först efteråt har förstått är vanliga.

Jag har fått Testosteron i 7 månader.

 

[Migo]

Om du gick den vägen, kunde du byta juridiskt kön då med? Eller det kanske inte är av intresse/känns viktigt?

Ingen aning om hur sånt går till, man kanske inte behöver läkares hjälp för detta ens?

Det är en lååååång resa, jag står i kö till svensk vård så det är många år kvar.

 

[TeamLundVer]

Jag följer en youtuber som gett mig ökad förståelse för den resa och kamp som transpersoner har.
Han är dessutom väldigt rolig och intressant
Jammidodger heter han

 

[Amha]

Det är en lååååång resa, jag står i kö till svensk vård så det är många år kvar.

Även om det "bara" är på papper, med personnummer och vad det nu ingår där så att säga? Trodde ändå den grejen skulle vara ett antal steg lättare än själva könsbytet.

 

[EmmaBovary]

Jag följer en youtuber som gett mig ökad förståelse för den resa och kamp som transpersoner har.
Han är dessutom väldigt rolig och intressant
Jammidodger heter han

Snubblade över hans kanal för ganska många år sedan, och kollat lite då och då. Vettig och dessutom disputerad!

 

[the_connemara]

Jag har fått oerhört mycket lättare att skaka av mig negativa upplevelser. Elakheter som tryckte ner mig under isen i flera dagar gör mig numera lätt irriterad i en liten stund och sen är det glömt. Aptiten är enorm, jag vill äta hela tiden! Och libidon... Fysiskt blir jag aldrig så trött som förut, aldrig den där dränerade smärtsamma tröttheten. Lederna har slutat värka, och även när saker gör ont, så är det något som händer "i periferin", det blir inte lika starkt. Samma med känsloregistret, kurvan är betydligt mildare och jag gråter väldigt sällan. Svetten luktar mer, jag vill ha mer kött och jag blir arg när nån kränker mig, istället för ledsen och maktlös.

Jag älskar det

Så coolt! Tror den texten är det som fått mig att känna mig mest kvinnlig ever faktiskt? Mest på ett konstaterande vis.

Jag funderar aldrig över mitt kön som född kvinna. Jag har mest sjukligt svårt för könsnormer och för mig är det bara negativt att känna sig kvinnlig som kvinna. Alla tidigare relationer med män har bara ökat på den känslan ofrivilligt och det har varit ännu svårare för mig att inte bli kvävd av normer.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara just kvinna men jag vet superstark att jag inte känner mig som man och att jag inte har något direkt behov av att inte definieras som kvinna, trots min aversion mot kvinnlighet. Jag känner inget behov av att stå utanför det binära systemet heller. Det känns inte viktigt för mig.

För mig kändes det lättare och bekvämare att raka av mig håret, sluta sminka mig och klä mig lite annorlunda. Eller det var svinjobbigt kanske dryga första året eller så men nu känns det mer som att jag är jag liksom.

Det känns också äntligen lättare att fortsätta vara mig själv i relation till andra när jag träffar en man som jag upplever ser mig mycket mer för min person och inte agerar varken typiskt manligt eller kvinnligt utan känns ganska fri från sådant skit som stör mig så mycket. Innan dess hade jag mem bestämt mig för att försöka sluta träffa män pga hur svårt det var för mig att må bra i både hur jag blev sedd och hur jag själv helt emot min vilja blev.

 

[Gnist]

Jag är jag, en salig blandning av egenskaper som i mångt och mycket är motpoler, men de samsas rätt bra ändå i en feminin kropp och eftersom jag trivs finfint med att vara feminin så är det ju optimalt för min del.

Däremot har folk ibland svårt att koppla ihop variationen av egenskaper och personlighet med det yttre till en början

 

[escodobe]

Jag tror att jag är rätt neutral som grundpersonligthet så att säga. Men eftersom jag blivit bemött som CISkvinna i hela mitt liv är det som det jag ser mig själv som - om jag ser mig själv utifrån om ni förstår. Det är helt enkelt det minst krångliga att flyta med lite lagom.

Jag är övertygad om jag från födseln hade haft manliga könsorgan hade blivit bemött som CISman så hade det varit likadant. Men på grund av min ringa storlek hade jag nog blivit ännu mer mobbad.

Jag känner mig dock inte kvinnlig - och jag tror inte att jag skulle känna mig manlig heller.
"Att känna sig kvinnlig/manlig" är ungefär lika abstrakt för mig som skulle vara att "känna sig som färgen lila" däremot så har jag inga problem att tolka andra som män/kvinnor även om jag själv inte applicera det på mig själv.

 

[Migo]

Även om det "bara" är på papper, med personnummer och vad det nu ingår där så att säga? Trodde ändå den grejen skulle vara ett antal steg lättare än själva könsbytet.

Nej det är en jätteprocess med rättsliga rådet som sista instans.

 

[EmmaBovary]

Jag följer, naturligtvis med ödmjukhet och vetskap om att jag har noll insikt, tankarna kring kön och hur det påverkar människor. Känslan av att ha hamnat i fel kropp, av att inte höra hemma i den värld dit man placerats utan att ha tillfrågats.

Men - vad innebär det att uppleva sig själv som kvinna resp man? Hur mycket av detta påverkas av våra SÅ rigida könsnormer (fastän vi tycks tro att vi är fria från dem...). Om ens kön inte har att göra med vad man "har mellan benen" - varför vill man då genomgå könskorrigering? På vilket sätt ger en könskorrigering ett hemmahörande?

Jag vill verkligen förstå. Samtidigt som jag fattar att jag aldrig kan förstå. På ett verkligt plan. Men, kanske, på ett annat plan?

Så - VAD innebär det att vara en kvinna? Att uppleva sitt innersta väsen som kvinna? Eller som man? Varför upplever JAG mig som en kvinna? Gör jag ens det? Jag attraheras av "män" men är det innebörden av att vara en kvinna?

Jag önskar att man kunde få vara JAG, få vara den man är, individ och ojämförbar. Skulle det räcka? Jag har INGEN aning....

Är trådstarten kommen ur kölvattnet till Ekis bok som alla tycker något om i skrivande stund?

 

[Red_Chili]

Jag känner mig dock inte kvinnlig - och jag tror inte att jag skulle känna mig manlig heller.
"Att känna sig kvinnlig/manlig" är ungefär lika abstrakt för mig som skulle vara att "känna sig som färgen lila" däremot så har jag inga problem att tolka andra som män/kvinnor även om jag själv inte applicera det på mig själv.

Just det här! Jag förstår inte hur man känner sig kvinnlig! (eller manlig)
Visst fan är det lätt att se att jag ser typiskt kvinnlig ut i tex klänning och fixat hår, visst hör jag att min röst låter feminin på inspelningar... Men känslan? Jag är jag bara? Saker som går att känna för mig är glädje, sorg, lycka, ångest... sådana saker, men kvinnlig, manlig, lila, blå... wtf? Herregud vad jag önskat att det skulle gå att byta känslor med någon för en dag eller så bara en kort sekund, bara för att få uppleva känslan av att känna sig som något specifikt kön. Det har hittills bara varit fullständigt obegripligt.

 

[Sel]

Det här är jätteintressant tycker jag. Av någon anledning har jag alltid tyckt att jag nog skulle vara "bättre" på att vara man och manlig än jag är på att vara kvinna.
När jag var liten och ung var jag man/pojke i alla rollekar och även fortsatt idag är jag betydligt mer bekväm med att välja manliga karaktärer i rollspel... eller könsneutrala om det går i levande rollspel. Jag övertygar inte som karl med mina jättetuttar liksom.
Men det är inte heller så dramatiskt som att jag dagligdags vantrivs med min kvinnokropp, det är väl mer så att den är lite störig. Bröst och mens och fan och hans moster som jag inte har användning för ALLS.

Det är också himla intressant hur det tog väldigt lång tid innan någon ifrågasatte mina val av roller i lekar med andra barn, och hur lätt det var att övertyga dem om att jag faktiskt var en av GRABBARNa turtles, inte en tjejsköldpadda. Av någon anledning tror jag inte att det vore lika smärtfritt idag, i alla fall inte lika högt upp i åldrarna. Vi fördärvar verkligen våra barn.

 

[Jeffery]

Jag dementerar att chokladcravings skulle vara något som definierar en kvinna.

Eller så har jag bara missuppfattat mig själv i ett helt liv.

 

[Migo]

Jag dementerar att chokladcravings skulle vara något som definierar en kvinna.

Eller så har jag bara missuppfattat mig själv i ett helt liv.

Inte cravings, men det cykliska chokladsuget.

 

[Nahar]

Jag har ju forskat mycket om trans. Läst levnadsberättelser, gjort intervjuer, och samtida forskning. Ett handfull berättelser har fastnat starkast, och jag har tillåtelse att dela dem anonymt, så klistrar in dem här. Kan svara på eventuella frågor också, i den mån anonymitet tillåter.

”om jag ej får gå med Byxsor kan jag inte lefva.” Så skriver Andreas Bruce i sina memoarer att han sagt till den som skulle intyga att Bruce var man, och intyget kom också att styrka detta. Andreas Bruce blev således den förste i Svensk historia att få genomgå juridiskt könsbyte, redan år 1826.

Bruce föddes år 1808 och levde större delen av sitt liv på Gotland fram till sin död år 1885. Han skriver om både skvaller och hån från omvärlden, men också om ett långt och rikt liv där omgivningen med stor acceptans och glädje tar emot honom som man: ”dem tyckte jag var för van vid mannlighet för att så nyligen blifvit forvandlad ifrån puppa till fjeril, det sades af många sedermera.”

Bruce bevisade sig med iver i armén, jobbade länge och med stort förtroende på en lantegendom, och blev erbjuden giftermål: ”Jag har en enda Dotter, jag är förmögen, Herrn är Adelsman, det passar bra […] tag min Dotter det är en snell och god flicka!”

Bruce tackade dock nej, trots att han skriver att han var endast intresserad av kvinnor och levde senare hälften av sig liv tillsammans med en kvinna.

Bruce fick en dotter, och var åtminstone vid den tid han skrev sina memoarer djupt troende kristen. Hans memoarer visar hur han vill framhålla klassiskt manliga värden som tapperhet och mod, men visar också på en tid då genus och könsideal inte var samma som idag. Främst visar de på att alla transpersoner är individer, och har funnits långt mycket längre än vad många idag vill tro, dvs, alltid.

Memoarerna är publicerade i bokform av Makadam förlag, sammanställda av Inger Littberger Caisou-Rousseau.

(transman 2020) Vi säger ’manlighet’ som om det bara finns ett sätt att vara man på. Det är den opersonliga, ouppnåeliga manligheten, den som är upp till bevis.

Detta blir extra tydligt när en transman kommer ut. Rollen som vi ska spela står redo framför oss; en teaterkostym. Vi som har spelat en roll, den kvinnliga, ska nu byta om och spela en annan som vi inte har någon kontroll över. Vi ska spela manlighet.

Även jag tog på mig mansrollen. Jag började bevisa: Klippte av mig håret, slängde sminket, framhöll hur kul det är att spela rugby. Och det skapade glädje att äntligen bli sedd som den man jag är. Folk ville stötta och uppmuntra, för det mesta, och då råkade det av bara farten slinka med förlegade idéer om hur män ska vara: Ja, låt skägget växa! Skratta mindre! Se farlig ut! Du kan lätt få tjej (inte kille)! Lämna bakom dig allt som har med kvinnlighet att göra! Bra jobbat!

Men sanningen är att när jag var liten hade jag klänning. Jag gick på balett, lekte med tjejerna, älskade glitter och långt hår. Precis som alla andra pojkar var jag inte mindre pojke för det (även om ingen visste att jag var pojke då).

Den dagen jag kom så långt i min transition att kvinnor började byta sida när jag kom gående, sa jag nej till att spela manligheten. Jag slutade gå med på att ställa de krav på mig själv som jag inte ställer på någon annan man: Jag ber inte andra män bevisa att de är män, jag ber dem endast bevisa att de är goda människor.

Så länge det bara finns en manlighet som måste bevisas till varje pris så kommer vi också att dras med toxisk maskulinitet och transfobi. Men när manlighet får komma inifrån så finns det inte längre en ’manlighet’, utan flera manligheter; en för varje man, trans som cis.

Då kan alla män vara trygga i vetskapen att vi inte behöver bevisa något för någon genom att trycka ner andra, eller trycka ner oss själva. Då kan transmän sluta få rådet att skratta mindre, och istället få rådet att skratta mer.

Dearest (name), [hon skriver ett brev till sitt framtida jag, ca 1955-1965]

I'm not sure if you will remember what existence felt like when you wrote this. A frustrating mix of complete hopelessness and unending excitement was coursing through you in the hope of arriving at a place where reading this letter might be a possibility. a place where the threat of suicide is, for the first time in your life, not present any more.

I'm not sure that future will ever become a reality, but I am working so hard to make it so. In my battle to find some way out of this I wish so hard for things to get better that forget just how bad they are - and that's when things get dangerous. I forget that the odds are against me and life is objectively harder for me than for many of the people that surround me. I forget that, and I judge myself for being this way as if I could in any way change it, but when you read this I hope all those judgements are gone. I hope that you have found acceptance of all the hardships you have been forced to endure and that all the shame of having to struggle so hard has finally been washed away.

People tend to take pride in their struggles, at least when they have overcome them - but ours will remain forever a secret. I only long for a time when I don't feel defeated by facing myself in the morning. I should be taking pride in the fact that I have not yet died from all this, but it seems a pitiful victory in the face of eternal secrecy. Although I suppose when you read this, it might all be gone.

I've found the doctor to help me, roads are opening up finally. I am not sure I can pay the tolls, but at least the map is there. It is my deepest and most debilitating fear right now that something will go wrong in [my transition] and that I will not be able to continue with my life. Every single day of waiting in this misery for my journey to begin feels like one step closer to death. I am standing at the terminal, watching the planes taxi and take-off one by one, and I can go neither here nor there. My ticket will expire and I have to get on a plane. Any plane. Just as long as I get out of here.

It might seem like I am asking too much of life, but when I really look at it rationally I don't think so. I am just asking for the life that is mine, and no one else's. I have always been unwaveringly proud of my own self, and the saddest part of my life at the moment is that I feel I have nothing to be proud of. I think you do. I think I do, too, only it's smeared with residue of the stereotypes of sex and social convention.

Don't forget your parents. For all their faults you could never have survived without them. If you're reading this it means that your plan succeeded and I think you might be feeling some guilt at letting them down (I know I do), but just remember that your happiness should be enough to pay them back. A thank you might not hurt though.

And a thank you to me. For not giving up.

I love you,
(name), 13 March 19XX

 

[Nahar]

(transman, ca 2014)
Jag har stirrat ut genom fönstret i fem timmar, telefonen ligger på bordet bredvid mig i väntan på att du [läkaren ansvarig för transvård] ska ringa "i eftermiddag". En eftermiddag är väldigt lång på [psykakut], och mitt fönster är väldigt litet.

Klockan två på natten stod jag i mitt badrum och tvättade ansiktet. Det ringde på dörren. Det finns bara en möjlig nattlig besökare hos mig en tisdagsmorgon, men något inom mig hoppades ändå att det inte skulle vara polisen. De var tre stycken. Jag minns inte hur de såg ut, men jag minns fläcken i golvet jag stirrade på.
"Vi kan sätta oss ner och prata." Jag stod kvar. Jag var tagen på bar gärning och jag visste att inget jag kunde säga kunde få dem att lämna lägenheten utan mig. Alla mina ord var upptagna med att eka i avskedsbrevens kuvert.
"Ska vi köra dig till psykakut då?" När jag sträckte mig efter jackan steg en av poliserna åt sidan, som en blå skugga i min ögonvrå. Han var lång, eller så var min blick för låg, för hans ansikte var utom synhåll. Baksätet på bilen har ett grått plastöverdrag. Jag spänner mig för att det inte ska prassla för mycket, kniper ihop ben och armar för att försvinna.

Allt jag vill är att försvinna.

Det är tyst i bilen, fast jag ser på den lilla skärmen att de bara pausat musiken. (Låt inte mig störa.) När vi stannar i ambulansintaget sitter jag ensam i bilen ett par sekunder; jag har redan gjort misstaget att försöka öppna dörren på en polisbil själv. Alla gör det, har jag hört.

"Vad har du för diagnoser?" frågar skötaren. Jag vill inte säga men jag gör det ändå. Något måste vara fel på mig.

"Jag tänker att du ska få komma upp på [avdelning]," säger läkaren, "känns det bra?" Jag är tyst. "Det var ett bra beslut."

Jag får en grundlig undersökning. Något måste vara fel på mig.

Sex provrör fylls. Något måste vara fel på mig.

Jag går ut i rökrutan, fast jag röker inte. Det är två lager galler runt om, betongväggar, och genom gliporna syns en tom parkering och en container. Det finmaskiga gallret känns onödigt. Om jag hade haft någon som kunde stå på andra sidan hade jag inte behövt stå här från början.

En timma efter polisen ringde på min dörr ligger jag på sängen i rummet. Jag fick ingen sömntablett men en macka och ett glas vatten. Någon kommer in när de tror jag sover, och tar disken. På en timme har det sista av mitt liv tagits ifrån mig. Något måste vara fel på mig.

Jag har fått förklarat för mig att jag är här för att jag är en fara för mig själv, men jag håller inte med. Det är ni som är en fara för mig. De flesta av mina tidiga minnen är av händelser som visar mig vad ni inte tillåter mig att vara. Steg för steg började ni att skala av min livskraft när mitt liv knappt hade börjat. Jag förstod det inte då, men jag försökte att säga ifrån. Rätten att säga ifrån tog ni också ifrån mig, kanske för att inte ni heller förstod vad jag var arg på. Ni skickade mig till skolpsykologen innan jag visste vad en psykolog är. Något måste vara fel på mig.

Jag lärde mig snabbt att stänga in så mycket av mig själv som möjligt. Ni trivdes ganska bra med att jag stängde in mig på mitt rum, så jag forsatte med det. När jag var tvungen att gå utanför min dörr gjorde jag allt för att ha kvar väggarna. Gick ut på natten när alla andra var rädda, för jag kände mig tryggast då. Något måste vara fel på mig.

"Vi måste skala bort lite av dig så att du kan fungera i samhället. Så att du kan vara lycklig." Ni gick förbi skalet för längesen. Det finns inget kvar för er att skala av men ni vägrar slänga mig. För någonstans måste jag ju kunna bli så liten att jag får plats i er norm. Då, då ska jag bli lycklig. När jag får vara hos er, fastän jag inte finns längre. Hos er men så liten att jag är osynlig. Hos er men så obetydlig att ni inte behöver se att jag lider. Om jag inte kan räddas av er, vem ska rädda mig då?

"Vi älskar dig som du är." Ni älskar mig som ni vill tro att jag är. Ni låser in mig och bevakar mig och bestämmer över mig att jag försöker vara mig själv men inte får. Jag måste skalas bort och brännas ner och formas om och göra rätt. Jag måste var tacksam för att ni dödar mig. Ni vill inget hellre än att jag ska försvinna, men jag får inte lov att ta mitt liv.

Det måste vara något fel på er.

Det är lidande i ovanstående texter, men alla jag citerat/berättat om ovan gick vidare till att leva lyckliga liv efter fullbordad transition. Behöver vi egentligen förstå något mer än så? Är det så viktigt att veta exakt hur det känns, exakt vad som är man och kvinna och allt där emellan, eller är det viktigare att acceptera att det finns ett sätt att göra transpersoner lyckliga och det är att behandla dem med kärlek och respekt och låta dem få den vård de behöver? Vi behöver inte veta varför eller hur eller när för att veta skillnaden mellan en lidande människa och en lycklig. En produktiv, fullbordad människa och en trasig. Och skillnaden vi själva kan göra genom att behandla transpersoner med empati och låta dem själva komma till tals, istället för att lyssna på egenutnämnda "experter" och tyckare som vill problematisera andra människors rätt att leva lyckliga liv. Ja, diskutera genus och könsroller och problematisera dem. Men låt inte den diskussionen gå ut över människors rätt till vård och lycka, som den gör nu.

 

[Jeffery]

Inte cravings, men det cykliska chokladsuget.

Makes sense.
Mina cravings är mer stokastiska.

Men fortfarande cravings.

 

[Jenka]

Det är lidande i ovanstående texter, men alla jag citerat/berättat om ovan gick vidare till att leva lyckliga liv efter fullbordad transition. Behöver vi egentligen förstå något mer än så? Är det så viktigt att veta exakt hur det känns, exakt vad som är man och kvinna och allt där emellan, eller är det viktigare att acceptera att det finns ett sätt att göra transpersoner lyckliga och det är att behandla dem med kärlek och respekt och låta dem få den vård de behöver? Vi behöver inte veta varför eller hur eller när för att veta skillnaden mellan en lidande människa och en lycklig. En produktiv, fullbordad människa och en trasig. Och skillnaden vi själva kan göra genom att behandla transpersoner med empati och låta dem själva komma till tals, istället för att lyssna på egenutnämnda "experter" och tyckare som vill problematisera andra människors rätt att leva lyckliga liv. Ja, diskutera genus och könsroller och problematisera dem. Men låt inte den diskussionen gå ut över människors rätt till vård och lycka, som den gör nu.

Nej, det är inte viktigt. Bara din första mening som spelar roll.

Sen blir man/jag lite nyfiken ibland, i liknande trådar. Självklart ska inte det eller den oförståelsen gå ut över vård.