Vad är viktigt i ert föräldraskap?

[Mabuse]

Jag har funderat lite på det här och det är svårt att sätta ord på vad som är viktigt i mitt föräldraskap.
Men rent generellt så är det mitt jobb som förälder att på bästa sätt förbereda barnen för vuxenlivet och min önskan är att de kommer göra det som trygga, omtänksamma, skötsamma och trevliga ungdomar.
Hur gör man då det? Ja, jag vet inte egentligen. Men jag har uppenbarligen lyckats ganska bra åtminstone med de två äldsta, som ofta får omdömet att de är så lättsamma att ha med att göra, både från vuxna och från jämnåriga.
(trean får vi stuva in i ett annat fack och fyran är lite för liten att utvärdera än...)

Är de välartade stora barnen resultatet av att du har lyckats bra med dem, eller har de lyckats bra med sig själva?

 

[cirkus]

Är de välartade stora barnen resultatet av att du har lyckats bra med dem, eller har de lyckats bra med sig själva?

Hur menar du med den frågan?

Ursprungsfrågan var ju vad vill DU med ditt föräldraskap?

 

[Amha]

Är de välartade stora barnen resultatet av att du har lyckats bra med dem, eller har de lyckats bra med sig själva?

Kan det kanske vara så att de fått bra värderingar och verktyg hemifrån för att passa in i facket?

Det är ju alltid så att man måste vara villig att använda det man fått med sig så att säga men jag tror stenhårt på att mycket får man med sig hemifrån, annat vore ju bara konstigt. Sen får man väl fundera på hur man som förälder vill se det, om det är olika förutsättningar och värderingar som gör att något barn inte blir som man tänkt sig eller om man hellre ser det som ett misslyckande.

 

[Smulan75]

Mycket - mycket redan nämnt - men för mig är essensen av vara förälder detta:

Att lära mitt barn att tar ansvar och tar egna intiativ - genom att hon får ta hand om mycket själv och att hon får prova på saker. ex hon fick ganska tidigt åka själv med tåg till mina föräldrar - lite nervöst/otäckt tyckte hon att det var men stärker absolut självkänslan när hon vet att hon klarar av det.
Att känna Trygghet - genom att man finns där och ger stöd och hjälp när det behövs både som fysisk resurs - när det behövs kramar och tröst - eller som ett bollplank - när hon har det jobbigt med kompisar i skolan osv.
Att visa att man som förälder tar på sig ansvar ex som att ta upp saker med lärare/tränare och andra vuxna. men även att berätta för henne när hon måste acceptera saker som de är.
Att ge mitt barn positiv feedback och men även lära henne att ta konstruktiv kritik.
Att lära henne hur man bemöter och respekterar andra människor.
Lära henne hur man klarar sig i livet - laga mat, tvätta, sköta ekonomi osv.

Med Lära, visa - menar jag såklart att man både lever som man lär, visar genom att låta dem ta del i vardagsbestyr och även att man pratar med barnet om situationer och "bollar" tankar och funderingar med dem eller berättar hur saker och ting fungerar.

Jag är inte en sån mamma som "leker" så mycket med mitt barn. Men jag gör gärna aktiviteter som vi båda gillar, vi kan mysa framför tv:n eller laga mat tillsammans. Både hon och jag har mycket "egentid" och jag ser hellre att hon tillbringar sin egentid med kompisar eller sysselsätter sig själv. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att barnen är med på "aktiviteter" både roliga och tråkiga som man har i familjen - ex om alla ska gå ut och städa i trädgården eller om man har kalas ska alla hjälpa till osv.

 

[ameo]

Är de välartade stora barnen resultatet av att du har lyckats bra med dem, eller har de lyckats bra med sig själva?

Jag antar att de har fått, som någon skrev, verktyg och värderingar från oss föräldrar som de sedan kunnat omsätta i praktiken.
Barn är individer, som formas av arv och miljö.

 

[Mabuse]

Hur menar du med den frågan?

Ursprungsfrågan var ju vad vill DU med ditt föräldraskap?

Att vilja något med sitt föräldraskap är väl inte samma sak som att betrakta äldre barn som effekten av lyckat föräldraskap?

Jag kan ju t ex vilja något med min relation till min man, att vara på ett visst sätt eller att vissa saker är viktigt för mig i relationen, utan att jag för den skull drar slutsatsen när han blir befordrad på jobbet att där lyckades jag bra. Ambitionerna är alltså hur jag vill vara som förälder, inte vilken sorts människa jag vill producera. Föräldraskapet kan man kanske styra, att rå över vilken sorts människa barnen är inte riktigt samma sak, tycker jag.

 

[TinyWiny]

Jag antar att de har fått, som någon skrev, verktyg och värderingar från oss föräldrar som de sedan kunnat omsätta i praktiken.
Barn är individer, som formas av arv och miljö.

Jag säger inte att just dina barn inte har formats av arv och miljö, jag tror absolut att föräldrar i normalfallet har stor inverkan på sina barn för det ser jag ju på mina egna nu vuxna barn men jag är oändligt glad att jag inte lät mig formas av mina föräldrar vilket mina syskon gjorde. Jag fasar för att vara det minsta lik dem och föra vidare traditionen av svek, lögner, otrygghet och kärlekslöshet. Så det kan också vara så att om man har väldigt dåliga förebilder i föräldrarna som barn så hittar man andra förebilder att ta efter. Ur böcker, filmer, andras familjevardag osv. Det var iallafall så jag gjorde. Jag hittade förebilder lite varstans som berättade för mig hur en familjekonstellation kunde se ut. Det behöver inte vara bråk, skräck och elände i alla hem utan ett hem kan vara kärleksfullt och tryggt också och man kan ha meningsskiljaktigheter utan att det blir bråk. Det blev en nyhet för mig när jag började se omvärlden som liten.

 

[cirkus]

Jag säger inte att just dina barn inte har formats av arv och miljö, jag tror absolut att föräldrar i normalfallet har stor inverkan på sina barn för det ser jag ju på mina egna nu vuxna barn men jag är oändligt glad att jag inte lät mig formas av mina föräldrar vilket mina syskon gjorde. Jag fasar för att vara det minsta lik dem och föra vidare traditionen av svek, lögner, otrygghet och kärlekslöshet. Så det kan också vara så att om man har väldigt dåliga förebilder i föräldrarna som barn så hittar man andra förebilder att ta efter. Ur böcker, filmer, andras familjevardag osv. Det var iallafall så jag gjorde. Jag hittade förebilder lite varstans som berättade för mig hur en familjekonstellation kunde se ut. Det behöver inte vara bråk, skräck och elände i alla hem utan ett hem kan vara kärleksfullt och tryggt också och man kan ha meningsskiljaktigheter utan att det blir bråk. Det blev en nyhet för mig när jag började se omvärlden som liten.

Fast du har ju formats av dina föräldrar i den meningen att du verkligen inte ville vara som dom.

 

[ameo]

Jag tror så här:
Många (obs många, inte alla!) familjer med mer eller mindre dysfunktionella föräldrar får också dysfunktionella barn, kanske för att barnen inte har tillräckligt många, tillräckligt bra förebilder.
Och tvärt om, de flesta barn som växer upp i trygga hem blir också trygga själva.
Sen finns det alltid undantag! Det finns maskrosbarn, som överlever vanvård, misshandel och övergrepp och ändå blir fullt funktionella vuxna. Och det finns barn från de allra tryggaste hem som ändå blir huliganer och dysfunktionella på olika sätt.

Men i min värld så försöker jag ge barnen en trygg grund med sunda värderingar, genom att själv i ord och handling vara en förebild för dem. Genom att på alla sätt visa dem hur jag/vi tycker att man ska bete sig. Ge dem en grundtrygghet. Låta dem pröva sina vingar och finnas där för dem om de faller. Vara tydlig när vi kommunicerar. Kunna be om ursäkt om man "gör fel".
För mig är det viktigt med "gränser" för barnen. Vissa saker får man absolut inte göra, vissa saker är okej ibland, somligt går att förhandla sig till och en hel del saker är alltid okej. Lära barnen att kunna acceptera ett nej, men samtidigt att ett nej i vissa fall är förhandlingsbart. Göra vad jag kan för att lära barnen att ta ett nederlag på ett bra sätt, för även om det är okej att vilja vinna så är det ganska otrevligt med dåliga förlorare (tycker jag).
Och så det där med beteende mot andra människor, att vara en bra kompis, att acceptera alla som de är (oavsett begåvning, handikapp, språk, hudfärg, födelseland, sexuell läggning eller vad det nu kan vara), kunna respektera mitt och ditt, vara omtänksam mot sina medmänniskor, osv.

Och, för att svara på ursprungsfrågan - jag ser mina barn bete sig så som jag önskat att de ska bete sig. Sen om det beror på att jag varit en bra förebild eller om det har andra orsaker, det är ju omöjligt att veta.

 

[cirkus]

Att vilja något med sitt föräldraskap är väl inte samma sak som att betrakta äldre barn som effekten av lyckat föräldraskap?

Jag kan ju t ex vilja något med min relation till min man, att vara på ett visst sätt eller att vissa saker är viktigt för mig i relationen, utan att jag för den skull drar slutsatsen när han blir befordrad på jobbet att där lyckades jag bra. Ambitionerna är alltså hur jag vill vara som förälder, inte vilken sorts människa jag vill producera. Föräldraskapet kan man kanske styra, att rå över vilken sorts människa barnen är inte riktigt samma sak, tycker jag.

Jag fattar inte hur du tänker.
Vill du något annat med ditt föräldraskap än att ungarna ska må bra och fungera?

 

[TinyWiny]

Fast du har ju formats av dina föräldrar i den meningen att du verkligen inte ville vara som dom.

Det har du helt rätt i! Så har jag aldrig tänkt

 

[Pontevecchio]

Läser en bok av Eberhard. Han pratar om att vi alltid kommer klaga på tidigare generationers uppfostran och tror att vår är så mycket bättre. Trots att folk inte var olyckilgare, sjukare eller mindre framgångsrika då. intressant även om jag tror att självkänsla absolut är nåt man får hemifrån.

 

[Petruska]

Jag fattar inte hur du tänker.
Vill du något annat med ditt föräldraskap än att ungarna ska må bra och fungera?

Det vill väl de flesta. Det är inte samma sak som att anse att ens barn som stora, om de mår bra och fungerar, är produkter av ens egen lyckosamma uppfostran.

Betraktar du överlag vuxna människor omkring dig som något slags produkter, formgivna av sina föräldrar? Så när din polare Kalle är så där trevlig och omtänksam som han alltid är, så tänker du: "Kalles mamma har verkligen lyckats med Kalle"?

 

[Petruska]

Jag antar att de har fått, som någon skrev, verktyg och värderingar från oss föräldrar som de sedan kunnat omsätta i praktiken.
Barn är individer, som formas av arv och miljö.

Att man formas av sin miljö, betyder ju dels att mycket mer än föräldrarna formar en, dels betyder det inte att man som en del av barnens miljö (tex som deras förälder) formar dem som en lerklump till önskad form. Det verkar konstigt att se på barn som något slags råmaterial man ska förädla till en färdig produkt.

 

[cirkus]

Det vill väl de flesta. Det är inte samma sak som att anse att ens barn som stora, om de mår bra och fungerar, är produkter av ens egen lyckosamma uppfostran.

Betraktar du överlag vuxna människor omkring dig som något slags produkter, formgivna av sina föräldrar? Så när din polare Kalle är så där trevlig och omtänksam som han alltid är, så tänker du: "Kalles mamma har verkligen lyckats med Kalle"?

Jag tycker du raljerar och nästan dumförklarar mig just nu. Tråkigt.

Men det är väl inte någon som påstått att stora barn som mår bra och fungerar enbart är produkt avnågons lyckosamma uppfostran.

Om jag sett en person och dens föräldrar så ser i allafall jag ofta saker som är produkter av uppfostran/föräldrarna. Gör inte du det?

 

[cirkus]

Att man formas av sin miljö, betyder ju dels att mycket mer än föräldrarna formar en, dels betyder det inte att man som en del av barnens miljö (tex som deras förälder) formar dem som en lerklump till önskad form. Det verkar konstigt att se på barn som något slags råmaterial man ska förädla till en färdig produkt.

Vem ser på barn som något slags råmaterial som ska förädlas?

 

[Petruska]

Jag tycker du raljerar och nästan dumförklarar mig just nu. Tråkigt.

Men det är väl inte någon som påstått att stora barn som mår bra och fungerar enbart är produkt avnågons lyckosamma uppfostran.

Om jag sett en person och dens föräldrar så ser i allafall jag ofta saker som är produkter av uppfostran/föräldrarna. Gör inte du det?

Jag raljerar inte, jag har funderat på exakt det här några dagar sedan en kamrat sa om någon hon känner att det "märks att han har väldigt bra föräldrar". Den hon pratade om är i femtioårsåldern, så det var inte det att det var en treåring med gott bordsskick eller stort ordförråd eller så.

Jag vet inte riktigt hur jag tänker, förutom att jag inte tänker som min kamrat i alla fall. Jag har aldrig någonsin tänkt på någon som ett resultat av "gott" föräldraskap, i alla fall. Jag kan inte se människor som i så hög grad designprodukter, som det tänkesättet verkar innebära.

Naturligtvis ser jag tex likheter mellan mig själv och mina föräldrar, på en massa sätt, men jag ser mig inte som ett resultat av specifika avsikter i deras uppfostran av mig. Jag tror bland annat inte att avsikterna, om man har några, slår igenom så mycket mer än allt det där som inte ingår i avsikterna, och jag har aldrig tänkt på föräldraskap som att producera en viss sorts vuxen snarare än en annan sorts vuxen. Tanken på att man vill designa sina barn, är lite obehaglig, tycker jag.

 

[Mabuse]

Jag fattar inte hur du tänker.
Vill du något annat med ditt föräldraskap än att ungarna ska må bra och fungera?

Det önskar sig väl alla? Men jag ser dem inte som produkter av mitt föräldraskap, deras uppförande och framgång är inte ett kvitto på hur väl jag lyckats eller inte lyckats som förälder. Barnen är självständiga människor, om de mår bra och fungerar så blir jag förstås glad - för att jag tycker om dem och vill att de ska ha det bra. Inte för att jag då får ett kvitto på att jag gjort ett bra jobb som förälder.

Jag är inte uppväxt så själv, så för mig är hela tanken på att mitt uppförande och hur jag lever är en betygssättning på mina föräldrars skicklighet i föräldrarollen lite främmande, vilket ju också har fördelen att jag aldrig känt att jag måste bli lyckad för att mina föräldrar ska kunna känna att de lyckats i sin föräldraroll. Jag är inget betyg på mina föräldrars förmåga, och mina barn är inget kvitto på min.

Om mina barn får beröm för något, så har jag aldrig tänkt på det som en komplimang till mig för mitt föräldraskap, utan som en komplimang till dem. På samma sätt som jag själv också tar åt mig äran för beröm jag får, inte säger att Tack, jag ska framföra det till min mamma och pappa, de kommer bli så glada!

Sen påverkar förstås föräldrar massor, men den påverkan tror jag man kan styra i ganska liten omfattning, till stora delar så kommer man nog langa sina värderingar och förhållningssätt vidare till sina barn vare sig man vill eller inte.

 

[mino]

Jag raljerar inte, jag har funderat på exakt det här några dagar sedan en kamrat sa om någon hon känner att det "märks att han har väldigt bra föräldrar". Den hon pratade om är i femtioårsåldern, så det var inte det att det var en treåring med gott bordsskick eller stort ordförråd eller så.

Jag vet inte riktigt hur jag tänker, förutom att jag inte tänker som min kamrat i alla fall. Jag har aldrig någonsin tänkt på någon som ett resultat av "gott" föräldraskap, i alla fall. Jag kan inte se människor som i så hög grad designprodukter, som det tänkesättet verkar innebära.

Jag tänker nog lite så som din kompis, även om jag inte alls ser det i termer av "god uppfostran". Det blir särskilt tydligt i vissa fall, tex har jag en överklasskollega som har en social säkerhet som jag inte känner igen från de med min bakgrund och som hen uppenbarligen fått med sig hemifrån.

Men jag värjer mig väldigt mot idéer om att vissa barn (och vuxna) har vett att uppföra sig. Problemet med att se det så är ju att det blir cyklopiskt, man har en enda sorts blick och en viss förväntan och tror att den är allmängiltig, att alla ska vara stöpta i samma mall och dömas efter samma måttstock på "hur man beter sig". Det är säkert många som inte tycker att jag kan uppföra mig som folk (ffa inte som kvinna) medan de som går i mina skor begriper fullständigt vilka val och prioriteringar jag måste göra för att kunna uppföra mig på ett sätt som blir relevant utifrån mig och mitt liv.

 

[Hermelin]

Det är ju så många saker man vill ska ta plats i ens föräldraskap. Mycket handlar förstås om att man vill ge sina barn de bästa förutsättningarna, men inte allt. Det här är ett par saker som jag tycker är viktiga för mig.

• Att våga stå för sin åsikt även när den inte överensstämmer med andras.
• Jag gör vad jag kan för att ge sonen ett bra språk. Jag har alltid pratat med honom som vilken vuxen som helst. Vi läser mycket och diskuterar ord och språk.
• Respekt för andra - och sig själv.
• Det storslagna med naturen.