Vad är viktigt i ert föräldraskap?

[aemaria]

Som ny förälder är det mycket tankar som snurrar kring hur jag ska forma mitt föräldraskap.
Vi strävar ju alla efter att bli så bra föräldrar som möjligt och hos mig är det mycket funderingar på vad mina föräldrar har gjort bra som jag vill ta med mig och vad jag vill göra annorlunda.

Vad är viktigt i ert föräldraskap? Hur vill ni vara/inte vara?

 

[Petruska]

Sådant som jag har tänkt mest på har varit att prata med barnen som med vanliga människor från början - inte "babyspråk!" - inte skuldbelägga barnen, och inte göra mig till mellanled när barnen pratar med andra (vuxna). Dessa saker tycker jag att man ser obehagligt mycket av.

Sen resten: lära dem så mycket som möjligt, ge dem ett så stort ordförråd som möjligt, visa dem så många olika platser, miljöer och sammanhang som möjligt, och försöka bidra till att de utvecklar ett positivt intresse för mat.

Sen är man ju som man är, man kommer inte att bli en ny och bättre människa av att få barn, och ens barn kommer inte att växa upp till extrasuperperfekta människor. Så är det bara.

 

[aemaria]

Ska förstås skriva vad jag själv tycker är viktigt!
*Visa mycket kärlek - både i ord och handling
*Ha tydliga gränser/regler
*Låta barnen prova saker och tänka själva innan man hjälper till
*Kommunikation- att prata mycket föräldrar-barn, både om sådant som är roligt och jobbigt
*Att sitta tillsammans vid matbordet

Bland annat....

 

[Amha]

Spendera tid med varandra. Jag har ett väldigt starkt minne av när jag var liten och lekte med barbie i köket och jag bad mamma många gånger att leka med mig men hon hade sååå mycket att göra med städning. Hon har berättat på senare år att hon verkligen ångrar att det var så viktigt för henne att ha det fint hemma att hon glömde av att barn bara är till låns. Jag låter disken stå och gör hellre saker tillsammans med den finaste som finns.

Det är det absolut viktigaste för mig i dagsläget. Det är givande för oss båda. Sen finns det så mycket annat. Jag försöker ta lärdom av det som jag upplevde var mindre bra som liten, ge de bästa förutsättningarna jag kan ge för att bli en fin och självständig människa sen.

 

[Tora]

Som ny förälder är det mycket tankar som snurrar kring hur jag ska forma mitt föräldraskap.
Vi strävar ju alla efter att bli så bra föräldrar som möjligt och hos mig är det mycket funderingar på vad mina föräldrar har gjort bra som jag vill ta med mig och vad jag vill göra annorlunda.

Vad är viktigt i ert föräldraskap? Hur vill ni vara/inte vara?

Precis som @Amha tycker jag att det är viktigt att ge barnet av sin tid och mycket kramar och kärlek. Resten brukar ordna sig ändå med tiden.

När jag fick mitt första barn så visste jag precis hur jag skulle vara som förälder och hur jag absolut inte skulle vara. Nu efter fyra barn har jag lärt mig att det sällan blir som man planerar. För hur mycket jag än planerar så finns det en till liten individ som kanske inte alls vill vara med i min plan

Och dom där små individerna brukar ha väldigt bestämda åsikter om saker och ting. Och det redan så fort dom kommer ut

Sen tycker jag i motsats till vad någon annan skrev att barnen har gjort mig till en bättre människa. Jag har fått mer tålamod och bättre självkännedom. Jag har helt enkelt vuxit som människa.

 

[Amha]

Tror det är väldigt olika på hur man ser på saker. Många får nog bättre tålamod. Jag personligen känner att jag har bättre tålamod, dessutom lärde jag mig snabbt att vara här och nu, uppskatta saker på ett helt annat sätt osv. Sen är frågan om det har gjort att jag är bättre i andras ögon. Jag vet i alla fall att det varit bra för mig.

 

[Petruska]

Tror det är väldigt olika på hur man ser på saker. Många får nog bättre tålamod. Jag personligen känner att jag har bättre tålamod, dessutom lärde jag mig snabbt att vara här och nu, uppskatta saker på ett helt annat sätt osv. Sen är frågan om det har gjort att jag är bättre i andras ögon. Jag vet i alla fall att det varit bra för mig.

Så klart lär man sig saker! Men radikalt annorlunda till det bättre, skulle jag säga är minst sagt rätt ovanligt. De flesta går helt klart att känna igen även efter att de har fåt barn.

 

[Amha]

@Petruska ja, precis, förändringen till det bättre som jag (kanske @Tora också?) upplevt är nog mest en förändring som drabbar mig och inte mina närstående. Jag tror inte att jag blivit någon variant av utomjording i alla fall. Tror att det i väldigt många fall är just så förändringen tar och att andra inte nödvändigtvis förstått att man blivit annorlunda i sitt sätt att tänk och se på saker. Sen är det klart att andra kan märka att man ändrat sitt sätt att se på vissa saker, annat vore ju konstigt. Sen, för egen del, är bättre tålamod en grej som är mycket positiv. Det var välbehövligt så att säga och därmed ett steg i riktningen mot en bättre människa för mig.

 

[TinyWiny]

För mig har respekten för barnet och dess behov alltid varit det viktigaste. Att respektera barnet som en egen individ men sina egna styrkor och svagheter och att jag behandlar barnet utifrån det istället för utifrån någon påhittad mall om hur man ska vara mot ett barn. Att helt enkelt ge barnet vad det behöver och vill ha istället för vad jag själv skulle velat ha i samma situation. Klara och tydliga gränser som barnet kan luta sig emot, tänja på och vara trygg med istället för tusen regler som ingen kan komma ihåg. Kärlek och tid i överflöd, att alltid finnas för barnen när de behöver mig har alltid varit mycket viktigare för mig än att jobba heltid. Att låta barnen testa (ofarliga saker givetvis) istället för att säga nej till allt och "vad var det jag sa" om de misslyckas. Jag ville att de skulle våga prova sina vingar med mig bakom som tar emot dem om de faller.
Mitt mål har alltid varit att mina barn ska bli självständiga och starka vuxna, inte lydiga ja-sägande barn.

 

[Blueberry]

Jag vill att han ska vara trygg. Trygg i sig själv, trygg nog att säga ja och trygg nog att säga nej, trygg nog att vara den han är.

"Ge dina barn rötter och vingar" brukar min mamma säga.

Han är bara fyra månader, men han får tid och närhet och uppmuntran och gränser (att testa...) och så mycket kärlek det är möjligt och mer därtill.

 

[Petruska]

@Petruska ja, precis, förändringen till det bättre som jag (kanske @Tora också?) upplevt är nog mest en förändring som drabbar mig och inte mina närstående. Jag tror inte att jag blivit någon variant av utomjording i alla fall. Tror att det i väldigt många fall är just så förändringen tar och att andra inte nödvändigtvis förstått att man blivit annorlunda i sitt sätt att tänk och se på saker. Sen är det klart att andra kan märka att man ändrat sitt sätt att se på vissa saker, annat vore ju konstigt. Sen, för egen del, är bättre tålamod en grej som är mycket positiv. Det var välbehövligt så att säga och därmed ett steg i riktningen mot en bättre människa för mig.

Jag skulle nog säga att det är viktigt för mig att inte överskatta hur föräldraskapet förbättrar mig. Att inte tro att jag vet bättre än folk som inte har barn, att aldrig ens vara i närheten av att tro att "mamma vet bäst". Det är oschysst mot barnet att överskatta sin egen betydelse, det riskerar att minska barnets värld.

 

[skiesabove]

Vi får se vad som dyker upp framöver men jag är glad att jag och sambon har samma inställning: vi kommer att gå på det som känns rätt i magen, det våra instinkter säger åt oss är rätt.

Än så länge säger mig dom instinkterna att jag kommer att bära henne så ofta som hon vill och är möjligt (går ju inte i bilen, tillexempel, men i princip överallt annars) och så länge hon vill, använder ergonomisk bärsele och bärsjalar. Sambon bär också. Även amma så länge så hon vill / det funkar. Jag går och lägger mig med henne och vi sover tillsammans. Hon tar sina tupplurar ovanpå antingen mig eller sambon.

Inför framtiden är mina tankar väldigt i linje med det som kallas Nära Föräldraskap / Attachment Parenting.

 

[Amha]

Jag skulle nog säga att det är viktigt för mig att inte överskatta hur föräldraskapet förbättrar mig. Att inte tro att jag vet bättre än folk som inte har barn, att aldrig ens vara i närheten av att tro att "mamma vet bäst". Det är oschysst mot barnet att överskatta sin egen betydelse, det riskerar att minska barnets värld.

Ja gud.. Mamma vet bäst är så tokigt det kan bli. Jag flög i taket när min mamma påstod det en gång

 

[Petruska]

Ja gud.. Mamma vet bäst är så tokigt det kan bli. Jag flög i taket när min mamma påstod det en gång

Och då tror jag ändå att attityden är betydligt vanligare än uttrycket.

 

[Petruska]

Vi får se vad som dyker upp framöver men jag är glad att jag och sambon har samma inställning: vi kommer att gå på det som känns rätt i magen, det våra instinkter säger åt oss är rätt.

Än så länge säger mig dom instinkterna att jag kommer att bära henne så ofta som hon vill och är möjligt (går ju inte i bilen, tillexempel, men i princip överallt annars) och så länge hon vill, använder ergonomisk bärsele och bärsjalar. Sambon bär också. Även amma så länge så hon vill / det funkar. Jag går och lägger mig med henne och vi sover tillsammans. Hon tar sina tupplurar ovanpå antingen mig eller sambon.

Inför framtiden är mina tankar väldigt i linje med det som kallas Nära Föräldraskap / Attachment Parenting.

Det verkar främst gälla rätt små barn?

 

[skiesabove]

Det verkar främst gälla rätt små barn?

Ja, jag har ingen erfarenhet av större barn . Min dotter är 4 månader.

 

[Petruska]

Ja, jag har ingen erfarenhet av större barn . Min dotter är 4 månader.

Jag förstår. Många föräldraskapsdiskussioner handlar ju ofta om rätt små barn. Det är begripligt, eftersom det är då man som förälder ännu inte är helt varm i kläderna, tex, och kanske lite omtumlad och sådär.

Men min personliga uppfattning, och upplevelse, är att föräldraskapet är väldigt mycket svårare med större barn - och samtidigt blir det på något vis mer privat och svårt att prata om. Efter ungefär lågstadieåldern, tyckte jag att det blev väsentligt svårare än tidigare, och sen var det knappt enkelt igen förrän det var dags för ungarna att flytta ut. (Och där står man med lång näsa.) Från den åldern, eller däromkring, förslår ju inte heller närhet till föräldrarna riktigt längre. Det är inte i närheten av att räcka till för att ett stort eller halvstort barn ska ha det bra. För en fyramånadersklimp, är det ju däremot Livets Mening, mer eller mindre.

 

[skiesabove]

Jag förstår. Många föräldraskapsdiskussioner handlar ju ofta om rätt små barn. Det är begripligt, eftersom det är då man som förälder ännu inte är helt varm i kläderna, tex, och kanske lite omtumlad och sådär.

Men min personliga uppfattning, och upplevelse, är att föräldraskapet är väldigt mycket svårare med större barn - och samtidigt blir det på något vis mer privat och svårt att prata om. Efter ungefär lågstadieåldern, tyckte jag att det blev väsentligt svårare än tidigare, och sen var det knappt enkelt igen förrän det var dags för ungarna att flytta ut. (Och där står man med lång näsa.) Från den åldern, eller däromkring, förslår ju inte heller närhet till föräldrarna riktigt längre. Det är inte i närheten av att räcka till för att ett stort eller halvstort barn ska ha det bra. För en fyramånadersklimp, är det ju däremot Livets Mening, mer eller mindre.

Jag tog för lång tid att edit:a mitt svar så det försvann . Jag förstod i efterhand att du kanske undrade vad jag menade med att NF/AP inför framtiden, när åtminstone AP fokuserar på de första två åren.

Om vi tänker skolålder och framåt så kommer jag att utgå utifrån hur jag själv hade velat bli behandlad, vad jag tyckte var bra med min barndom och vad jag hade önskat mer av. Jag hade absolut önskat mer närhet av mina föräldrar under tonåren, kravlös närhet och full mental närvaro, åtminstone några timmar i veckan. Istället hade jag en massa regler och skuldbeläggande och frånvaro att tampas med, och enbart positiv uppmärksamhet i samband med prestationer. Det satte sina spår.... och det vill jag inte göra mot min dotter.

Medvetenhet, reflektion och lyhördhet är mina ledord (även när jag hanterar min häst).

 

[Cambrie]

För mig är det att ge barnen tid, både gemensam och individuell vilket jag inte riktigt klarat nu som i princip ensamstående (den individuella). Kärlek och tid ät viktigast. Ger man dem kärlek tror jag tryggheten kommer automatiskt..
När det kommer till det som är viktigast att lära dem är det framförallt att visa natur och djur respekt och att alla människor har lika värde. Det sistnämnda känns extra viktigt eftersom barnens pappas släkt är väldigt rasistisk överlag, å andra sidan har de goda vänner från dagis från Östeuropa och min man är ju muslim och honom tycker de jättebra om, så jag hoppas och tror att det kommer automatiskt hur mycket deras pappas släktingar än snackar med dem om det.

 

[voltis]

Jag vill se och höra mitt barn, hon ska få synas och höras! Ta hennes känslor på allvar och få henne att känna sig trygg med oss föräldrar, i alla situationer.
"Vi finns här för dig och älskar dig i alla lägen"

Jag har fått berömmet att vår dotter verkar vara en sån trygg tjej... och det värmde och jag kände att vi nog ändå gjort ngt rätt!