Re: Vad är det som skiljer olika sorters \"akademisk ridning\"
DET önskar jag att någon kunde tala om för mig också... :smirk: Jag tror att första steget dit är kan vara det som kallas 'insikt'...
Man riskerar att misslyckas och i så fall får man se till att försöka lära sig något av det och samtidigt hoppas att misslyckandet inte går ut för mycket över hästen... Rent krasst så är det nog faktiskt så...
Såväl psykiskt obehag som fysiska krämpor måste ju tas på allvar. Det ena är inte viktigare än det andra egentligen. Men om ridningen orsakar fysiska krämpor ska man nog ta sig en rejäl funderare på vad man egentligen gör. Är det en tränare som tagit ekipaget dit och man inte förstår anledningen eller tycker att det är rimligt är det ryttarens ansvar att ta beslutet om man ska fortsätta rida för den tränaren eller inte.
Ja du, mer än så kan jag nog inte gissa i nuläget... Det hänger nog väldigt mycket på individerna och situationen.
Det tror jag absolut förekommer! Då jag själv är aktiv som tränare kan jag känna detta från två håll: Dels kommer trycket inifrån mig själv, att deltagarna ska få ut valuta för de pengar de betalat - dels förekommer trycket från elever som fort vill komma till de "skojigare rörelserna". Jag kan också tänka mig att risken att förlora elever och därigenom prestige eller t.ex. en inkomstkälla kan spela in i det hela.
Som tränare i den första situationen måste jag bestämma mig för vad jag vill uppnå hos just det ekipaget och hålla mig till den, för springer jag före elevens kunskap riskerar jag att eleven inte förstår vad som sker.
I den andra situationen måste jag besluta mig för vilket som är viktigast, en nöjd elev eller mina moraliska värderingar. I det ideala fallet kan jag övertyga ryttaren om att det bästa är att ta det lugnt och låta de "skoj sakerna" kommer när ekipaget är moget för det. I andra fall förlorar man en elev, som antagligen kan finna det han/hon söker hos en annan tränare.
Nu känner jag att det låter som om jag tycker att jag är en alldeles fantastiskt insiktsfull och makalös tränare, vilket inte alls är min mening - för det tycker jag verkligen inte!!! Det Rikkan tar upp är oerhört intressant och viktigt att fundera på och även ta ställning till, och jag vill gärna göra det både som ryttare, elev och tränare...
Tycker ni att jag ska hålla tränarbiten för mig själv så säg till!
Och hur kan en teknisk människa plötsligt _känna_?
DET önskar jag att någon kunde tala om för mig också... :smirk: Jag tror att första steget dit är kan vara det som kallas 'insikt'...
Det är precis det jag menar, men när man gissar var gränsen går vad händer då?
Man riskerar att misslyckas och i så fall får man se till att försöka lära sig något av det och samtidigt hoppas att misslyckandet inte går ut för mycket över hästen... Rent krasst så är det nog faktiskt så...
Och ifall det inte handlar om psykiska obehag, utan fysiska krämpor. Hur gör man då?
Såväl psykiskt obehag som fysiska krämpor måste ju tas på allvar. Det ena är inte viktigare än det andra egentligen. Men om ridningen orsakar fysiska krämpor ska man nog ta sig en rejäl funderare på vad man egentligen gör. Är det en tränare som tagit ekipaget dit och man inte förstår anledningen eller tycker att det är rimligt är det ryttarens ansvar att ta beslutet om man ska fortsätta rida för den tränaren eller inte.
Bra gissning. Och ifall du fortsätter gissa?
Ja du, mer än så kan jag nog inte gissa i nuläget... Det hänger nog väldigt mycket på individerna och situationen.
Jag undrar ifall det ligger något i att hästens fysiska kapacitet igoreras för att ge valuta för kurstiden, ridtiden?
Det tror jag absolut förekommer! Då jag själv är aktiv som tränare kan jag känna detta från två håll: Dels kommer trycket inifrån mig själv, att deltagarna ska få ut valuta för de pengar de betalat - dels förekommer trycket från elever som fort vill komma till de "skojigare rörelserna". Jag kan också tänka mig att risken att förlora elever och därigenom prestige eller t.ex. en inkomstkälla kan spela in i det hela.
Som tränare i den första situationen måste jag bestämma mig för vad jag vill uppnå hos just det ekipaget och hålla mig till den, för springer jag före elevens kunskap riskerar jag att eleven inte förstår vad som sker.
I den andra situationen måste jag besluta mig för vilket som är viktigast, en nöjd elev eller mina moraliska värderingar. I det ideala fallet kan jag övertyga ryttaren om att det bästa är att ta det lugnt och låta de "skoj sakerna" kommer när ekipaget är moget för det. I andra fall förlorar man en elev, som antagligen kan finna det han/hon söker hos en annan tränare.
Nu känner jag att det låter som om jag tycker att jag är en alldeles fantastiskt insiktsfull och makalös tränare, vilket inte alls är min mening - för det tycker jag verkligen inte!!! Det Rikkan tar upp är oerhört intressant och viktigt att fundera på och även ta ställning till, och jag vill gärna göra det både som ryttare, elev och tränare...
Tycker ni att jag ska hålla tränarbiten för mig själv så säg till!