Vad är det som händer?!

[aravir]

Sommaren måste vara den värsta årstiden för en hästägare som mej.. Tänkte jag idag i alla fall och funderade på att flytta till kyligare breddgrader med ständig vinter där det Inte finns något gräs alls!! Blir samma ”gräl” varje vår. Allt gräs ska ätas, precis som bladen på träden och Allt annat, enligt hästen då. Själv tycker jag att vi gärna ska kunna vara ute och gå utan att behöva planera vägarna så vi Inte stöter på en enda grästuva eller trädgrenar som hänger nära vägen.. Vilket är lite svårt när de bästa vägarna befinner sej just efter ängar eller inne i skogen

I år har det gått helt ok ändå, bara några mindre ”gräl” om det där, tills idag. Bestämde tidigt i våras att gräs får han äta i hagen, inte när vi är ute och går eller rider. Och ja, det har gått rätt bra ändå. Utom nu idag när vi var ute på promenad och gick förbi ängen där sommarbetet brukar vara.. Hepp, vi skulle INTE fortsätta gå alls för där var minsann så mycket gott gräs att vi bara var tvungna stanna, fortfarande enligt hästen.
Först bad jag han lite snällt att vi skulle fortsätta gå, men neej inte alls.
Så jag sa att nu Går vi. Trodde du ja, tyckte han.
Då sa jag argt att nu GÅR vi och inget fjant. Tjooohej ja.. Hästen ”morrar” (”tjuter” lite mörkt), viftar på svansen, stampar med bakbenet och säger så fan heller.
Ja nog vet han att gör han så då skiter jag nästan ner mej. Förr betydde det att nära på vad som helst kunde hända (numera går jag inte på mer när han säger så). Och visst ”råkade” han sparka mej för tre år sedan efter att han låtit så, så jag blir räddare än räddast och vågar inte stå för det jag först sa.
Så Fort jag går på lite ”hårdare” blir det så, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han också insett att matte Blir rädd och slutar tjata..

Han åt i alla fall inget gräs, utan vi stod där på ängen och väntade båda två. Efter kanske fem minuter fortsatte vi gå, men det var jämnfota-hopp och studds så vi fick stå stilla ett tag till innan mina ben slutade skaka (Rädd matte, ja ) Men sedan gick det bra tills vi kom till nästa äng, den större och grönare sommarhagen, där blev det stopp igen
Ett steg framåt, två steg tillbaka. Två steg fram, tjugo steg tillbaka. Att rygga han bort därifrån kan gå ibland, men jag tycker mej ha märkt att om jag backar honom när han är ”upprörd” får han för sej att backa Ännu mer nästa gång det är någonting, så helst undviker jag det..
Han åt inte något gräs där heller () utan mest stod vi och väntade på att den andra skulle ge sej. ”Gå på han” vågar jag inte, då ”morrar” han bara sådär igen..
Efter bortåt en halvtimme frustade han lite och kom och ställde sej bredvid mej med huvudet sänkt, sedan gick det hur bra som helst resten av promenaden. Till och med så jag vågade låta han ta några travsteg

När vi gått det vi skulle fick han gå in i en av gräshagarna (där han stannade första gången) och beta ett tag, som jag hade tänkt att han skulle få göra Efter promenaden. När vi sedan gick därifrån var det Inga problem, han var nog snarare lugnare och mer lyhörd än på väldigt länge, och ändå är han för det mesta den nog lugnaste häst jag vet..

Jag blir inte klok på den där hästen (eller mej själv?). Han är verkligen underbarast, för det mesta. Är inte rädd för någonting och lyssnar oftast riktigt bra. Utom när jag ”tappar tålamodet” och säger åt honom på skarpen. Ingenting fungerar då!! Han slår i bromsen och gör allting precis tvärsemot. Det är som om han tappar allt och inte vet vad han gör riktigt, tror inte det är omöjligt att han skulle sparka eller något igen. Jag vet inte om han blir rädd eller bara ska tala om att han Är starkare eller vad det är som riktigt händer

Det är likadant med lastning, tar man linor bakom kan man få stå läänge med en ”morrande”, stampande häst som går där han går utan att bry sej om var människor står. Utan linor tar det allt mellan trettio sekunder och trettio minuter, men in går han ändå, tillslut, då lugnt också.. (Linor använder jag inte längre utan lastar i god tid innan, så sist gången var vi en halvtimme tidiga till vet.)

Kanske är det så hästar i allmänhet fungerar. Eller är det jag som är knäpp, hästen som är bortskämd, eller vad är det riktigt?! Vet inte vad jag ska tro..

Vet inte riktigt vad frågan jag ville ställa är, men det är nog allt jag skrev..
Synpunkter, tips eller något. Och så ville jag skriva av mej..

// aravir – just nu en trött och fundersam hästägare
(hoppas ni har överseende med viss virrighet i inlägget )

 

[saen]

Sv: Vad är det som händer?!

Om du känner att du inte "vågar gå på honom" så tycker jag inte att du ska göra det heller då det är stor risk att det uppstår en situation som gör dig ännu räddare. För om man försöker att säga till hästen på skarpen och man är samtidigt så rädd att man inte gör det helhjärtat ser hästen igenom det så väl och får då bekräftat för sig att den där tvåbeningen verkligen är osäker och feg och alltså inte kan vara ledare. Då är det bättre att göra som du gjorde på promenaden, att inte ta hela biten på en gång med att hästen inte får äta, att ni ska gå iväg och att hästen ska villigt och lugnt följa med dig, utan istället ta en bit i taget, i detta fall att inte äta. Håll tillsägelserna på en sådan nivå som du vet att du klarar och känner dig trygg med. Jag tror att hästens respekt ökar för dig om du aldrig går över den gränsen där du inte längre helhjärtat kan säga till.

Några praktiska tips:
* Håll inte på att rygga hästen så mycket, allra helst inte om hästen själv börjar ta initiativet till det själv nästa gång. Då är det bättre att bara låta hästen stå och "tråka ut sig själv".
* För att hästen ska vara säker på när den får och inte får äta gräs bör du ha en viss signal till att det är okej att äta. Det kan till exempel vara att du själv plockar lite gräs åt hästen och lägger det framför den och säger var så god. En häst vill ju ha klara regler om vad som gäller och det är bäst om det är du som sätter upp reglerna då.
* När hästen har lessnat på att bara stå och då kommer till dig så kan man säga ett eller två berömmande ord, dock inte för mycket då berömmet ska stå i proportion till vad den gjort. Sedan så försöker man att uppträda så normalt som möjligt (så normalt som det går med skakande ben...) som om detta var precis det man planerat.

Jag tror att det kommer att bli bra om du vet din egen begränsning och inte går över den. Var konsekvent i det lilla så kommer även "det stora" att fungera så småningom. Lycka till!

/Sara

 

[Jamtland]

Sv: Vad är det som händer?!

VARFÖR har du en häst som du är så rädd för?! Vad är nöjet i att hålla på då?

Jenny

 

[aravir]

Sv: Vad är det som händer?!

Hej! Tack för ditt svar och ursäkta att jag inte svarat tidigare, har varit så mycket på sista tiden men jag har läst iallafall!!
När jag skrev inlägget hade vi en period av värre svacka, som jag kanske överreagerade på endel av rädsla att det skulle stanna kvar.. Dessutom gick han i sjukhage då och efter tre veckor i en sådan är det nog ändå förståeligt att det börjar spritta i kroppen på han och han inte beter sej helt som vanligt, vilket jag måste erkänna att jag faktiskt inte tänkte på då.. Men jag gjorde sedan som du skrev, lugnade ner mej igen och insåg mina begränsningar. Det fungerar Mycket bättre! Att jag inte är ledare över han, det är både han och jag medvetna om. Jag ÄR helt enkelt inte alltid klokare än han, eller tryggare i mej själv heller för den delen. Men vi har något annat slags förhållande som oftast fungerar bra. Vissa dagar är jag ”piggare” och då är han avslappnad och litar på mej och följer mej överallt och de dagarna är underbara. Sedan kommer de andra dagarna då jag har en svacka och mår sämre, koncentrationen är i botten och jag blir rädd för minsta löv som prasslar Oftast säger jag det till hästen direkt, att idag fungerar ingenting så nu får du ta hand om det. De dagarna brukar jag vanligtvis inte ge mej ut på längre ”äventyr” utan vi håller oss till att göra sådant som jag vet att vi klarar av, då fungerar det. Men ibland gör jag som jag gjorde den dagen och ger mej ut längre än vad jag egentligen känner att jag klarar av, och då kommer de där situationerna som jag inte vet hur jag ska göra med, men det brukar fungera med att jag bara väntar.. som det gjorde då med..

En vecka efter det där var vi på återbesök på kliniken, och han som förr knappt gick in i en transport alls (ännu en sådan där situation där han tagit över och jag blivit räddare än räddast) gick nu raka vägen in i transporten och stod hur lugnt som helst. Lika lugn var han när vi väl var framme på kliniken. Då var jag nog den stoltaste matte man kunde se i hela stan, minst Sedan har han fått börja gå med de andra hästarna i större hage igen, och nu är han som vanligt (den lugnare varianten.) Så framåt går det ändå, men de där svackorna kommer emellanåt, och kanske är de en bra påminnelse om att jag börjar rusa iväg och vill gå för snabbt fram, igen..

Det här blev kanske flummigt skrivet, ber om ursäkt för det..

 

[aravir]

Sv: Vad är det som händer?!

Jag är allt som oftast rädd för Allt, det jag om möjligt är lite mindre rädd för är ändå min häst Hur nu det är möjligt då jag visst är rädd för han också, men om jag jämför med det mesta andra så är rädslan för han så liten att den knappt finns.. Desutom blir jag modigare nära han, när det väl fungerar