J
jesse
Vilka lopp minns ni bäst? Det har jag funderat på? Varför blir man inte lika exalterad varje gång? Ibland blir jag rörd till tårar men långt ifrån alla gånger och jag har kommit fram till att det beror, iaf för mig, hur nära hästen står mig. vissa hästar är mer speciella och personliga än andra och när det presterar då berörs jag...Vilka hästar har betytt mest för er?
Jag vet att jag aldrig kommer att få en ny maxie, aldrig kommer att få en med den skallen igen, aldrig kommer att få en ärligare häst och som berör mig på samma sätt
Från början var det bara kul, hon var alltid bland de tre och då hon gjorde sista starten för året hade hon bara missat pallen 2 gånger förutom då hon dug:at, 12 pallplaceringar, varav 4 vinster på en säsong inför sista loppet. Selar ut henne och tänker att när kommer loppet där hon bara spottar ut grejorna och inte vill mera? Det måste ju komma nån gång..Det måste ju hända nån gång att hon får öppna en 17 runda och ändå bara kastar in handduken och bara lägger ner hela verksamheten...
Inte den gången heller, ledningen och 17 runda..Nu kanske hon spottar ut grejorna och gör första dåliga loppet..Inte det, hon bara tackar för sig och vinner helt okörd trots att hon inte springer på fyra friska ben jag gråter, vad är det som gör att hon, trots att hon är ofärdig, bara gör allt för sin mamma
Sista loppet hon gör för mig är det jag rörs allra mest, jag vill att hästen ska få sluta, hon är så ofärdig att hon inte tar ett rent travsteg. I gristrav skuttar hon fram på en 5 sek tung bana och får starta med ett nödrop. Hon felar från start, ett försvar, hon visar att hon inte vill längre, trots det körs hon till ledningen i sin gristrav, springer där och slirar med sina onda baknän, hon och en annan kämpar sida vid sida upploppet ner medan de övriga är på ett behörigt avstånd, hon kämpar och jag förstår att hela kroppen värker och precis på linjen tycker jag att den utvändiga slår av henne...Jag är jättenöjd ändå, de avvaktar resultatet, det var hårt i mål och då de ropar ut henne som vinnare kommer tårarna...de kommer nu också, det räcker med att tänka på henne så berörs jag Fy fan vilken häst hon var, vad är det som gör att de vill vara först så jävla mycket?
Jag kommer aldrig mer få uppleva det jag upplevt, det finns inte, det går inte, det kan inte finnas en till...Hon kostade femtusen, var 5 år och hade inte gjort en jävel glad..mitt liv förgyllde hon och hon har en hedersplats i huset, en egen hylla med vinnartavlor, pannbandet, tröjorna, filmerna och pokalerna...Gud vad jag älskade denna häst
mvh jesse
Jag vet att jag aldrig kommer att få en ny maxie, aldrig kommer att få en med den skallen igen, aldrig kommer att få en ärligare häst och som berör mig på samma sätt
Från början var det bara kul, hon var alltid bland de tre och då hon gjorde sista starten för året hade hon bara missat pallen 2 gånger förutom då hon dug:at, 12 pallplaceringar, varav 4 vinster på en säsong inför sista loppet. Selar ut henne och tänker att när kommer loppet där hon bara spottar ut grejorna och inte vill mera? Det måste ju komma nån gång..Det måste ju hända nån gång att hon får öppna en 17 runda och ändå bara kastar in handduken och bara lägger ner hela verksamheten...Inte den gången heller, ledningen och 17 runda..Nu kanske hon spottar ut grejorna och gör första dåliga loppet..Inte det, hon bara tackar för sig och vinner helt okörd trots att hon inte springer på fyra friska ben
jag gråter, vad är det som gör att hon, trots att hon är ofärdig, bara gör allt för sin mamma Sista loppet hon gör för mig är det jag rörs allra mest, jag vill att hästen ska få sluta, hon är så ofärdig att hon inte tar ett rent travsteg. I gristrav skuttar hon fram på en 5 sek tung bana och får starta med ett nödrop. Hon felar från start, ett försvar, hon visar att hon inte vill längre, trots det körs hon till ledningen i sin gristrav, springer där och slirar med sina onda baknän, hon och en annan kämpar sida vid sida upploppet ner medan de övriga är på ett behörigt avstånd, hon kämpar och jag förstår att hela kroppen värker och precis på linjen tycker jag att den utvändiga slår av henne...Jag är jättenöjd ändå, de avvaktar resultatet, det var hårt i mål och då de ropar ut henne som vinnare kommer tårarna...de kommer nu också, det räcker med att tänka på henne så berörs jag
Fy fan vilken häst hon var, vad är det som gör att de vill vara först så jävla mycket?Jag kommer aldrig mer få uppleva det jag upplevt, det finns inte, det går inte, det kan inte finnas en till...Hon kostade femtusen, var 5 år och hade inte gjort en jävel glad..mitt liv förgyllde hon och hon har en hedersplats i huset, en egen hylla med vinnartavlor, pannbandet, tröjorna, filmerna och pokalerna...Gud vad jag älskade denna häst
mvh jesse
