Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??
Jag är glad över att dagis finns, och glad över att barnen lär sig "det sociala spelet" och träffar kompisar och har tillgång till allt klipp-å-klistra-pyssel mm som finns på dagis/fritids/skolan.
När vi småpratade om att skaffa en liten plutt-bulle till, tvekade jag väldigt, bland annat för att vår yngste son skulle fått sluta på dagis då. Även om han kunde ta hem kompisar på den tiden, så var ju faktiskt de flesta på dagis om dagarna. Och i 2-3-årsåldern är det inte det lättaste att fixa lekkompisar till höger och vänster, speciellt när det inte bor många barn i våra kvarter. Just det sociala, för honom att umgås med jämnåriga, var något som bekymrade mig att han då skulle gå miste om. En mamma eller pappa är kul att leka med, dock inte alltid, och de behöver umgås med jämnåriga i den åldern. Några timmar i veckan på dagis, 5-10 tim kanske, så hade detta inte varit ett problem, men den möjligheten fanns inte då. Men det hade varit bra, fastän jag inte jobbade. (detta var ju såklart inte enda anledningen till att det inte blev fler barn i familjen!)
Första halvåret med sonen tyckte jag var mööördande tråkig. Jag är inte hemma-mamma-typen, upptäckte jag väldigt snabbt. Fick jag inte pauser från familjelivet lite nu och då, höll jag på att klättra på väggarna. En klimp som skrek och bajsade, och var i det närmaste okontaktbar. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara. Att han dessutom hade kolik i 3 mån var som pricken över i. Tack och lov att det fanns en pappa, annars hade jag gått sönder. När sonen lämnat spädis-ålder, framåt årsgammal, började jag förstå att det här med att vara mamma var fantastiskt. Jag älskar min son verkligen, missförstå mig inte, men någon bra spädis-mamma är jag inte.
Så en bullbakande, rosenkindad mamma är jag inte. Jag tycker inte att man måste sitta fast i sina barn 24-timmar om dygnet, och älska varje sekund, det vill inte jag iaf. Och jag blir varm i hjärtat när jag ser att sonen är så trygg att han arbetar på att bli mer självständig (vill t ex gå till simskolan SJÄLV, jag FÅR inte följa med in i simhallen).
Men att ta barnomsorgen för given, att kräva att kommunen ska ta hand om mina barn när jag har personliga fritidsproblem, har jag svårt att se som ok. Lika lite som jag ringer min mamma och KRÄVER att hon ska vara barnvakt åt barnen, att det skulle vara hennes skyldighet som mormor. Om hon vill och kan så ställer hon upp, men det är inget jag skulle få för mig att tvinga henne till. Det är ju mina barn och mitt ansvar (och min mans såklart).
Oj vad långt, oj vad jag svamlar...Hänger du med på vad jag menar?