Vad är *bra* för barn egentligen??

[EVA]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Jag har sett många hemgjorda ingenjörer med egna ögon.
De lärare jag ungås med anser också att barn mår bäst i aktiv hemmiljö.De klarar sig utmärkt,

 

[EVA]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

BARN SKAFFAR MAN FÖR ATT MAN VILL HA DEM
Ang. inlägget om man får eller skaffar barn.
Vi har inte fått våra, vi har aktivt tillverkat dem för att vi ville ha dem,trodde att alla gjorde så biologiskt eller på annat vis.
I dessa fall har vi varit två och är fortfarande, deras far har samma inställning . Han har dessutom förmånen att få vara hemma mest p.g.a. sitt skift arbete.

 

[Björk]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Att ha barnen hemma är en ynnest få förunnat och dessa barn blir inte sämre i skolan för det . Det finns blyga barn som varit hemma och det finns blyga barn som varit på dagis/hos dagmamma, men ingen ska komma och påstå att aktiva föräldrar inte är kapabla att ge barn den kunskap de behöver inför skolstarten.

Nä, alltså; nog för att pedagogik är bra. Men vissa föräldrar är rätt duktiga pedagoger. Jag kunde läsa och till viss del räkna långt innan skolan trots hemmatillvaro. Brorsan lärde sig läsa som 5-åring. Vi var sociala och aktiva och blev snabbt populära när vi började förskolan. Min mamma var alltså hemmafru och dagmamma.

Jag tycker inte man ska behöva "kriga" om vad som är "bäst". Jag tror både dagis och hemmiljö kan vara bra. Det beror mer på vilka människor som är omkring barnet. En engagerad förälder kan vara nog så pedagogisk. En oengagerad förskollärare kan vara nog så värdelös.... Allt beror på människorna, inte nödvändigtvis miljön.

 

[fjolltroll]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Absolut. Det är inte alla som kan vara hemma med sina barn. Fast jag tror att om viljan fanns så skulle det vara fler. Alltför ofta hör man att jag vill inte vara hemma längre. Då handlar det ofta om barn som är runt året. Jag tycker att ett barn som lämnas bort ofta på heltid ska vara så pass stor och verbal att det kan tala om vad det själv tycker. Är något fel eller inte bra så är det ju en fördel om barnet kan förmedla det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Jag har sett många hemgjorda ingenjörer med egna ögon.,

Konstigt att inte jag har sett någon då, jag har ju ändå arbetat som Ingenjör i 19 år, så någon "hemmagjord" Ingenjörskollega borde jag ju ha haft.
Men det har jag inte.

De hemmagjorda brukar arbeta som Tekniker.
Det är kanske så att du inte är Ingenjör själv, och därför inte kan se skillnaden på en Tekniker och en Ingenjör?

Vi kan ju byta ut Ingenjör mot läkare, det är kanske lättare att förstå.
Jag har inte sett några hemmagjorda läkare, ty de måste ha en utbildning för att bli läkare.

 

[Inte_Ung]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Min mamma var alltså hemmafru och dagmamma.

Det att din mamma var dagmamma tycker jag gör hela skillnaden.
Ty då har man t.o.m. fått lära sig att dela med sig av det viktigaste som man har, sin egen mamma.

 

[Silverkedjan]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

BARN SKAFFAR MAN FÖR ATT MAN VILL HA DEM
.

Jag tror att du med flit inte vill förstå vad jag säger.

Jag "skaffar" inte barn för att jag vill "HA" dem som i "äga dem själv och kontrollera allt de gör och skydda dem från andra människors hemska påverkan".

Jag vill se dem växa som fria individer för sin EGEN skull och aldrig äga eller ens "HA" dem. Vidar är sin egen, han har fri tillgång till mig men jag vill inte kväva honom i ett överbeskyddande moderskap.

Som tur är har jag fått en unge som är MYCKET med på de noterna och som tar för sig av livet

 

[Snurrfian]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??


Det är en väldig skillnad på att vara ensam hemma barn och var hemma med en massa barn som "min" mamma är dagmamma åt...

Ang att man har lärt sig skriva och likn när man är hemma är inget konstigt, det är inlärd kunskap som till och med kan fungera bättre i hemmet. Men den social biten att klara sig själv i en grupp utan stöd från mamma och pappa är något man inte lär sig hemma, till viss del kan man lära sig det på andra aktiviteter, men som dagen samhälle ser ut ute på landsbygden så är det inte lätt att hitta aktiviteter, och jag tror inte att det skulle vara så bra att varje dag åka bil uppåt en timme om dagen för att hitta saker att göra... Det blir det ändå när barnen blir äldre och vill hålla på med någon idrott. Om man bor i storstan och har öppna förskolan, kyrkis, klapp och klang och rörelse lek runt husknuten så är det betydligt enklare, men för mig skulle det bli ett heltids jobb att aktivera hemifrån.
Det som vi åker på nu förutom dagis är kyrkansbarntimme och det är för att lära känna barnen som bor i närheten och som elin kommer att gå i skolan med.

 

[mimmipigg]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Inget ont om att vara hemma med sina barn, men i dagens samhälle är det faktiskt det vanligaste att barn gått i någon form av barnomsorg och det märks ofta, dock inte alltid, när de kommer till 6-års. Barn som varit hemma mestadels är ofta väldigt duktiga på "skolarbete" de kan skriva, pussla, läsa lite, duktiga på pyssel (finmotorik) men de är ofta, inte alltid, dåliga på att ta för sig socialt och verbalt bland sina kompisar, de är en lärares drömbarn för att de sitter stilla och tyst. Men de halkar efter sina kamrater i den fria leken som är det viktigaste vi kan ge våra barn, glöm allt dravel om pedagogik hit och dit, det är leken som lär!
Kanske är det så att vi fostrat barn som tar för sig för mycket och för högljudigt säger sin mening, men det är den verklighet vi skapat och borde inte alla barn ha samma utgångspunkt?
Sen finns det föräldrar som är hemma med sina barn och är väldigt duktiga på att finna "grupplekstillfällen". Det kan dock var svårt att hitta andra daglediga barn.
Mina erfarenheter grundar sig dock på min bostadsort, vilken räknas som extrem glesbygd, vi är så få i kommunen i förhållande till ytan att EU bestämt att vi inte finns och det innebär att barnen är få och spridda över en stor yta i en stad kanske det är lättare att finna kamrater som man kan leka spontana fria lekar med.

 

[mimmipigg]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Jag vill se dem växa som fria individer för sin EGEN skull och aldrig äga eller ens "HA" dem.

Det är min inställning också, jag kan inte och ska inte leva mina barns liv.
De måste göra sina misstag och finna sina erfarenheter och lära sig av dem, jag kan guida och visa men jag kan aldrig pracka på dem mina åsikter och erfarenheter, för de är mina och de måste själva skaffa sina. Det är dessutom min skyldighet att ge dem alternativ till mina åsikter på ett sakligt sätt.

 

[fjolltroll]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Jo jag vet att det är det vanligaste att man gått på dagis. Men det behöver ju för den delen inte betyda att det är det bästa. Sen att vi skapat en sån tillvaro för våra barn tycker jag att man betalar ett många gånger väldigt högt pris för.

Mia.

 

[ika77]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Jag tror att mitt inlägg blev lite väl hårt formulerat och jag antar att det lät som att jag inte alls förstår dem som har sina barn på dagis..
Jag skulle vilja säga såhär:

Jag har själv aldrig gått på dagis. Har aldrig saknat det och det har inte påverkat hur jag är som person idag..
Jag var hos min gammel-mormor (som inte var såå gammal dåå.. )
Vi hade jätteroligt och vi lekte hela dagarna. jag hade barn runtomkring som jag lekte med vad jag själv minns..

Min dotter är nu 2,5 år som sagt och hon är hemma dels för att jag inte jobbar (arbetslös) och för att jag anser det onödigt att ha henne på dagsi för att jag inte behöver det just nu..
Jag känner att ska jag göra nåt som att gå till frisören eller på nåt möte eller nåt så har jag en man som ställer upp givetvis och väldigt snälla vänner som oxå ställer upp.
Vi ställer upp på varandra med det här med barnpassning.
Min dotter är VÄLDIGT kavat och blir nästan aldrig blyg för främmande, hon kan storma in i ett rum med barn och leka fritt och obehindrat med dem utan att hela tiden veta vart jag är..
Hon kan komma hem till barnvakten och bara rusa rakt in, en puss och ett *vinke vink* och sen har hon redan fullt upp och bryr sig aldrig om jag lämnar henne.

I somras när vi var ute på gården och hon inte ville gå in så sa hon helt enkelt : hej då *vinkade* och så gick hon åt ett helt annat håll när jag gick emot ytterdörren för att se hur hon reagerade..
När jag ställde mig bakom dörren så att hon inte såg mig så gick hon till sin trehjuling och skottkärra och började leka lika glad i hågen trots att hon inte kunde se mig..
Så att hon skulle bli osäker och mammig m.m p.g.a att hon inte har gått på dagis köper jag inte för det är bara ett väldigt lamt argument..
Du är så välkommen att hälsa på oss.. så kan jag lova dig att hon sitter i din famn och leker titt-ut och har puss-kalas efter 5 minuter.
Hon älskar alla människor och ett barn till att vara så tryggt i sig själv, det har jag aldrig tidigare skådat..

DÄREMOT så förstår jag de som har sina barn på dagis. Det är ju så samhället ser ut idag.. Det är väl inte mycket att käfta emot, tyvärr..
Men man hör så mycket idag om att barn är stressade och har magont och andra fysiska och psykiska åkommor..
Vi lever i ett stressat samhälle där allt ska gå i ett svindlande tempo och folk far hit och dit oavbrytet.
Men jag FÖRSTÅR..
Hade jag varit en mamma i karriären så hade jag ju oxå suttit i den sitsen. Nu gör jag inte det och på den vägen är det..
( så jag är ingen MOTSTÅNDARE av dagis, men alla måste ju ha sina egna funderingar)
Jag vill inte räknas som en egoiustisk mamma som för egen skull har min dotter hemma..Jag vill hennes bästa, och jag ska ställa henne på kö till dagis nu då jag hoppar in och jobbar extra ganska mycket nu.

Min son som nu är 7 år och går i första klass däremot började på dagis när han var 1,5 år.. Han var ganska tidig med det mesta när ha var liten och började resa sig och gå redan när han var 9 månader.
Och det jag menar med att jag tycker det är tidigt med att ha 1-åringar på dagis är att de är inne i en sån utvecklingsfas i livet då det händer väldigt mycket..
De ska börja gå och börja säga mamma för första gången t.ex ..
Jag tycker det kan vara ganska rimligt att ha dem kanske då ett par timmar/dag på dagis just för att de ska lära sig tidigt att umgås med andra barn och att bli omhändertagna av andra människor så att de tidigt får lära sig att känna sig trygga med andra vuxna.

Och du säger att det inte är hög nivå på dagis..
Jag kan informera om att min kära mor på 48 år har jobbat på dagis i många många år, men fick en slags bullerskada av ljudnivån och slammer hela tiden i bakgrunden . Hon är idag på läkares inrådan omplacerad inom våran kommun och sitter nu på kontor istället för inom barnomsorgen..
De högsta ljuden är inte de värsta men däremot de där ljuden som finns där " hela tiden i bakgrunden.."

// Mamman som SKA ställa dottern på kö.. :smirk:

 

[Björk]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Det att din mamma var dagmamma tycker jag gör hela skillnaden.
Ty då har man t.o.m. fått lära sig att dela med sig av det viktigaste som man har, sin egen mamma.

Ja, det kanske var det som gjorde skillnaden, det kan du nog ha en poäng i. Och; jodå, vi fick nog dela med oss av henne. Hon är en barnkär person (mycket mer än mig) och jag tror hon tog sig an och engagerade sig ovanligt mycket i sina dagbarn.

 

[Filippan]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Åh, vad jag är glad att min mamma satte mig på dagis när jag var 11 månader. Dagis var den bästa tiden i mitt liv (mycket bättre än skoltiden...) och jag ÄLSKADE det. Vi gjorde så många roliga saker och jag fick många kompisar. Jag längtade verkligen till dagis när jag inte var där.
I tvåan hade jag och min syster två kompisar (som också var syskon) och de hade inte gått på dagis. Jag kan säga att det märktes TYDLIGT, de var helt odrägliga när det gällde att samsas om något. Storasystern var värst, höll man inte med henne blev det ett jäkla liv. Usch. Jag tror faktiskt att de kunde ha lärt sig något av dagis....

Jag skulle aldrig drömma om att inte låta mina framtida barn gå på dagis, de missar så mycket då!

/14-åringen som längtar tillbaka till dagistiden

 

[Inte_Ung]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Och du säger att det inte är hög nivå på dagis..
Jag kan informera om att min kära mor på 48 år har jobbat på dagis i många många år, men fick en slags bullerskada av ljudnivån och slammer hela tiden i bakgrunden .

Men det ÄR inte hög ljudnivå på min sons dagis.
Jag vet att det finns dagis där det är för hög nivå på bullret, men jag vet också att mycket har gjorts för att motverka detta på senare tid.
Man vet ju nu att för högt ljud är skadligt.

Så jag lovar, det är inte värre ljudvolym där än i ett vanligt hem.
Barnen har lärt sig att inte föra en massa oväsen.

 

[benjamin]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Ja! Håller helt med dig!

Barn går igenom utvecklingsfaser - perioder/åldrar där viss utveckling sker. Man påskyndar inte utvecklingen bara för att man börjar tidigare på dagis.
Ex på sådana utvecklingsfaser som vi kan se är: När den nyfödde läser av/härmar ansiktsuttryck hos en vuxen som tittar på det.- Försvinner när den perioden är över.)
Vid ca 2 månader(har glömt när det exakt är) som spädbarnet tittar på sin hand hela tiden. (Försvinner också efter någon vecka när det behovet är uppfyllt.)
Under en period då barnet är några månader, kanske en vecka, är barnet helt fokuserat av att titta på munnen på den som talar.

Tvååringen som har full koll på skorna i hallen - ordningsinne - och som blir otroligt störd av att någon annan använder något som tillhör mig. (Några månader sedan är det här med att låna ut saker inget problem längre. Perioden är avklarad.) Vanligt är att man som vuxna tycker att ett barn som inte vill låna ut sina grejor är osocia
så känner man inte till att det tillhör utvecklingsstadiet med ordning i just tvåårsåldern som utvecklas enormt hos barnet då kan det förstås bli en konflikt för barnet som han dras med resten av livet. Istället för att låta perioden passera och några månader senare så går det hur bra som helst att dela på sina leksaker. (Kommer ihåg min egendotter som blev tokig när min svägerska spelade på MIN gitarr.)

På samma sätt avlöser perioderna varandra och det är inget man kan skynda på för att man sätter barnet tidigare på dagis.
Att barnen får följa sina EGNA behov efter sina utvecklingsperioder går lättare i en familjesocialmiljö där inte alla måste göra samma sak samtidigt, är jag övertygad om.

Att ett barn som börjar förskola senare i livet får en lite längre inskolningsperiod än en som redan går där är ju inte konstigt men troligtvis har det här barnet en grundtrygghet som den har med sig genom hela livet och som inte ruckas på särskillt lätt.

Faran med dagis för tidigt för barn tror jag just är att de ska formas in till att bli "sociala" innan de nått mogenhet för det. Samtidigt så tror jag att förskola är bra för barn i lagom dos från ca 2,5-3 års ålder och att endast hemmiljön kan ha svårt att täcka barnets behov här i bl. a sin självständighetsutveckling.
Men samtidigt att långa dagar och i kombination med hög ljudnivå är direkt skadligt.

(Min son började förskola -deltid, vid knappt fyra års ålder och han är otroligt omtyckt av kompisar och vuxna för sitt fina rekorderliga sätt - har hög status i klassen, fotbollslaget och hockyen vilket han har haft ända sedan skolstart. Skriver dettta för att dementera att barn som inte stuvas in i flock redan som mycket små inte kan utveckla sådana sidor. Och för att bekräfta vad jag skrivit om här ovan.)

En anna sak som man ofta betonar är det "sociala". Med det verkar man mena att barnet kan anpassa sig som en i gruppen- göra likadant som alla andra (helst utan att protestera).
Man hävdar också att den sociala utvecklingen endst kan ske i en barngrupp med barn i alltså.
Här vill jag säga att ett bra fungerande samhälle består av personer I ALLA ÅLDRAR med olika färdigheter och egenskaper. Alltså inte bara "ingengörer". Därför talar dagisgrupper emot en sådan utveckling.
Dessutom är livets sociala regler inget man i huvudsak lär sig innanför förskolans 4 väggar, där ar de erfarenheterna starkt begränsade, utan ute i livet - där "normala" sociala erfarenheter erbjudes.

 

[Nidorina]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??

Har en son som hatade att vara hos dagmamma (han var ändå hemma till 2 år 4 mån och var sedan bara halvtid hos dagmamman). Från 3 års ålder var han halvtid på dagis men också hemma flera månader/år. Sedan gick han förskola och var lika motsträvig där (han var bara ca 5 tim/dag). Skolan var han ju tvungen att gå i. Men efter ett par år i skolan så började han trivas jättebra, han har massor av kompisar och är en rätt populär kille.
Den andre sonen (hans tvillingbror) gick likadant hos dagmamma/dagis osv men han älskade det. Han har också lätt med kompisar idag...
Så:ingen av dem har varit mkt "borta", men den ena gillade det, den andre inte, och det går bra för bägge idag.
Men man måste ju i de flesta fall jobba, och det värsta är ju att efter 3:an så har barnen inte fritids och måste klara sig själva både på morgonen (jag åker kl 6 till mitt jobb och maken åker 5:30 till sitt) och på eftermiddagen ibland (jag kommer kl 16, och det varierar lite när min man kommer beroende på om han jobbar med skog eller kossor för tillfället).
Däremot så ägnar jag det mesta av min fritid åt mina barn, förutom tiden som jag ägnar åt att sitta och surfa men jag är ju iaf hemma då... skulle INTE ta barnvakt för att ha en massa egna aktiviteter. Går dock på bio rätt ofta, men ibland följer barnen med på det.

 

[fjolltroll]

Sv: Vad är *bra* för barn egentligen??