Att som någon skrev ha ett liv utöver arbetet även med nedsatt arbetsförmåga tror jag riskerar bli en idé som befäster ableism, både i samhället i stort och i en själv. För mig känns det inte rimligt att ha tex 25% arbetsförmåga men räkna med 100% hobby-förmåga, socialiseringsförmåga eller ”hålla ordning hemma-förmåga”. Eller tvärt om: att ha så stora svårigheter att få ihop livet att en beviljas insatser så är det i mina ögon storslaget med 100% arbetsförmåga och att ligga på 100% i annan kapacitet är inget givet. Självklart finns tillstånd som slår ojämnt, men som grundtanke. Om jag jobbar 25% och dessutom lyckas vara lite mer än 25% av mitt idealjag den tiden (en seger i sig!), så tänker jag att det torde vara rimligt om jag max lyckas fungera på 25% i andra områden av mitt liv också.
Och
@Wille om dina val är lägre arbetsgrad för att kunna ha boendestöd för att få hjälp med löpande ”hålla hemmet acceptabelt” eller betala för hjälp så låter det bara som en smaksak vilket du väljer. Båda innebär lite mindre pengar in, men en drägligare situation. Att du själv ser att pengaoron finns även då de räcker, gör i mina ögon att du kan hantera det som ett mentalt problem snarare än materiellt (inte sagt att det blir lättare, bara att du inte måste låta det styra arbetsgrad).