Bellafjella
Trådstartare
Kanske lite långt men jag gillar att skriva 
......
Jag är en "gammal" tant på 47 år som när jag var yngre i princip levde i stallet och på hästryggen så ofta jag bara kunde.
Detta är nu ungefär "100 år sedan" känns det som. I själva verket slutade jag tvärt rida för ungefär 25 år sedan men det känns verkligen som en evighet.
För 4,5 år sedan, då min dotter var 14 år, köpte vi vår stiliga Kallblodstravar-kille och "hästeriet" började på allvar. Dottern hade ridit sedan hon var 5 år och vi hade även haft foderhäst.
Allt har gått superbra - hästen har utvecklats till en trevlig ridhäst och jag själv har blivit mer och mer sugen på att "get back in the saddle".
Dock har jag skjutit upp det länge, dels pga min vikt, men även pga lite feghet.
Nu känner jag att jag måste få fart - dottern börjar snart sista året på gymnasiet och har planer på att fortsätta på någon Högskola och då får hon av naturliga skäl inte så mycket tid över.
Jag har lovat pålle att han inte ska säljas eller nåt sånt så det måste jag ju hålla. Därför har jag under en tid nu tagit ett rejält tag i min övervikt och har börjat gå ner rejält.
Men ju mer vikten rasar desto mer nervös blir jag. Vad är jag nervös för kan man undra? Jo det är ju det här med att klättra upp i sadeln igen!
Hästen är snäll och så men samtidigt är han en ganska tuff kille som gärna testar och samtidigt kan han även vara lite tittig och fjantig när man rider ut. Dottern fixar det superbra eftersom hon är världens lugnaste och det är inte mycket som kan rubba hennes lugn och envishet.
Problemet är att jag då, som försiktig och i förväg-orolig, bygger upp en massa tankar på vad som kan hända!
Och det vet ju jag också att om jag sitter där i sadeln och är nervös så kommer jag med all sannolikhet att påverka hästen också.
Nu skulle jag vilja höra hur ni hade gjort?
Min dotter menar att jag kan börja jättelugnt - bara rida i skritt tills jag själv känner mig mogen för lite mer. Vi har tillgång till en inhägnad hage upp vid stallet där jag kan rida och dessutom har vi en ridanläggning med tre ridhus bara en liten bit bort. Dottern vill då vara min "ridlärare". Hmmm, jag undrar om hon ser fram emot att tjata på mig för en gångs skull!?
Alt. 2 som jag har funderat på är att börja ta privatlektioner på en helt annan häst tills jag känner mig säkrare? Vi har en instruktör i närheten som även kan tillhandahålla häst nämligen.
Problemet är bara att den hästen är i mitt tycke enormt hög! Vår lille Kallbloding är bara 1.55 och på något sätt känns det bättre. Dessutom känner jag ju vår pålle mer, jag vet hur han är och reagerar.
Vi har haft världens diskussion hemma om detta. Min dotter har sagt att hon inte tvekar en sekund på att släppa upp mig på pålle medan jag då är mycket mer skeptisk. Dåligt självförtroende? Mmmmmmm!
Kom med era tankar och ideer är ni snälla! Har ni varit med om något liknande och hur gjorde ni?
......Jag är en "gammal" tant på 47 år som när jag var yngre i princip levde i stallet och på hästryggen så ofta jag bara kunde.
Detta är nu ungefär "100 år sedan" känns det som. I själva verket slutade jag tvärt rida för ungefär 25 år sedan men det känns verkligen som en evighet.
För 4,5 år sedan, då min dotter var 14 år, köpte vi vår stiliga Kallblodstravar-kille och "hästeriet" började på allvar. Dottern hade ridit sedan hon var 5 år och vi hade även haft foderhäst.
Allt har gått superbra - hästen har utvecklats till en trevlig ridhäst och jag själv har blivit mer och mer sugen på att "get back in the saddle".
Dock har jag skjutit upp det länge, dels pga min vikt, men även pga lite feghet.
Nu känner jag att jag måste få fart - dottern börjar snart sista året på gymnasiet och har planer på att fortsätta på någon Högskola och då får hon av naturliga skäl inte så mycket tid över.
Jag har lovat pålle att han inte ska säljas eller nåt sånt så det måste jag ju hålla.
Därför har jag under en tid nu tagit ett rejält tag i min övervikt och har börjat gå ner rejält.Men ju mer vikten rasar desto mer nervös blir jag. Vad är jag nervös för kan man undra? Jo det är ju det här med att klättra upp i sadeln igen!
Hästen är snäll och så men samtidigt är han en ganska tuff kille som gärna testar och samtidigt kan han även vara lite tittig och fjantig när man rider ut. Dottern fixar det superbra eftersom hon är världens lugnaste och det är inte mycket som kan rubba hennes lugn och envishet.
Problemet är att jag då, som försiktig och i förväg-orolig, bygger upp en massa tankar på vad som kan hända!
Och det vet ju jag också att om jag sitter där i sadeln och är nervös så kommer jag med all sannolikhet att påverka hästen också.
Nu skulle jag vilja höra hur ni hade gjort?
Min dotter menar att jag kan börja jättelugnt - bara rida i skritt tills jag själv känner mig mogen för lite mer. Vi har tillgång till en inhägnad hage upp vid stallet där jag kan rida och dessutom har vi en ridanläggning med tre ridhus bara en liten bit bort. Dottern vill då vara min "ridlärare". Hmmm, jag undrar om hon ser fram emot att tjata på mig för en gångs skull!?
Alt. 2 som jag har funderat på är att börja ta privatlektioner på en helt annan häst tills jag känner mig säkrare? Vi har en instruktör i närheten som även kan tillhandahålla häst nämligen.
Problemet är bara att den hästen är i mitt tycke enormt hög! Vår lille Kallbloding är bara 1.55 och på något sätt känns det bättre. Dessutom känner jag ju vår pålle mer, jag vet hur han är och reagerar.
Vi har haft världens diskussion hemma om detta. Min dotter har sagt att hon inte tvekar en sekund på att släppa upp mig på pålle medan jag då är mycket mer skeptisk. Dåligt självförtroende? Mmmmmmm!
Kom med era tankar och ideer är ni snälla! Har ni varit med om något liknande och hur gjorde ni?
Senast ändrad:
