Eftersom jag ändå tog upp det här med semester och barn/icke barn i trådstarten så är min inställning att jag dels aldrig skulle kräva som barnlös att jag skulle vara ledig just de veckor som det är påsk-, sport- eller höstlov, för det behöver jag inte. Medan det i högsta grad kan vara viktigt för kollegor med barn. Dels kan jag tänka mig att ställa upp i mellandagarna, framför allt efter pandemin där hemarbete blivit möjligt på min arbetsplats, vi är automatiskt lediga alla röda dagar. Och slutligen skulle jag absolut inte bråka med eller argumentera med en ensamstående förälder.
Men de allra flesta barn har två föräldrar. Och gällande sommarsemestern måste inte Fia vara ledig vecka 28-31 varje år, något år kan Fias partner/barnens andra förälder vara det. Det är också helt orimligt att detta ska kunna pågå mellan barnet är ett år gammal tills det tar studenten. Att anpassa sig när förskolan är stängd, att mindre skolbarn självklart ska ha rätt till lov, ja. Inte att föräldrar drar föräldrakortet för högstadie- eller gymnasieelever, vilket tyvärr har hänt, eller hävdar att deras tvååring ska gå före skolbarn gällande typ sportlov, det tycker jag är absurt. Och som flera andra redan skrivit, det är några få som beter sig så, och det innebär inte bara att vi barnlösa hela tiden ska anpassa oss efter dessa personer, utan även andra föräldrar måste anpassa sig och sina familjeliv för att några få inte kan bete sig och samarbeta.
Framför allt har jag reagerat på det här med att "du kommer få igen detta när du får barn". Vad är det som säger att jag någonsin kommer att få det? Jag var under 30 när jag började på min nuvarande arbetsplats (och ser nog dessutom yngre ut än vad jag är) så i takt med stigande ålder har detta definitivt blivit mindre förekommande. Men just det här med att försvara sitt eget dåliga beteende med att jag kommer bli likadan när jag får barn? 1) Ingen vet om någon annan någonsin kommer skaffa barn. 2) De allra flesta vet inte vad denna någon går igenom, jag är barnlös/barnfri främst för att jag aldrig hittat rätt partner, men om man går igenom barnlöshetsutredningar och verkligen kämpar kan jag inte ens föreställa mig smärtan det måste ge att få höra det. Och 3) bara för att jag eventuellt hade fått barn kanske jag inte alls hade blivit så egoistisk, utan varit en av dem som försökt jämka, komma överens och kompromissa?
Och som slutkläm: Åter igen, tack för alla era kloka åsikter på ursprungsproblematiken. Ni är guld!