Utmattningssyndrom-rehabilitering (långt)

[Cattis_E]

Jag känner att jag behöver input från er som varit med om eller haft närstående som gått i väggen ordentligt.

Den 1 Mars 2013 "kraschade" jag på jobbet. Kraschade och kraschade, jag svimmade inte, jag föll inte ihop, jag fick inga smärtor eller tappade uppfattningen om tid och rum som man hört berättas.

Jag kunde bara inte fokusera riktigt på dataskärmen och nästa uppgift. Jag grät, torkade tårarna och försökte igen. Det fungerade inte heller. Kort därefter kom en kollega från närliggande kontor in till mig i ett ärende. Han såg hur det var ställt och gick och hämtade vår HR-ansvarige som såg till att jag fick komma hem. Så fort jag försökte göra något alls så skakade jag i gråt.

Företagshälsovård, sjukskrivning, prov att återgå till arbetet med långsam upptrappning (25-50-75%) med tät avstämningar. Vid 75% gick det rakt "åt skogen" igen och jag bli åter heltidssjukskriven några veckor. Då är vi någonstans i Augusti. Någonstans mitt i Juli har dessutom min häst fått en ligamentskada vilket såklart kan ha bidragit. Självklart har även terapi via KBT-terapeuter kompletterat

Sedan återgång med anpassade arbetsuppgifter, långsammare. längre tid på 25% innan upptrappning. Det är lite svajigt men fungerar tills slut och det känns som det verkligen vände åt rätt håll (nu är vi någonstans runt årsskiftet 2013/2014). Upptrappning till 50% fungerar bra och blir snabbt stabilt.
Jag känner energi, livsglädje och tro på framtiden.

I april börjar jag långsamt återgå till mina ordinarie arbetsuppgifter medan jag fortfarande arbetar 50%. Det är jobbigare än jag väntat, det känns sådär svajigt igen men jag kämpar mig igenom det. Och arbetsuppgifterna känns förnärvarande som de fungerar i den mån jag utför dem (på 50% så gör jag ju inte mer än hälften av det jag skulle gjort annars). Det fungerar okej när jag är på jobbet men däremot fungerar inte "resten av livet" sedan dess.

Intiativförmågan är totalt nedsatt och när jag ändå pressar mig att göra någon liten nödvändig uppgift så får jag liknande symptom som vid insjuknandet, och som följt mig av och an längs vägen. Gråten, viss svårighet att fokusera blicken och känslan av tomhet eller kanske snarare hopplöshet. Det fungerar något bättre med ridning och stall (än under vissa tidigare delar av den här tiden). Jag rider en stund nästan varje dag, känns det jobbigt med krav så tar jag en uteritt.

Jag försöker acceptera att det tar tid att bli bättre. Peka för mig själv på vilka delar som verkligen blivit bättre och att jag nu faktiskt klarar de uppgifter som gjorde att jag fick problem från början.
Men det finns en känsla där, en tanke, en uppgivenhet. Ska det aldrig bli bättre?
Jag trodde nog att det vände där vid årsskiftet, under januari-mars så kände jag mig som en annan människa, levande, förhoppningsfull.

Har ni några peppande ord mer än att det tar tid?
Någon som varit med om samma sak som känner igen sig?
Tips på hur man håller ut under tiden?
Hur man motar bort farhågan att det kanske inte kommer bli bättre?

Just det, äter antidepressiva och bytte sort någon gång i vintras för att få bättre effekt.
Nästa läkarbesök är om 6 dagar så jag kommer naturligtvis att diskutera det med läkaren då.

 

[Cattis_E]

*glömde lite*
Vi sålde vårt hus (bostadsrätt) i vintras och bot nu i ett litet hus på gården där jag har hästarna inackorderade. Flytten skedde 15 mars och det innebar såklart en del fixande men just mitt i det tyckte jag ändå att det gick ganska bra och jag värnade om lite i taget.

I samband med flytten så uppgraderade vi också den gamla slitna Volvon till varsin bil, en V70 som dragbil och en liten dieselpendlarbil till maken. Det har dock varit ett par fel på vardera bilarna vilket naturligtvis adderade lite stress just när de strulade men det borde väl itne påverka fortfarande.

Min tjänst byter dessutom kontor från och med 1:a juni och vi kommer att från ha ett tvåpersonerskontor i stället sitta på vår kunds operativa center. Då jag har arbetat sådan miljö på mitt tidigare jobb tycker jag mig inte fasa för den förändringen, men kanske bidrar det med ett stresspåslag jag inte är medveten om. En stor fördel med flytten är dock att jag får något kortare till jobbet.

 

[ridtravare]

Flera av mina vänner har haft det som du. Vad som är viktigt är att du njuter när du är ute med din häst och känner att det är skönt. Acceptera att du inte orkar jobba mer än 50% , Det är ju fantastiskt bra!!! Det är ju ofantligt duktigt av dig
MEN du kanske ska byta arbetsuppgifter om det är möjligt? Jobba 50% men med några andra arbetsuppgifter!

Mina vänner har kommit tillbaka till jobb, sina jobb, bättre jobb andra jobb...men det blir annorlunda, de får tänka mer som en "karl" inte tro att det fungerar med multitasking utan gör en sak i taget!
Självklart tar det tid! Men ge dig tid. Det har ju tagit hela ditt liv att bli vad du är nu och sedan tar det resten av ditt liv att bli vad du blir sedan, så tid har du

Det är jättebra att du analyserar vad som kan stressa dig och som du skriver att vissa saker " adderar litet stress" osv. men sedan får du acceptera att du känner som du gör, oavsett vad du tycker att det inte borde påverka fortfarande. Om du hade ett skört ben som gått av och skulle läka så skulle du vara tvungen att acceptera att en liten belastning slog upp sprickan igen... Skönt att du får kortare till jobbet iallafall men vad som din arbetsförändring innebär är ju också att du kommer att ha andra folk runt om dig, fler? kanske med mer ljud? Det kan också ge stresspåslag undermedvetet och då kan det vara bra att tala om för sin kropp att man vet om det och att det går bra...

Du har varit jätteduktig som klarat dig så långt som du gjort, du är lika enastående om du kommer fram till att jobbet inte är ditt jobb längre, det som är viktigast är att din kropp och knopp mår bra

hmm kort sagt :Pepp,pepp, pepp!!!

 

[Cattis_E]

Tack för din peppning.
Visst försöker jag acceptera att jag inte klarar mer än 50% just nu och tycka det är bra.

Men min tjänst är ju faktiskt 100% och det känns väl ändå som att det finns en gräns för hur länge man kan få vara sjukskriven på halvtid innan företaget, försäkringskassan m. fl. anser att det inte fungerar längre.
Känns svårt också att komma tillbaka till annat jobb för det kan inte vara lätt att övertyga en potentiell arbetsgivare om att man är precis vad de behöver när det är så skört.

Min enda idé för närvarande är att försöka stå ut, vänta och hoppas det långsamt blir bättre (eller ja helst fort men det vore kanske inte så realistiskt).
Och blir trots det sämre så får det dyka upp någon annan lösning sedan.

 

[lil-sis]

Kan du sänka några krav på dig själv?

När man är dålig så är ditt senaste dryga halvår många nya saker på kort tid och det är inte slut än. Du hinner ju inte riktigt landa mellan varje grej, det tar väldigt mycket längre tid när man inte är frisk.

 

[Magiana]

Jag har förvisso ingen egen erfarenhet av utmattningssyndrom men min chef har suttit i den sitsen (flera år innan vi träffades). En dag kunde hon inte komma upp ur sängen, inte läsa, trodde att hennes lilla dotter var hennes syster, mindes inte att hon gift sig o.s.v. Det var riktigt illa med andra ord.

Hon kom i kontakt med medicinsk yoga och efter första passet kunde hon läsa igen. Med yoga, rätt intag av näring o.s.v. återhämtade hon sig snabbare än någon vågat hoppas på. 18 månader senare startade hon företaget som jag jobbar på nu. Hon skapade också en kurs som hjälper andra att komma tillbaka från utmattningssyndrom.

 

[Killaloe]

Jag tittar bara in i tråden som hastigast, eftersom huvudet redan har lagt av för dagen, men ville inte lämna den utan att ha skrivit något.

Så jag återkommer med något vettigare imorgon, men under tiden vill jag bara passa på att skicka en stor kram! Du var så fantastisk mot mig och kom med så mycket klokt när jag blev sjukskriven och jag hoppas att du kan ge dig själv lite klokhet också!

 

[Cattis_E]

@lil-sis Jag tycker ju att jag gjort just det, eller snarare inte gör annat n att jobba med att sänka kraven. Vet inte mer vad jag ska sortera bort. Börjar snarare kännas som att det inte finns något mer att "inte göra" eller sänka kraven och omarbeta eventuella önskningar och mål.

@Killaloe Tack! kan lova att jag försökt resonera mig ur det och hitta en lagom nivå med klokt och logiskt tänkande men än så länge lyckas jag inte riktigt.

 

[susanne]

Om man bara klarar av jobbet och inte resten av livet så har du gått för snabbt framåt, då är du i nedförsbacke igen. Backa ett steg.
Det tar lång tid att komma tillbaka. Det kan ta flera år. En behandlare jag hade sa att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk.
När jag började återgå i arbete (riktiga arbetsuppgifter) så började jag på en timme i veckan (kallades såklart inte arbete). Innan dess hade jag klarat bra mycket mer med helt andra, okvalificerade, uppgifter på annat ställe.

 

[Cattis_E]

@susanne Känns som det var precis vad jag inte ville höra *blä*.
Med andra ord ska jag definitivt inte gå framåt nu utan snarare försöka göra en långtidsplan på något vis. Mest eftersom jag tror att det är det enda som skulle "lugna ned mig". Där jag inte hela tiden månad för månad utvärderar rehabiliteringen och förlänger sjukskrivning osv.
Får börja med att prata med min chef, tack vare dig har jag precis sagt till att jag vill prata med honom i morgon.
Så kanske jag har lite på fötterna inför läkaren på tisdag.

 

[fejko]

Men VARFÖR gick du in i väggen? Du måste ta reda på orsaken och göra de förändringar som krävs för att du ska kunna komma tillbaka. Trivs du inte på jobbet? Kan du byta jobb, eller kanske jobba 75%? Har du för många hästar? Saknar du det bekväma livet i lägenhet? Ungefär som Lyxfällan får du gå igenom allting i detalj och sedan pussla ihop ditt liv så det passar för dig. Att bara traggla på i gamla hjulspår hjälper inte. Du måste lära dig att prioritera det som är viktigt för dig och välja bort det som är mindre viktigt.

 

[TinyWiny]

Kanske ska du sluta försöka resonera förnuftigt med dig själv och faktiskt lyssna på ditt hjärta? Vad säger dig dina känslor utan att förnuftet överröstar hjärtats röst? Vad vill du faktiskt göra om du hade fått välja? Istället för att hela tiden se vad du kan dra ner på så börja se vad du faktiskt kan göra.

När jag gick in i väggen i februari -96 så visst ingen vad det var. Jag fattade inget heller utan var mest irriterad över att tårarna rann så på morgonen så att jag hade väldigt svårt att sminka mig Då var det utmattningsdepression läkaren pratade om när jag väl tog mig dit och det kände jag inte alls igen mig i. Jag hade dessutom en enorm spänningshuvudvärk dygnet runt och var så inflammerad i musklerna ifrån hjässan ner till svanken att jag inte kunde vrida på mig alls utan var tvungen att flytta på fötterna och vända mig om helt för att se bakom mig. Jag var ju inte deprimerad jag var bara så... ja, jag vet egentligen inte vad jag var för det enda symptomet jag egentligen hade var att tårarna bara rann på mornarna utan att jag faktiskt grät och spänningshuvudvärken.
Läkaren skickade mig till sjukgymnast och jag fick citodon utskrivet för spänningshuvudvärken. Jag fick massage utav sjukgymnasten och använde TENS-apparat hemma. Jag gick också till audionomen och fick inse att jag faktiskt hörde väldigt dåligt vilket jag gjort hela min barndom men vägrat inse för då skulle jag ju göra mina föräldrar ännu mer besvikna på mig. Jag fick hörapparater och då vände faktiskt livet 180 grader för helt plötsligt hörde jag ju vad folk sa och jag slapp spänna mig lika mycket för att koncentrera mig och läsa på läpparna.

När jag väl kom tillbaka till skolan så körde jag på som vanligt. Jag hämtade barnen på dagis någonstans mellan 16-17, fick i dem lite mat och sedan i säng vid 19 och sedan pluggade jag till framåt 2-3 på natten för att sedan gå upp igen kl 5,30. In i duschen, försöka sminka mig medans tårarna rann, iväg till dagis och lämna dem strax före sju, springa till tåget som gick strax efter sju och allt detta om och om igen. De helger barnen var hemma försökte jag bara plugga 5-6 timmar när de hade somnat men varannan helg när de var hos sin pappa så pluggade jag nästan dygnet runt om ingen kompis lyckades dra med mig ut och dansa men det avstod jag oftast för jag kände sådan press på mig att vara hemma och plugga istället för att få bra betyg och sedan få ett bra jobb.

Det som gjorde att det verkligen inte fungerade längre var att jag träffade en kille och då skulle ju han också ha tid och då gick mitt livsschema helt enkelt inte ihop längre. Kraschen var ett faktum. Jag blev sjukskriven i två-tre veckor och sedan var det "bara" att köra på igen. Jag läste då på ca 150%, mina barn var drygt 3 och drygt 5 år gamla. Jag kunde liksom inte bara släppa allt (tyckte jag själv och jag hade ingen som kunde avlasta mig med barnen heller) men när skolan var slut i juni så fullkomligt brakade jag samman. Jag orkade verkligen ingenting. Den sommaren har jag egentligen inga minnen ifrån men vi hankade väl oss fram och jag var sjukskriven till i november -98 innan jag kunde börja arbetsträna så smått. Först bara 2 timmar om dagen men efter några månader kunde jag utöka det till halvtid. Att jobba inom det jag hade utbildat mig till var bara att glömma för jag klarade verkligen ingen stress alls längre utan behövde klara saker jag kunde se och ta på. Jag började jobba på ridskolan utanför stan och jag verkligen älskade mitt jobb. Varje dag jag fick dra på mig ridbyxorna var en bra dag Jag blev anställd på 75% och det var inga problem att jobba så mycket på ett jobb som jag verkligen trivdes på och där jag kunde se tydliga resultat utav mitt arbete. Jag fick också 25% i förtidspension pga av mina hörselproblem.

Under tiden som jag var sjukskriven fick jag tillslut tag på en bra psykolog och jag började kunna göra upp med problemen ifrån min barndom. Jag började se "duktig flicka" mönster och jag började förstå varför jag gjorde saker och ting och varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag slutade vara så förnuftig och började lyssna på mitt hjärta och det har jag gjort sedan dess. Jag visst nämligen precis hur jag skulle göra men att få med hjärtat, det klarade jag inte tidigare.

Om du inte orkar läsa allt jag har skrivit ovan så läs det här:

Sluta var förnuftig!

Lyssna på ditt hjärta istället!

Se det positiva i det du faktiskt klarar istället för att se det negativa i det du inte klarar.

Strunta i hur länge försäkringskassan och ditt arbete kan tänkas tycka att det är okej att du jobbar som du gör och ta det när den dagen kommer.

Tillåt dig själv att bara vara.

Ta hand om det som lever och strunta i resten.

Man måste inte rida varje dag men rid om det får dig att må bra när du väl sitter där. Då får du tvinga dig dit för att sedan njuta utav ridturen och endorfinerna det ger. Hästen far inte illa utav att gå i hagen de dagar du faktiskt inte orkar.

Ta en promenad för att rensa tankarna.

Släpp det dåliga samvetet.

Fundera ut vad du faktiskt vill göra och gör det. Skippa resten.

En stor varm läkande kram!

 

[mino]

@TinyWiny så klokt!
Jag har aldrig gått in i väggen helt, men varit nära ett par gånger. Det svåra med att hantera detta är att inse att man måste förändras och att det inte är någon annan som kommer att servera en den förändringen. Som jag ser det måste man antingen ändra inställning till saker och ting, eller underlätta de praktiska förutsättningarna så att saker blir mindre jobbiga. Båda alternativen tycker jag är svåra. Dessutom får man inte glömma att det har hög status att vara busy och jobba mycket. Det är lätt att börja dubbelbestraffa sig själv för att man inte klarar saker.

Ett problem med utbrändhet är att man sällan pratar om exakt i detalj vad det är som orsakar en persons utbrändhet. Man kanse säger lite slarvigt att det handlar om att ha för mycket att göra och inte kan säga nej. I mitt fall ser det annorlunda ut, jag har inte så svårt att säga nej och begränsa uppgifterna utan det handlar snarare om vilken sorts arbetsbelastning jag har och vad mitt yrke faktiskt förutsätter. Tex tar ett dåligt fungerande och osympatiskt arbetsklimat helt fullständigt musten ur mig och jag har svårt att värja mig mot detta. Dessutom kräver mitt yrke att jag är kreativ och skrivande, vilket i sig kräver utrymme för koncentration och sinnesro. Att hela tiden få slåss för den koncentrationen och sinnesron på olika sätt kan kännas oerhört tärande i längden.

Så jag tänker när jag läser vad du skriver TS att det är viktigt att du hittar de här konkreta triggerfaktorerna som gör att du blir helt matt. Det kanske inte alls är omfattningen i uppgiften utan något helt annat. Du kanske omedvetet lägger in prestige i uppgifter som inte alls borde vara prestigefulla, tex en hobby. Ett sätt att hantera svårigheter är att tvinga sig att tänka tvärtom och öva sig i att inte lägga för mycket energi på sånt som bara är plågsamt att tänka på. Att släppa det som inte blir bra och acceptera läget fullt ut, helt enkelt. Även om det inte alls är så enkelt...

 

[GotAsecret]

Gör en sak i taget, och bara fokusera på det. Jag tror du skulle ha stor nytta av medveten närvaro/mindfulness i hela din vardag (hemma, vid måltider, på jobbet, i stallet, vid ridning, tv-tittande/läsande) och så både andning och avslappning.
Nu har jag ju "tränat" just detta i 1, 5 år, men inser mer och mer att det faktiskt finns med mig stundligen och dagligen. Än mer uppenbart har det blivit under min svåra kris. Det fungerar (för mig) och är till oerhört stor hjälp.
Det handlar helt "enkelt" om att vara i nuet, och vara där fullt ut.
Grunderna rätt enkla (egentligen)
Observera - det du känner, tänker, din uppgift för stunden
Beskriv - vad gör du? Hur gör du? Hur känns det?
Deltaga - var med i uppgiften/samtalet/boken/tv-serien.
Döm inte - "det är tråkigt/jobbigt/stökigt" utan var neutral.
Gör en sak i taget - låt tankar på allt omkring "som ska göras sedan" vänta på sin tur.
Handla effektivt - gör det som behövs göras på ett så lätt och smidigt sätt som möjligt.
Acceptera - det är som det är, men allt löser sig till slut.

När du märker att tankarna börjar fara iväg och du återigen vill "göra allt på en gång" så stanna upp och backa tillbaka, med lite träning tror jag att du kommer ha stor hjälp av det.
Det finns också väldigt många bra mindfulnessövningar som hjälper mot stress och värk, du kan göra dem "i farten" eller när du ligger/sitter och vilar.

Jag finns här om du vill ha hjälp med inspiration, övningar, tips för att hålla igång vardagen även nu när det är tungt för dig (eller bara prata...)
Kram!

 

[Cattis_E]

Men VARFÖR gick du in i väggen? Du måste ta reda på orsaken och göra de förändringar som krävs för att du ska kunna komma tillbaka. Trivs du inte på jobbet? Kan du byta jobb, eller kanske jobba 75%? Har du för många hästar? Saknar du det bekväma livet i lägenhet? Ungefär som Lyxfällan får du gå igenom allting i detalj och sedan pussla ihop ditt liv så det passar för dig. Att bara traggla på i gamla hjulspår hjälper inte. Du måste lära dig att prioritera det som är viktigt för dig och välja bort det som är mindre viktigt.

Var ska jag börja?
Jag trivs med jobbet men var ganska ny på min tjänst och laddad över att fått ett så roligt jobb.
Jag tog på mig mer ansvar än som egentligen lades på mig, det kom ett datasystembyte precis när jag blivit varm i kläderna och med ett krånglande nytt system och dålig back-up så hamnade jag i en väldigt utsatt situation vilket fick droppen att rinna över.
Huvudorsaken till att jag gick in i väggen var antagligen för många förändringar på en gång, utan klargjorda rutiner. Mitt eget sätt att på "duktig flicka" manér försöka göra saker effektivt, bra och prestera på toppen av min förmåga inom både vardagsliv och arbete.
Jag går igenom saker detalj för detalj och har förändrat många saker till det bättre. Kanske känns det extra betungande att de detaljer jag faktiskt inte kan påverka i dagsläget tynger mig så mycket nu?

 

[fejko]

Men om man är ny på ett jobb, varför måste man då samtidigt "prestera på toppen i sitt vardagsliv"? Kan man inte sänka kraven där medan man blir varm i kläderna på jobbet? Vem är det som tycker att du måste prestera på toppen i ditt vardagsliv, är det du själv som tycker det eller är det något du gör för att behaga/imponera på andra? Att inte bry sig så mycket om vad andra människor tänker och tycker gör att man blir mer harmonisk som människa och får ett lyckligare liv.

 

[Cattis_E]

@whwycd ycd Jodå, Mindfullness ingår som en del i den Kbt-behandling jag får. Därmed ska jag väl inte påstå att det (ännu?) fungerar fullt ut för mig. Men det tar tid att lära om.

 

[Cattis_E]

@fejko Det måste man helt enkelt inte. Och om du läst alla inlägg så tycker jag att jag beskrivit tydligt att jag omvärderat ganska många saker och på intet sätt presterar på topp i vardagslivet. Men det är ju bra om vardagliga saker som tvätt, disk, matlagning och sådant fungerar

 

[GotAsecret]

@whwycd ycd Jodå, Mindfullness ingår som en del i den Kbt-behandling jag får. Därmed ska jag väl inte påstå att det (ännu?) fungerar fullt ut för mig. Men det tar tid att lära om.

Du kommer in i det, gäller bara att få in "grunderna" tänket och hur man kan använda det i vardagen, enligt mig finns inga bättre situationer att öva på än ridturer och/eller tillsammans med hästen

 

[Cattis_E]

@TinyWiny
@mino Tack för er input. Ska försöka svara er senare.