Jag är förskollärare så jag vet vad mitt jobb innebär (och tro det eller ej men jag anses vara riktigt bra på mitt jobb också
). Du skriver egentligen precis det jag menar. Absolut kärlek från sina vänner men det får dom ju under skoltid också men precis som du säger så kan pedagoger aldrig ha den roll som föräldrar har och föräldrarollen blir ofta betydligt färre timmar för barnen än den tid man nu ofta anser att barnen behöver tillbringa på skola och med vänner.
Barn ska naturligtvis med tiden växa ifrån sina föräldrar och med det har mer umgänge med andra men frågan är väl när det egentligen ska ske. Idagens samhälls pratar vi alltså om 1 åringar som ska vara mer av sin vakna tid med kompisar (på förskola) än med sina föräldrar. I tråden är det ju naturligtvis annat - här pratar vi fritidsbarn och det är klart att behovet av att umgås med vänner oftast är större hos en 11 åring än en 6 åring och självklart finns det massa andra saker som spelar in (exempelvis kvällsaktiviteter mm). Men jag hävdar ändå att generellt idagens samhälle så vinner barnen på att få mer tid utanför förskola/skola/fritids - då självklart med sunda relationer, om alternativet är att gå hem och sitta 5 timmar ensam framför en skärm så kan ju 1 timmars odelad uppmärksamhet från en vuxen ge betydligt mer och i det fallet kan jag absolut tänka om.
Jooo men jag är så knasig idag.
Ingen vill ju att pedagogen ska ha en föräldraroll, utan en pedagogroll. Ska styra och leda lite i leken, tillräckligt för att alla ska få vara med och ingen råkar illa ut och trösta ibland.
Jag ser ju det som en absolut uppgradering från mammas barndom där barnen sprang i åldersblandade gäng över hela staden och där vuxeninsynen bestod av arga tant Agda som bannade ibland (tacka gudarna för alla arga tant Agdor och sura gubben, vi hade en eller två på gården också och vid tillbakablickar så gav de bara vettiga bannor. .tex gå inte på bilarnas tak, lek inte -inte nudda mark två meter över asfalt.) mamma är hemma med lillebror och barn ska vara utomhus och leka.
Sedan vet jag ju att jag inte kärleksbombar mitt barn 100% av tiden då vi umgås. Nu kanske jag inte är en perfekt mor som läser böcker själv osv när han är vaken, men tex om jag lagar mat hemma så engagerar jag inte alltid mitt barn i det, om jag dammsuger behöver han inte alltid plocka, om jag gräver maskrosor måste han inte alltid hjälpa till. Så en del tid hemma kärleksbombar jag ju inte utan det är leka själv tid. Tid som jag känner att jag gärna säger -ska du inte hem till grannen och leka?
Sedan läxor, jag vet att jag har jättemärkliga åsikter där och att det säkert kommer att gå över, men det är ju ett intensivt umgänge om jag hjälper med läxor och lyssnar vid läsning. Det är där jag känner att den biten vill jag inte att någon random fritidspersonal ska göra, jag vill gärna göra det själv.
Titta när han leker, det tycker jag gärna ett proffs får göra, jag är så dålig på att pedagogiskt förklara för andra barn att de inte ska slåss, blir gärna långrandig. Samtidigt pyssel, barn måste få pyssla lite men material är lättare för skolan. Jag har jättesvårt att se att kvalitetstiden med mitt barn skulle vara att mysa framför TVn men inte att läsa läxor. Även om det kan bli konflikt kring läxor. Att all tid med mitt barn skulle vara konfliktfri, mysig, kärleksbombande och någon annan skulle ta alla konflikter. Det är då jag skulle känna att det var någon annan som var föräldern. Sedan godnattsaga, folk är jättenoga med föräldratid hemma, men vad 30% läser saga? Mot 80% på 90-talet, på den tiden som folk inte var lika "noga"?
Men visst jag är den läskiga föräldern med barnet som går sent. Jag var barnet som glömdes på förskolan till 19 ibland. Mina bröder hämtades av grannen och passades av mig. Men en sak vet jag helt och det är vem min mamma är! och att jag älskar henne, och det hon gjorde mest noggrant av allt det var läxförhör (Jag har koll på min pappa med trots att han var en helgpappa). Mina bröder har stenkoll på sina föräldrar såvitt jag märkt.