Hon kanske har köpt en häst du fött upp och vill ha kontakt?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
...och jag tackar inte ja till andra än dem jag umgås, eller vill umgås, med IRL. Har runt 60 vänner och planerar att hålla ungefär den nivån.Jag har vänner som har problem med sina ex, som stalkar dem genom att bli vänner med vänner till ex'et på fb.... så finns folk av alla de slag. Därför brukar jag titta bland personen i fråga's vänner för att se om det kan ge någon ledtråd. Jag har slutat att tacka ja till randoom folk och envisas de blir det en block.
Hon ville alltså prata med dig om sina minnen från huset? För henne en helt okänd människa om vad hon gjorde som barn på somrarna i det huset? Låter märkligt och jag skulle nog ärligt inte varit så intresserad av sån information heller. Kanske är hon väldigt ensam eller så kände hon sig extra nostalgisk eller nån annan anledning men oavsett så hade hon ingen rätt att bli arg och otrevlig när du lugnt och sansat förklarade att du är glad för hennes fina minnen men att du hellre skapar dina egna. Hon kan väl prata med sin pappa om de där minnena då, eller skriva dagbok, eller en bok.Människan blev sur. Vi hade en konversation via fb.
Det var en - för mig - helt ovidkommande anledning till att bli vän. Det handlade om mitt hus. Hen hade varit där som liten och ville delge sina minnen till mig.
jag förklarade -så vänligt jag förmådde - att det är mitt hem, jag har full koll på husets historia och att jag är glad över hens fina minnen men att de minnena är hens egna och att hen ska ta hand om dem. Huset är mitt hem, och sålt är sålt.
Jag är dessutom skolkamrat med hens pappa så jag behöver inte fraternisera med en okänd 20-åring om sommarstugeminnen.
Ärligt blev lite inträngd i hörnet av hens envishet. Ge sig! Det slutade med att hen ilsket förklarade att jag borde blivit TACKSAM för att hen tog kontakt.
Möjligen är detta en generationsfråga - men... Jag hade ansett hen mer seriös om hen ringt eller mailat. Jag är ensam om mitt namn och pappan har god koll på mig och mina kontaktuppgifter.
Men att skicka en vänförfrågan på fb för att hen har sentimentala minnen av sin morfars sommarstuga?!! Gör man så? Speciellt när jag direkt förklarade att vi inte kan bli fb-vänner eftersom jag bara har IRL-vänner som fb-vänner.
Ursäkta långt, men jag behövde kräkas lite
Människan blev sur. Vi hade en konversation via fb.
Det var en - för mig - helt ovidkommande anledning till att bli vän. Det handlade om mitt hus. Hen hade varit där som liten och ville delge sina minnen till mig.
jag förklarade -så vänligt jag förmådde - att det är mitt hem, jag har full koll på husets historia och att jag är glad över hens fina minnen men att de minnena är hens egna och att hen ska ta hand om dem. Huset är mitt hem, och sålt är sålt.
Jag är dessutom skolkamrat med hens pappa så jag behöver inte fraternisera med en okänd 20-åring om sommarstugeminnen.
Ärligt blev lite inträngd i hörnet av hens envishet. Ge sig! Det slutade med att hen ilsket förklarade att jag borde blivit TACKSAM för att hen tog kontakt.
Möjligen är detta en generationsfråga - men... Jag hade ansett hen mer seriös om hen ringt eller mailat. Jag är ensam om mitt namn och pappan har god koll på mig och mina kontaktuppgifter.
Men att skicka en vänförfrågan på fb för att hen har sentimentala minnen av sin morfars sommarstuga?!! Gör man så? Speciellt när jag direkt förklarade att vi inte kan bli fb-vänner eftersom jag bara har IRL-vänner som fb-vänner.
Ursäkta långt, men jag behövde kräkas lite