Har varit sporadisk med att skriva på hund-Buke på ett par månader.
Alla föll liksom lite där i maj när Skrället blev dålig. Under en vecka vägrade han gå ut ur huset, drack mycket och sov mest. Han blev aldrig riktigt bra igen; även om han började gå ut ur huset gick han inte mer än några hundra meter frivilligt. Redan innan den episoden stod vi i väntan till hudspecialist på grund av klåda och när vi kom till henne ett par veckor senare så lyfte jag frågan om livskvalitet. Jag kände inte igen honom och inga provsvar gav någon ledtråd. Hon tyckte dock att det var värt ett försök. En och en halv månad senare; när han återigen fick en period där vi var tvungna att tvinga ut honom ur huset, fått det trasiga korsbandet konstaterat och att ryggen var sämre så tyckte hon att vi kunde försöka med smärtstillande. Men vi kände att det måste få sluta, han mådde uppenbarligen inte bra, hade ju mest sovit och inte gått mer än några hundra meter frivilligt på två månader. När vi bokade tiden för att säga hejdå så avslutade veterinären samtalet med "hör av er om ni ändrar er". Hon menade väl inget illa, men fy fan att ha dom orden ringande i öronen när jag redan hade kval över hur tusan man beslutar att den som litar mest på en i hela världen inte ska leva längre
Kronisk gastrit, kronisk kolit, oklar men försämrad allergi, misstänkt spondylos sedan 2018 och till sist korsbandet. Älskade, älskade hund, inte lätt att vara vårt måndagsexemplar.
Det har gått över en månad nu. Inatt var första gången jag äntligen fick drömma om honom.
Tänkte ju egentligen skriva om Terrorn, lite mer uppdateringstråden. Trots allt är jag glad att vi har den lilla odågan som hjälper oss att hålla vardagsrutinen, vet faktiskt inte vad jag hade gjort annars. Han känns just nu mest som en obstinat 15-åring, men i träningen är han så rolig att jobba tillsammans med. Grinade när vi var tillbaka på BK första gången, men träningen i sig är nästan ännu viktigare nu än innan. Dom är så olika våra pojkar, ibland gör det ont men jag inser att det nog egentligen är väldigt tur. Vi kör på med agilityn och börjar långsamt hitta tillbaka till annan träning som jag inte orkat med från maj och framåt. Hoppas få lite mer spår gjort och att vi ska vara redo även för lydnadsmomenten i en appellklass nästa sommar.
Visa bifogad fil 98439
Alltid min bästa hund, hjärteSkräll