Unga vuxna som inte vill vara vuxna

[Ramona]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Jag fattar inte exakt vad du menar med "låt dem klara sina liv själva", men det jag inte kan undgå att läsa in är ungefär att TS ska låtsas att hon inte känner sina barn (bete sig som när helt främmande unga vuxna soppar till det, dvs strunta i det), och det tycker jag verkar helt absurt. De har ju en relation.

Givetvis ska inte TS börja ignorera sina barn, men ibland är "tough love" någonting som fungerar.

Det blir så mycket bättre när människor få ta konsekvenserna för sitt handlingssätt istället för att någon annan ska städa upp efter dem!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Givetvis ska inte TS börja ignorera sina barn, men ibland är "tough love" någonting som fungerar.

Det blir så mycket bättre när människor få ta konsekvenserna för sitt handlingssätt istället för att någon annan ska städa upp efter dem!

Fast det förutsätter att konsekvenserna är av en sådan art att de är förståeliga för personen. Att ta konsekvenserna av att ha struntat i skolan är tex inte snällt. Inget barn förstår vidden av vad det innebär om man inte fixat skolan.

I den mån man uppför sig icke-åldersadekvat, vilket åtminstone ett av TS barn verkar göra, då får man också fundera över vilka konsekvenser h*n kan lära sig något av. Finns inte förståelsen, så finns den inte och då får man söka hjälp på annat sätt.

 

[Petruska]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Givetvis ska inte TS börja ignorera sina barn, men ibland är "tough love" någonting som fungerar.

Det blir så mycket bättre när människor få ta konsekvenserna för sitt handlingssätt istället för att någon annan ska städa upp efter dem!

Förutsatt att konsekvensanalysen faktiskt finns där, annars blir det ju bara en meningslös börda. Bättre är kanske att börja jobba för att den där sortens situationer öht inte ska uppstå, jag tror inte att han behöver fler misslyckanden. Killen verkar ju ha någon sorts problem, jag vet inte vilket.

Alltså vet jag inte heller om det är hårdare bandage eller en något mjukare form av ledning genom livets stråt han behöver. Men överlag tycker jag att de hårda bandagen är överskattade, de flesta jag känner som har en mjuk och kärleksfull familj verkar allmänt må bättre än de med en mer känslokall omgivning.

Argument av typen: "Jag har minsann alltid fått klara mig själv så det kan han gott också få göra!", uttrycker i mina öron snarare självgodhet och missunnsamhet än "tough love". Om det är sådan man blir av att klara sig själv, så är det kanske inte en så bra metod för mognad och utveckling?

 

[skjona]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Tack för kloka kommentarer och råd,de är tänkvärda alla.
Svarar er alla.
Jag tror faktiskt att mellanpojken har någon typ av dysfunktion,ADHD eller liknande.Han har alltid varit högpresterande i skolan och på arbetsplatsen, men tappar orken efter ett tag och hoppar från det ena till det andra.
Är väluppfostrad artig och charmig men han är liksom "för mycket "i allt.
Han är absolut inte arbetskygg utan har alltid haft jobb men på något sätt blir han ofta oense med arbetsledning eller något annat uppstår,så han mister eller vill sluta arbetet.
Kan inte heller se sambandet mellan handling och konsekvens.
Nu är han i alla fall hemma från utlandet igen,skadad men ändå.

 

[A-K.Eng]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Jag vet själv hur svårt det har varit att ibland förstå konsekvenserna av mitt handlande och att slutföra saker o ting. Det som hjälpt mig är att jag börjat förstå mig själv och varför saker o ting inte fungerar.

Din son behöver säkert också hjälp att förstå sig själv. Det tar tid och kräver en del arbete o tålamod både från er och sonen.

 

[Kattennizze]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Det beror väl på vad "än det ena än det andra är" och i vilka lägen av livet etc?

Nu har jag iofs inte en personlig historia som liknar TS barns - men den liknar heller inte din - och jag har fått hjälp vid ett flertal tillfällen av mina föräldrar i vad som måste ses som vuxen ålder. Körkort vid 29, hjälp att köpa lägenhet någon gång efter 30 och lite annat, mindre. Jag anser att denna hjälp snarare hjälpt mig framåt, vidare i livet, och kan inte se att det varit björntjänster som gjort att jag sluppit utvecklas och sluppit vara en ansvarsfull samhällsmedborgare. Faktiskt. Mina föräldrar fick före mig liknande hjälp av sina föräldrar, och jag kan inte se att det har gjort dem särskilt ansvarslösa heller. (Tvärtom är de nog de mest socialt engagerade personer jag känner till. Själv är jag för hästnördig för att hinna/lyckas nå deras nivå.)

Däremot håller jag med om att en del i hjälpen och relationerna verkar behöva ändras/uppdateras lite i TS familj, för allas skull. Men det var väl pga sådana funderingar TS startade tråden, gissar jag.

Men nu pratade vi ju inte om din bakgrund - självklart ska man ha hjälp av sina föräldrar om man är så priviliegerad att det är möjligt - utan om TS som uppenbarligen har stora problem med sina barn, eller rättare sagt, de har stora problem.
Jag skulle inte ha tagit upp mig själv som exempel eftersom det är helt irrelevant, alla har vi olika bakgrunder och olika förutsättningar. Jättebra för dem som har och har haft stödjande föräldrar i bakgrunden, och utvecklas till ansvarsfulla individer, men många har inte det, och andra får andra problem som TS. Så är det ju. Och jag hävdar fortfarande-delvis grundat på mycket arbete med ungdomar - att de måste lära sig att klara sig själva för att kunna utvecklas till sunda individer, jag menar en tjej som är 23 år och lever på sin pojkvän...det är alarmerande, vilket ju TS också har insett. Och givetvis spelar den enorma ungdomsarbetslösheten in, och jag tycker egentligen inte heller att man ska börja plugga direkt efter gymnasiet, men det är ju politik som man måste motverka på annat håll. Som ung har man ju inget annat val än att förhålla sig till detta elände på bästa möjliga sätt.

 

[Kattennizze]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Argument av typen: "Jag har minsann alltid fått klara mig själv så det kan han gott också få göra!", uttrycker i mina öron snarare självgodhet och missunnsamhet än "tough love". Om det är sådan man blir av att klara sig själv, så är det kanske inte en så bra metod för mognad och utveckling?

Jag argumenterar inte utifrån detta argument som jag tycker är synnerligen korkat, utan utifrån bl a mina erfarenheter av jobb med ungdomar. Jag ville bara klargöra det.

 

[Petruska]

Sv: Unga vuxna som inte vill vara vuxna

Och jag hävdar fortfarande-delvis grundat på mycket arbete med ungdomar - att de måste lära sig att klara sig själva för att kunna utvecklas

Naturligtvis behöver de lära sig att klara sig själva! Där finns det väl ingen oenighet? Även om det i min förståelse av "klara sig själv" gott och väl finns utrymme för samarbete och stöd tex inom familjen. Så frågan är ju hur detta bäst går till. Och när den frågan är på tal, vilket den ju var, så reagerar jag när någon skriver/säger som du "Jag har minsann inte fått en krona och jag har klarat mig!"

På vilket sätt är det relevant?

Vi kan ju säkert hitta många som inte heller har fått några kronor och som det inte har gått särskilt bra för, liksom det omvända.

Varför är det så bråttom att just betona den där - ja - i mina ögon väldigt snåla och missunnsamma attityden? Om följden av att inte få något stöd av den egna familjen är att man anser att andra inte heller ska ha det, så tycker inte jag att det hela verkar ha fallit riktigt väl ut. Det hade väl varit mycket trevligare med mer generositet?

Jag tycker att det är konstigt att så många så ofta betonar just det där om att ta ansvar för sina konsekvenser utan att ägna en sekunds tankearbete åt vad man möjligen skulle kunna göra för att förhindra att så jobbiga konsekvenser alls uppstår. Det, tex, tycker jag är en mer generös attityd, som inte alls behöver innebära sponsring in absurdum.