Vuxna "kräver" friska och glada barn?

[Björk]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Om man inte vill sätta gränser för att man har dåligt samvete, inte orkar eller på något snett vis vill kompensera för en skiljsmässa eller liknande - då kommer ju barn att ta plats på andras bekostnad.

Absolut. Det är det många curlingbarn gör.
Men jag menar alltså att det inte är i en absolut motsättning till en individualistisk syn på människan. Man kan nog tro på människans (barnets) rätt till att vara en individ på alla sätt och vis utan att nödvändigtvis börja curla.

Jag är väldigt inställd på att vår barn ska få känna att han har frihet att vara sig själv. Inte behöva klämmas in i en könsroll eller klämmas in i en viss utbildning eller annan mall för att vi föräldrar har de förväntningarna. (Att jag sen inser att vi påverkar mer än vi vet om är en annan sak). Han ska ha rätt till sin egen åsikt, sin egen integritet, sina egna känslor. Inget sådant kan vara "fel". Däremot är jag totalt emot curling. För mig är inte individualitet något som måste följas av curling. Det är liksom äpplen och päron.

Curlade barn blir ofta egotrippade, tror att världen är till för dem, att de har rätten att kräva allt möjligt av sina medmänniskor (åtminstone av föräldrarna), att världen är som en slags kuliss till pjäsen om DERAS liv. De värsta exemplaren tar ju NOLL hänsyn till andras rätt att vara individer och ha egna viljor. Det vill säga de ser inte alls individens rättigheter, bara MINA egna rättigheter.

Men då kanske ett sätt att bortförklara det man skapat: ett antingen otroligt ängslig eller otroligt otrevligt barn är att börja tänka på den som speciell, ömtålig och annorlunda vilket betyder att barnet behöver speciell behandling (typ slippa badet, slippa sitta i matsalen, slippa läxorna...)?

Alltså det är så intressant det här! Jag tänker så mycket på några släktingar jag har där barnen blivit enormt curlade hela sin uppväxt. Mamman (föräldrarna var skilda och pappan var bara en sporadiskt aktiv förälder) sade alltid att hennes barn just var speciella. Ena barnet var speciell eftersom hän var så envis så ingen annan förälder kunde förstå hur hän var. Mammans bild var att ingen skulle gjort annorlunda än hon, eftersom detta speciella barn tjatade "tills hän fick sin vilja fram". Det "gick inte" att stå emot. Men orsaken till detta var ju just att mamman ständigt, ständigt gav just efter. Så; barnet lärde sig att tjat lönar sig.

Det andra barnet var speciellt på så vis att det sågs som "skört och utsatt". Ett barn med viktproblem som mamman ständigt försökte skydda från (av henne förmodad) förödmjukelse. I sin iver att skydda barnet så blev mamman själv den som "utsatte" barnet.... i och med att hon talade om för barnet att "nej, du ska slippa det så slipper du bli retad" så var hon ju själv den som talade om att "du KOMMER bli retad".

 

[Litenvit]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Å men jag håller med om att individualism och egoism inte är samma sak.
Däremot finns det folk som förväxlar dem (?) eller tar det här med individualism som täckmantel för att köra över andra och få det så bra som möjligt själv.
När "gruppismen" härskade så var det inte lika lätt att göra så, men som jag skrev förut så fanns det ju nackdelar med att alltid tänka grupp och kollektiv också...

Att utveckla sin integritet och därmed inte följa med strömmen av rädsla för att sticka ut eller av ren slentrian ser jag också som något bra.

 

[mino]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Jag tror att dagens individualism och önskningar om att barnen ska få hållas litegrann är en reaktion på tidigare strukturer. Du nämnde 70-talet, jag minns mest 80-talet då man också hanterades mer som grupp men det gjorde man inte utifrån några fina kollektivtankar utan det var de gamla unkna värderingarna som byggde på att man skulle skämmas om man var annorlunda. Framför allt så fick man som tjej inte ta någon som helst plats, jag vet att en perifer vuxen kallade mig obstinat när jag var 10 år (jag var en präktig medelklassflicka, verkligen ingen bråkstake) så taket var oerhört lågt.

En annan sak jag tänker på med detta med 70-talet var att långt ifrån alla hängde ju på i de radikala och ideologiska svängarna som var då (det är lätt att tro så här i efterhand att alla var som i filmen Tillsammans men så var det ju verkligen inte). Rätt många vuxna var bara nån generation från bondesamhället och var oerhört tafatta och böjde sig för maktinstitutioner som skolan. Mina föräldrar var såna exempelvis och i min klass på 25 elever på lågstadiet så var det kanske max 2-3 föräldrar som tyckte något och ställde krav, resten var lika menlösa som mina. Just den där fegheten som fanns bland de vuxna när jag växte upp och att mina föräldrar alltid tyckte att jag skulle anpassa mig för omgivningen ("vad ska grannarna säga") och aldrig tvärtom kan jag känna att jag motreagerar på nu som vuxen. Jag kan tänka mig att vi är rätt många som är som jag och att det kanske tar sig uttryck i omotiverade utfall.

 

[Litenvit]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Precis som du beskriver så är det sällan så att det finns ett "rätt och bättre" sätt att tänka utan allt har sina för- och nackdelar.
Det stämmer nog definitivt att föräldrarna till barnen som gick i skolan på 70- och 80-talet ställde färre krav än dagens. Kommer ihåg att kvartssamtalen var just en kvart långa och i princip gick tiden åt till att rabbla upp de blivande betygen. Det var inte frågan om någon dialog där (så vitt jag minns det som skolbarn).

Det är ju inget man vill tillbaka till. Däremot, lite mer grupptanke och lagspel skulle inte sitta fel.
Det kan vara reaktioner mot det som kändes fel i forna tiderns hopbuntande till varje pris, men jag önskar det omöjliga: den gyllene medelvägen.

Att dagens föräldrar börjar förstå att vi existerar i samspel med varandra (hupps -det lät väldigt hippieflum! ) och att man ibland kan tjäna mer på att ta ett steg tillbaka ibland så att gruppen får det bättre, än att alltid armbåga sig fram först i kön. Det gäller såväl vuxna som barn: de här vassa armbågarna är många idag och förståelsen för medmänniskorna tenderar att hamna i skymundan. Jag måste ofta argumentera med föräldrarna om deras barn t ex inte får huvudrollen i skolpjäsen. Alla kan inte få huvudrollen och utan övriga roller så blir det ingen pjäs och då kan INGEN få huvudrollen.

Tycker inte att jag ska behöva ta sådana diskussioner med vuxna människor...
Och det är bara ett exempel - det blir fler och fler av dessa knäppdiskussioner och det ser jag lite som ett utslag av "duminidivdualisemen" eller vad vi nu ska kalla det här när företeelsen går överstyr.

Tänker mig att man har rätt att sticka ut ur mängden och man ska inte ständigt behöva stå tillbaka för gruppens bästa så att man till slut hämmas själv, men - tja - att folk får lite perspektiv på sig själva kanske..?

 

[vallhund]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Min son är född -75 o jag känner inte igen ett smack av det du beskriver från hans skoltid.
Tvärtom, jag ställde stora krav o var en nagel i ögat på lärarna, eftersom jag var krävande.

 

[Litenvit]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Du svarade Mino, antar jag?

För jag skrev nog inte så mycket om föräldrarna på den tiden mer än vad jag antar utifrån att man bara hade kvartssamtal och inte skrev några utvecklingsplaner eller hade skyldighet att föra någon dialog med föräldrarna vad gäller elevernas utveckling i skolan. Det var ju bara frågan om information och inget annat då.

Kan ändå tänka mig att det funnits föräldrar som ställt krav genom alla tider, men frågan är vad som var vanligast under nämnda tidsperiod.

 

[vallhund]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Inte alls, men det spelar mindre roll, huvudsaken är att diskussionen går framåt.

mvh