Umgås med chefen på fritiden?

[Ullmerkott]

Apropå knepiga jobbrelationer vet jag en arbetsplats där de var tre anställda: en person, hens ex, och hens nya partner. Minns dock ej vem av dem som var chef. Känns som att det kan bli jobbigt..

 

[Sel]

Jag gillar också egentid.. Antagligen därför jag har begränsat med tid och ork till att hålla igång en massa ytterligare umgängen på fritiden. Men hade jag hållit umgänget med kollegor och stallkompisar till en ytlig, strikt affärsmässig relation hade jag antagligen just därför även blivit väldigt ensam.

Sen har jag privilegiet att nu ha ett jobb som också tangerar till intresse, så när jag umgås med mina "privata" vänner som har andra arbetsgivare så är snacket oftast jobb- och/eller hästrelaterat ändå

Hur kom stallkompisar in i ekvationen?
Jag håller generellt inte liv i en massa relationer utanför utan messar eller pratar med en vän eller två någon gång i månaden eller kvartalet kanske, men det är ju mitt val. Överhuvudtaget är det väl ingen som påpekat problem med att ha vänskapsrelationer utanför jobbet kollegor emellan utan bara sagt att det är något de inte gör. Det har inte alls samma eventuella problematik som en privat relation med någon i chefposition.

 

[skiesabove]

Jag gillar också egentid.. Antagligen därför jag har begränsat med tid och ork till att hålla igång en massa ytterligare umgängen på fritiden. Men hade jag hållit umgänget med kollegor och stallkompisar till en ytlig, strikt affärsmässig relation hade jag antagligen just därför även blivit väldigt ensam.

Sen har jag privilegiet att nu ha ett jobb som också tangerar till intresse, så när jag umgås med mina "privata" vänner som har andra arbetsgivare så är snacket oftast jobb- och/eller hästrelaterat ändå

Man behöver ju inte vara kall och otrevlig bara för att man håller på gränser .

I fikarummet föredrar jag "säkra" samtalsämnen som alla kan ha trevligt medans man pratar om. Typ trädgård, matlagning, vädret etc.

Men politik, klimat, etc, blir lätt ganska så otrevligt. Jag får liksom klämma ihop och bita ihop och anstränga mig för att inte göra miner om nån börjar snacka om varför dom röstar SD eller tycker att klimatförändringar är hittepå, och sen har jag svårt för att ens prata väder med människan. Tycker det är obehagligt att vara runt dom, så vill helst inte veta sånt om folk jag måste umgås med för att förtjäna mitt levebröd.

 

[animalasia]

Vänskap finns väll inte föreskrivet i några policys. Kärleks eller sexuella relationer däremot och det är lite importerat från USA mycket för att minska risken för sexuella trakasserier och om man då ska vara lite cynisk risken för att företaget blir stämt för detta.

Nej det handlar inte bara om det utan att undvika jäv och korruption. Jag arbetar på en statlig myndighet och våra anställnings procedur är väldigt omständig för att förhindra detta. Det är inte anställda på aktuell myndighet som medverkar utan speciellt utsedda på annan myndighet. Allt tar tre månader och sedan ska det utannonseras vem som fått erbjudande om anställning. Sedan är det ytterligare tre månader som det finns en överklagans tid ifall det finns oegentligheter som inte framkommit.

 

[Ullmerkott]

Hur kom stallkompisar in i ekvationen?
Jag håller generellt inte liv i en massa relationer utanför utan messar eller pratar med en vän eller två någon gång i månaden eller kvartalet kanske, men det är ju mitt val. Överhuvudtaget är det väl ingen som påpekat problem med att ha vänskapsrelationer utanför jobbet kollegor emellan utan bara sagt att det är något de inte gör. Det har inte alls samma eventuella problematik som en privat relation med någon i chefposition.

Det var väl någon/några som nämnde att de inte hade annat än strikt formella relationer med såväl arbetskamrater som stallkompisar/stallägare/stallchef, fattade jag det som? Och det är ju helt ok om de vill ha det så, alla är ju olika och har olika liv.

 

[Sasse]

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

Jag träffar inte en jäkel efter jobbet. Mitt jobb är så pass socialt att det räcker och blir över.

De vänner jag har kommer till främsta del från arbetet dock. Vi träffades privat medan vi var kollegor, och träffas ännu mer nu när vi inte längre jobbar ihop.

Helt privata vänner fattar jag inte ens var folk hittar?

 

[Sassy]

Apropå knepiga jobbrelationer vet jag en arbetsplats där de var tre anställda: en person, hens ex, och hens nya partner. Minns dock ej vem av dem som var chef. Känns som att det kan bli jobbigt..

Jag har ett bolag ihop med mitt ex. Hans nya sambo har valt att hjälpa till lite i det vi har att göra också.

(Mitt tidigare ex ska gifta sig nästa sommar. Jag har varit med hans blivande fru och tittat på klänningar... )

 

[animalasia]

Spånar vidare, jag tror att chefen tar störst risk när det gäller att umgås med anställda på fritiden. Men det man behöver vara medveten om är att det finns regler på hur mycket ”värde” man får erbjuda sin chef, annars kan det anses som en muta.

Tex om man är kompis med chefen och erbjuder denne att bo i sin lägenhet i fjällen en vecka. Man kanske har varit vänner länge och alltid gjort så men om man dessutom har en professionell relation så är värdet för detta över gränsen för muta som är 500kr.

 

[Sel]

Det var väl någon/några som nämnde att de inte hade annat än strikt formella relationer med såväl arbetskamrater som stallkompisar/stallägare/stallchef, fattade jag det som? Och det är ju helt ok om de vill ha det så, alla är ju olika och har olika liv.

Det missade jag i så fall. Att låta arbetsrelationer vara arbetsrelationer och att inte bli för bundis med den om har hyreskontrakt med har jag däremot läst.
Att inte bli kompis med någon man delar stall med kände jag inte igen, men givetvis gör alla som de vill i slutänden!

 

[Kilauea]

Det är skillnad på en jobbkompis och en privatlivs-kompis, för mig iaf.

Jag vill inte ha något med jobbet att göra på min fritid, och kollegor påminner om jobbet.

Men jag kan absolut ha jobbkompisar på jobbet. Dom man gillar att prata med, äta lunch med, osv. Men jag släpper aldrig in en kollega helt och hållet, vissa samtalsämnen är begränsade osv. Jag vill helst inte ens veta vilket parti dom röstar på. Men jag pratar gärna om trädgård på jobbet, det brukar vara ett säkert ämne. Nuförtiden, ska väl tilläggas. Som yngre provade jag att låta kollegor bli privata vänner och det blev bara jobbigt, för då kan man inte avsluta relationen snyggt förrän man avslutat anställningen.

Privat har jag få men mycket nära vänner. Folk jag litar på i riktiga krislägen, folk jag har bott tillsammans med eller kan tänka mig att bo tillsammans med, folk jag kan prata om absolut allt möjligt med. Vi ses fysiskt rätt sällan men samtalar nästan dagligen i olika format, oftast chatt. Med dom känner jag mig alltid trygg, aldrig orolig. Det är enkelt att vara med dom.

Mitt jobb gränsar till mitt intresse, så jag kan definitivt tänka på jobbet (och träffa kollegor) även om jag är ledig.
För mig vore det tråkigt att inte vilja träffa kollegor alls utanför jobbet.

______________________

Där jag jobbar träffas vi rätt regelbundet utanför jobbet.
Chefen kände en av oss sen innan så ser det inte alls konstigt om de skulle umgås själva.
Där vi skiljer oss åt via tex politik så pratar vi inte om det på jobbet bara. Just så alla ska kunna vara inkluderade.

 

[Motacilla]

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

Klippte i ditt citat

Alltså, t.ex jag är ju inte en känslokall robot på jobbet för att jag inte vill vara vän med kollegorna och chefen privat. Jag är fullt kapabel att upprätthålla goda jobbrelationer även om vi inte ses på fritiden. Äter gärna lunch med kollegor då och då.

Träffar inte vänner varje vecka, har (också) ett jobb där jag kommer i kontakt med en massa folk så ofta vill jag mest vara ifred på kvällarna. Men ändå,
den fritid jag har lägger jag betydligt hellre på folk jag INTE behöver träffa varje dag och som jag själv valt att umgås med.

 

[hastflicka]

Jag tror istället att många är naiva inför den form av ”korruption” som uppstår.

Ibland måste chefer fatta svåra beslut och jag tycker det är naivt att tänka att man ska kunna bortse från en djup vänskap , där man känner vederbörandes innersta och närmaste, umgås med hens barn och vet att det vore en katastrof för hens och hela familjens ekonomi om hen blev uppsagd i en situation där man ska säga upp 20% av gruppen.

Såna ubermenschen existerar inte tänker jag. Men kanske finns det nån enstaka som kan ha vattentäta skott i sin hjärna, men få kommer att tro på det om beslutet blir att vännen får behålla arbetet.

Så jag tänker att det är för allas bästa att man inte har en djup vänskap eller annan relation med just de man har i direkt beroendeställning på sin arbetsplats just nu. Det lär ju inte vara fler än 3-20 i de allra flesta fall i varje stund, komplementerande mängd människor räcker väl till?

Fast om man sager upp ett storre antal anstallda sker val det via seniority? Sist in forst ut?

Man behöver ju inte vara kall och otrevlig bara för att man håller på gränser .

I fikarummet föredrar jag "säkra" samtalsämnen som alla kan ha trevligt medans man pratar om. Typ trädgård, matlagning, vädret etc.

Men politik, klimat, etc, blir lätt ganska så otrevligt. Jag får liksom klämma ihop och bita ihop och anstränga mig för att inte göra miner om nån börjar snacka om varför dom röstar SD eller tycker att klimatförändringar är hittepå, och sen har jag svårt för att ens prata väder med människan. Tycker det är obehagligt att vara runt dom, så vill helst inte veta sånt om folk jag måste umgås med för att förtjäna mitt levebröd.

Om nagon pratar politik i fikarummet pa mitt job, ropar nagon av cheferna (som sitter sa de kan oftast hora aven om de inte ser) att det ar ett olampligt samtalsamne.

 

[Snurrfian]

Om nagon pratar politik i fikarummet pa mitt job, ropar nagon av cheferna (som sitter sa de kan oftast hora aven om de inte ser) att det ar ett olampligt samtalsamne.

Det känns som ett rejält övertramp om chefer sitter och lyssnar på alla samtal i fikarummet. Det hade fått mig att sluta!

 

[sjoberga]

Jag träffar inte en jäkel efter jobbet. Mitt jobb är så pass socialt att det räcker och blir över.

De vänner jag har kommer till främsta del från arbetet dock. Vi träffades privat medan vi var kollegor, och träffas ännu mer nu när vi inte längre jobbar ihop.

Helt privata vänner fattar jag inte ens var folk hittar?

Man kan ju träffa massor av andra genom arbetet som inte arbetar hos samma arbetsgivare? Eller i andra sammanhang i ens liv?

Att utveckla vänskapsrelationer när man inte längre har en chefs/underställd-relation är helt okej tänker jag, helt oavsett om man haft en sådan förr eller inte.

 

[sjoberga]

Fast om man sager upp ett storre antal anstallda sker val det via seniority? Sist in forst ut?



Om nagon pratar politik i fikarummet pa mitt job, ropar nagon av cheferna (som sitter sa de kan oftast hora aven om de inte ser) att det ar ett olampligt samtalsamne.

Bara delvis, det finns många andra regler och en facklig förhandling att hålla sig till. Sist in först ut appliceras bara till del, och vissa företag är så kreativa att de nästan upphäver det helt. 20% behöver inte heller vara många och kan rymmas helt inom undantaget från regeln.

Politik räknas inte som olämpligt samtalsämne här och chefer övervakar inte fikarasterna, om de inte deltar såklart. Det finns mycket inom både politik och annat som kan tas upp på ett olämpligt sätt och då blir man oftast upplyst om det av någon, chef eller inte.

 

[Lingon]

Chefen har enorm makt över den anställda oavsett hur platt hierarkin är. Utan jobb kan ens liv bli kaos - jag skulle aldrig ta risken att umgås med en chef av den anledningen. Tänk om man blir osams / råkar provocera dom.

Jag föredrar vattentäta skott mellan arbete och fritid. Jag har provokativa åsikter, udda intressen, kan låta brutalt rak i min kommunikation, och orkar inte med att ha en hård mask på mig på fritiden.

Sen har jag också svårt att se att jag skulle ha tillräckligt mycket gemensamt med någon som har en chefsposition / tjänar sitt levebröd på att ha maktposition över andra. Det skär sig liksom, politiskt-filosofiskt. Jag tycker hela konceptet (kapitalism) är omoraliskt.

Jag vet inte riktigt om jag är ovanlig på nåt sätt men jag kan nog inte minnas att jag någonsin blivit ovän eller råkat provocera en vän. Jag ser nog inte den risken som så stor.

Ditt sista stycke är i mina ögon lite bisarrt. Att se på folk på det sättet du verkar göra bara för att de har en chefsposition. Någon måste bestämma vad som ska göras, vilken inriktning man ska ha. Någon måste ha huvudansvaret för att saker och ting fungerar. Annars blir det ju inget gjort. Jag ser däremot inte att någon är på nåt sätt bättre för att hen är chef. Det är bara en roll bland alla andra roller som behövs för att sköta en verksamhet.

 

[Happimess]

Hmmm....Hur ställer ni er till det? Big no-no?Tänker då enskilt, inte på grupp- AW eller dyl.Blev lite småobekväm då min chef undrade om jag kanske ville följa med på en dagsresa ( ej jobbrelaterat). Jag tycker hon är rolig och lättsam och resan kunde säkert bli kul men det känns ändå konstigt att umgås med just sin chef! Vi är sammanlagt 6 pers i arbetsgruppen.

Jag har blivit medbjuden av medarbetare några gånger men försökt att artigt tacka nej, jag tycker det känns lite knepigt, särskilt då det är ganska stor maktobalans mellan mig och medarbetarna. Kan tänka mig att i en typ av organisation där man är "närmare" medarbetarna och jobbar mer på lika villkor kanske det skulle kännas lite mer naturligt.

 

[skiesabove]

Jag vet inte riktigt om jag är ovanlig på nåt sätt men jag kan nog inte minnas att jag någonsin blivit ovän eller råkat provocera en vän. Jag ser nog inte den risken som så stor.

Ditt sista stycke är i mina ögon lite bisarrt. Att se på folk på det sättet du verkar göra bara för att de har en chefsposition. Någon måste bestämma vad som ska göras, vilken inriktning man ska ha. Någon måste ha huvudansvaret för att saker och ting fungerar. Annars blir det ju inget gjort. Jag ser däremot inte att någon är på nåt sätt bättre för att hen är chef. Det är bara en roll bland alla andra roller som behövs för att sköta en verksamhet.

Jamen exakt den här reaktionen. Du tycker att min åsikt är bisarr.

Och för mig är det i princip en moralisk uppfattning som är så stark att jag blir lite obekväm runt de som inte delar den. Jag förstår inte hur någon står ut, rent moraliskt, med att dagligen vara i den positionen i tortyren som kapitalismens råtthjul är.

Jag tycker det är ok att vi är olika, men de flesta andra verkar inte tycka att det är ok i praktiken att vara så pass olik som jag faktiskt är.

Alltså måste jag censurera mig själv, och dölja vad jag tycker, för att vara gångbar i påtvingade sociala sammanhang (som jobb).

 

[Soapbubble]

Fast om man sager upp ett storre antal anstallda sker val det via seniority? Sist in forst ut?

Jag har aldrig hört talas om ett varsel i min bransch som har slutat med ”sist in, först ut” i Sverige de senaste 10 åren. Arbetsgivaren plockar de personer de vill ha kvar och sen ”köps” de med längre anställningstid som arbetsgivaren inte vill ha kvar ut.

I andra branscher/yrken kanske man följer ”sist in, först ut”.

 

[sjoberga]

Jag vet inte riktigt om jag är ovanlig på nåt sätt men jag kan nog inte minnas att jag någonsin blivit ovän eller råkat provocera en vän. Jag ser nog inte den risken som så stor.

Ditt sista stycke är i mina ögon lite bisarrt. Att se på folk på det sättet du verkar göra bara för att de har en chefsposition. Någon måste bestämma vad som ska göras, vilken inriktning man ska ha. Någon måste ha huvudansvaret för att saker och ting fungerar. Annars blir det ju inget gjort. Jag ser däremot inte att någon är på nåt sätt bättre för att hen är chef. Det är bara en roll bland alla andra roller som behövs för att sköta en verksamhet.

Jag håller för övrigt med @skiesabove till del trots att jag jobbar som chef. Det finns en stark övertro på hierarkiska system som funktionella. Det som verkligen behövs är ledare, och inte djupa chefsskikt (där varje skikt kommer allt längre från verksamheten och det som ska åstadkommas - och märkligt nog blir allt mer exponentiellt välbetalda trots det). Som tur är så är stora delar av min bransch här i Sverige och Skandinavien organiserad till viss del på just det sättet. Förbluffande effektivt jämfört med många andra länder, det är faktiskt en av våra riktigt stora konkurrensfördelar globalt i min bransch.

Sen finns det lagar som kräver minst ett chefsskikt, så det går inte att undvika.