Umgås med chefen på fritiden?

[Lingon]

Moraliskt förkastligt är inte rätt ord, men i systemet vi alla är tvingade att delta i om vi inte har den sällsynta möjligheten att ställa oss helt utanför, så har jag svårt att förstå hur man står ut med att jobba i en position som förstärker systemet ytterligare.

Jag funkar bäst ihop med de som också helst vill slippa delta. Och vill man helst slippa delta, så är det oerhört osannolikt att man blivit befordrad gång på gång.

Jag förstår fortfarande inte. Den som står längst ner i hierarkin deltar ju fortfarande i systemet men har betydligt mindre möjlighet att påverka det i någon riktning än de som är högre upp i hierarkin och innehar chefsposition.

Jag kan ta min chef som exempel: Företaget jag jobbar på införde för några år sen en ny grej vi skulle göra inför våra medarbetarsamtal. En grej som många tyckte kändes olustig och lite obehaglig. Andra chefer sa åt sina anställda att de skulle göra det ändå och att det inte var så farligt som de trodde. Min chef tyckte att det var fel att inkludera den aspekten i förberedelsen inför medarbetarsamtalet och sa till sin chef att hen kommer säga åt sina anställda att de inte behöver göra det för att hen tycker att det är fel. Hen tog alltså "smällen" så att vi skulle slippa göra det.

 

[Roheryn]

Moraliskt förkastligt är inte rätt ord, men i systemet vi alla är tvingade att delta i om vi inte har den sällsynta möjligheten att ställa oss helt utanför, så har jag svårt att förstå hur man står ut med att jobba i en position som förstärker systemet ytterligare.

Jag funkar bäst ihop med de som också helst vill slippa delta. Och vill man helst slippa delta, så är det oerhört osannolikt att man blivit befordrad gång på gång.

Jag är fortfarande inte säker på att jag förstår vad din ståndpunkt eller uppfattning egentligen är, men det är klart att om man aktivt distanserar sig från både jobb och samhälle och "inte vill delta", så är det ju svårt, kanske, att umgås med oss som VILL delta och som strävar efter att förbättra så mycket vi kan både i samhället och i våra jobb. Den inställningen hade nog skavt så pass mycket för mig personligen att jag haft svårt att umgås med dig (fastän jag inte är chef!).

 

[Hermelin]

På en myndighet jag jobbat på innan så umgicks en av cheferna med en av mina medarbetare. De tyckte nog själva att de var svinbra och hanterade det hela professionellt. För oss andra var upplevelsen den motsatta. Det hela blev riktigt kladdigt och jag fick ofta höra att X tjänar mest för att hen umgås med chefen.

Jag har varit chef på en arbetsplats där jag jobbat ett par år och blev chef över mina kolleger och kamrater. Det är klart att jag tyckte att jag var superbra på att hålla isär jobb och umgänge. Men jag vet faktiskt inte hur de utomstående i gruppen upplevde det.

Utifrån de erfarenheter jag har så vill jag nog gärna sära på kretsarna. I dagsläget är det förstås bara ett teoretiskt problem då det inte lär hända att jag och min chef kommer att umgås. Men ändå, som inriktning skulle jag inte vilja umgås med min chef.

 

[nullo-modo]

Nej jag umgås inte med min chef eller tidigare chefer. Har haft så olika liv på vår fritid så har inte varit av intresse.
Har grillat men chefens chefe på en camping, inget planerat utan blev bara så, otroligt givande person att prata med (även om vi inte alltid tycker samma) det visste jag från början då vi pratat en del på jobbet.

 

[skiesabove]

Jag förstår fortfarande inte. Den som står längst ner i hierarkin deltar ju fortfarande i systemet men har betydligt mindre möjlighet att påverka det i någon riktning än de som är högre upp i hierarkin och innehar chefsposition.

Jag kan ta min chef som exempel: Företaget jag jobbar på införde för några år sen en ny grej vi skulle göra inför våra medarbetarsamtal. En grej som många tyckte kändes olustig och lite obehaglig. Andra chefer sa åt sina anställda att de skulle göra det ändå och att det inte var så farligt som de trodde. Min chef tyckte att det var fel att inkludera den aspekten i förberedelsen inför medarbetarsamtalet och sa till sin chef att hen kommer säga åt sina anställda att de inte behöver göra det för att hen tycker att det är fel. Hen tog alltså "smällen" så att vi skulle slippa göra det.

Du behöver inte förstå .

Men det här blev ett väldigt bra exempel på varför jag skiljer på jobb och privatliv, eller hur?

Med mina nära privata vänner så är det här liksom ingen diskussion, utan ett samförstånd.

 

[skiesabove]

Jag är fortfarande inte säker på att jag förstår vad din ståndpunkt eller uppfattning egentligen är, men det är klart att om man aktivt distanserar sig från både jobb och samhälle och "inte vill delta", så är det ju svårt, kanske, att umgås med oss som VILL delta och som strävar efter att förbättra så mycket vi kan både i samhället och i våra jobb. Den inställningen hade nog skavt så pass mycket för mig personligen att jag haft svårt att umgås med dig (fastän jag inte är chef!).

Jamen precis .

Som kollegor / bekanta fungerar det ju att vara trevliga mot varandra även när man står långt ifrån varandra.

Men att uppnå den där intimiteten av nära vänskapsrelationer blir svårt när värdegrunden skiljer sig alltför markant.

Och det är ju för övrigt en annan aspekt, hur man ser på hur intima vänskapsrelationer ska/bör vara, och vad man föredrar gällande kvantitet/kvalitet. En del gillar att umgås massor, och är ok med att det är på lättare nivå. Andra gillar sällan men djupt.

Det är ok, diversitet är något bra .

 

[Roheryn]

Jamen precis .

Som kollegor / bekanta fungerar det ju att vara trevliga mot varandra även när mam står långt ifrån varandra.

Men att uppnå den där intimiteten av nära vänskapsrelationer blir svårt när värdegrunden skiljer sig alltför markant.

Och det är ju för övrigt en annan aspekt, hur man ser på hur intima vänskapsrelationer ska/bör vara, och vad man föredrar gällande kvantitet/kvalitet. En del gillar att umgås massor, och är ok med att det är på lättare nivå. Andra gillar sällan men djupt.

Det är ok, diversitet är något bra .

Intressant aspekt, det där med hur nära och intim man vill att en vänskapsrelation (eller för den delen kärleksrelation) ska vara! Jag är nog en sån som har viss distans (och vill ha det) även till dem som står mig närmast. Det finns ingen enskild person som vet allt om mig eller vet hur jag känner i alla lägen. Och jag kräver ju inte av mina vänner heller (eller en partner) att de ska dela allt med mig eller tycka som jag i allting, och då blir det kanske lättare att umgås även med människor som inte ser på livet på exakt samma sätt som jag? Med det sagt så har såklart även jag dealbreakers (människor som slår barn och djur göre sig icke besvär, liksom!) och jag lämnar självklart relationer där det "skaver" för mycket!

 

[cirkus]

Det är skillnad på en jobbkompis och en privatlivs-kompis, för mig iaf.

Jag vill inte ha något med jobbet att göra på min fritid, och kollegor påminner om jobbet.

Men jag kan absolut ha jobbkompisar på jobbet. Dom man gillar att prata med, äta lunch med, osv. Men jag släpper aldrig in en kollega helt och hållet, vissa samtalsämnen är begränsade osv. Jag vill helst inte ens veta vilket parti dom röstar på. Men jag pratar gärna om trädgård på jobbet, det brukar vara ett säkert ämne. Nuförtiden, ska väl tilläggas. Som yngre provade jag att låta kollegor bli privata vänner och det blev bara jobbigt, för då kan man inte avsluta relationen snyggt förrän man avslutat anställningen.

Privat har jag få men mycket nära vänner. Folk jag litar på i riktiga krislägen, folk jag har bott tillsammans med eller kan tänka mig att bo tillsammans med, folk jag kan prata om absolut allt möjligt med. Vi ses fysiskt rätt sällan men samtalar nästan dagligen i olika format, oftast chatt. Med dom känner jag mig alltid trygg, aldrig orolig. Det är enkelt att vara med dom.

Oj, några av mina nära vänner har jag lärt känna just på jobb.
Jag har alltid gillat mina jobb så att vänner påminner om jobbet gör mig ingenting alls.

Jag är jättefascinerad över de som *kan* skilja bort människor så enkelt på bara att de jobbar ihop.

 

[skiesabove]

Intressant aspekt, det där med hur nära och intim man vill att en vänskapsrelation (eller för den delen kärleksrelation) ska vara! Jag är nog en sån som har viss distans (och vill ha det) även till dem som står mig närmast. Det finns ingen enskild person som vet allt om mig eller vet hur jag känner i alla lägen. Och jag kräver ju inte av mina vänner heller (eller en partner) att de ska dela allt med mig eller tycka som jag i allting, och då blir det kanske lättare att umgås även med människor som inte ser på livet på exakt samma sätt som jag? Med det sagt så har såklart även jag dealbreakers (människor som slår barn och djur göre sig icke besvär, liksom!) och jag lämnar självklart relationer där det "skaver" för mycket!

Jag är inte själv vegan men följer en del vegansubreddits för recept, och där finns det många exempel på människor som får svårt att umgås med andra som inte delar deras värdegrund (alltså dom är etiska veganer).

Jag känner till en del starkt religiösa som mest umgås med andra inom samma "falang" av religionen.

Finns många exempel .

Jag har också en fundering om det blivit så på senare år, pga att vi är så många fler och bor i så mycket större städer, och dessutom kan umgås med hela världen online, att folk väljer att gruppera sig mera (jag själv inkluderad).

"Förr i tiden" kunde man inte välja och vraka i umgänget på samma sätt. Men å andra sidan kanske man också var mer homogena i värdegrund och åsikter. Jag är såpass gammal att många i min generation flyttade till Stockholm eller Göteborg för att slippa trångsynthet och homofobi, och det kanske fortfarande finns kvar i de minsta samhällena här i norr.

Transfobi finns ju definitivt kvar...

 

[hastflicka]

Det känns som ett rejält övertramp om chefer sitter och lyssnar på alla samtal i fikarummet. Det hade fått mig att sluta!

Vi ar trangbodda och chefen sitter mycket ofta i "dispatch" kontor (for att vara atkomlig) som ligger i samband med vart fikarum dar upp till 70 chaufforer har sina "post fack" och allt annat som behovs for att kora ut. Det ar omojligt for nagon att hora en diskussion i surret som blir om den inte borjar bli hogljudd.

Da jag bor i landet dar en stor del av befolkningen garna pratar om Trump sa har under val ar kan jag bara saga att det ar tur att det laggs lock pa den diskussionen, den kan bli valdigt inflamerad.

Bara delvis, det finns många andra regler och en facklig förhandling att hålla sig till. Sist in först ut appliceras bara till del, och vissa företag är så kreativa att de nästan upphäver det helt. 20% behöver inte heller vara många och kan rymmas helt inom undantaget från regeln.

Politik räknas inte som olämpligt samtalsämne här och chefer övervakar inte fikarasterna, om de inte deltar såklart. Det finns mycket inom både politik och annat som kan tas upp på ett olämpligt sätt och då blir man oftast upplyst om det av någon, chef eller inte.

Har ar det oftare mer rakt att man gar efter anstllnings tider nar man drar ner pa arbetsstyrkan. Aven om det ar vissa avdelningar som drar ner pa anstallda sa blir det de som varit anstallda kortast tid pa just den avdelningen.

Har i USA har politik traditionellt varit "olampligt" amne att ta upp, lika sa religion ... precis som det var "tabu" att fraga nagon vad de tjanade nar jag bodde i Sverige. Numera ar det egentligen bara Trump's vara eller icke vara som ar direkt olampligt att diskutera pa en arbetsplats dar manga ar samlade.

 

[Motacilla]

Intressant aspekt, det där med hur nära och intim man vill att en vänskapsrelation (eller för den delen kärleksrelation) ska vara! Jag är nog en sån som har viss distans (och vill ha det) även till dem som står mig närmast. Det finns ingen enskild person som vet allt om mig eller vet hur jag känner i alla lägen. Och jag kräver ju inte av mina vänner heller (eller en partner) att de ska dela allt med mig eller tycka som jag i allting, och då blir det kanske lättare att umgås även med människor som inte ser på livet på exakt samma sätt som jag? Med det sagt så har såklart även jag dealbreakers (människor som slår barn och djur göre sig icke besvär, liksom!) och jag lämnar självklart relationer där det "skaver" för mycket!

Håller med dig. Jag tycker dessutom att det är uppfriskande med vänner som INTE har samma åsikter som jag själv.

Jag tycker jag fått många fina insikter och synpunkter genom att diskutera med folk som inte tycker likadant som jag. Min bästa vän och jag har egentligen ganska olika syn på mycket, och det gör våra samtal väldigt givande.

Att bara umgås med likasinnade känns för mig väldigt instängt.

Angående att vara chef så kan det ju handla mer om ett driv att vilja utveckla en verksamhet i en viss riktning än att vilja styra andra människor.
Eller om man grundar ett företag och anställer personal: då blir man ju automatiskt deras arbetsgivare och chef, medan personerna behövs för att företaget ska kunna utvecklas — oavsett om det handlar om säg en veterinärklinik eller en verkstad som tillverkar något.

 

[Ullmerkott]

Angående att vara chef så kan det ju handla mer om ett driv att vilja utveckla en verksamhet i en viss riktning än att vilja styra andra människor.
Eller om man grundar ett företag och anställer personal: då blir man ju automatiskt deras arbetsgivare och chef, medan personerna behövs för att företaget ska kunna utvecklas — oavsett om det handlar om säg en veterinärklinik eller en verkstad som tillverkar något.

Halvt kl

Eller att det bara måste finnas någon som är ytterst ansvarig för att verksamheten fungerar och att det mest nödvändiga jobbet utförs samt prioritera i verksamheten vid behov. T.ex. se till att någon kommer och fodrar hästarna även om den som är anställd för att göra det blir sjuk eller skadad. Jag har själv extrajobbat som mockare på ett ställe där ingen var chef över stallpersonalen - jättekul när man låg däckad i 39 graders feber och själv var tvungen att jaga vikarie för att inte sätta sin kollega och hästarna i skiten totalt..

 

[Roheryn]

Jag är inte själv vegan men följer en del vegansubreddits för recept, och där finns det många exempel på människor som får svårt att umgås med andra som inte delar deras värdegrund (alltså dom är etiska veganer).

Jag känner till en del starkt religiösa som mest umgås med andra inom samma "falang" av religionen.

Finns många exempel .

Jag har också en fundering om det blivit så på senare år, pga att vi är så många fler och bor i så mycket större städer, och dessutom kan umgås med hela världen online, att folk väljer att gruppera sig mera (jag själv inkluderad).

"Förr i tiden" kunde man inte välja och vraka i umgänget på samma sätt. Men å andra sidan kanske man också var mer homogena i värdegrund och åsikter. Jag är såpass gammal att många i min generation flyttade till Stockholm eller Göteborg för att slippa trångsynthet och homofobi, och det kanske fortfarande finns kvar i de minsta samhällena här i norr.

Transfobi finns ju definitivt kvar...

Mycket - inklusive politiska åsikter - har blivit väldigt polariserat på senare år, tycker jag, och det tycker jag är synd! Precis som @Motacilla skrev i sitt inlägg så kan jag också tycka att det är väldigt uppfriskande och intressant att diskutera med vänner som inte tycker exakt som jag. Man kan både lära sig saker och - faktiskt! - ompröva sina åsikter om man får höra argument från ett annat håll. Det ser jag som berikande.

Och du har nog rätt i att man idag kan välja sitt umgänge på ett annat vis än för en-två-tre eller fler generationer sedan. Om din generation flyttade till större städer inom Sverige för att komma undan trångsynthet och diskriminering, så fick ju folk några generationer tidigare emigrera över atlanten för att t.ex. uppnå religionsfrihet.

Jag är personligen väldigt glad över att jag i min lilla bekantskapskrets har några bögar, en transkvinna, infödda och invandrade svenskar, starkt religiösa och ateister och större delen av det politiska spektrat. Det är nog egentligen viktigare för mig att ha den mångfalden än att alla har precis samma värdegrund. För att återknyta till något av dina tidigare inlägg så vet jag inte ens vem eller vilka av mina vänner och bekanta som låter sina barn gråta sig till sömns. Och det är kanske bra att jag inte vet det?

 

[Enya]

Jag skulle inte ha några problem att umgås med chefen på fritiden, beroende på om vi klaffar ihop personligen. Jag tar för givet att även chefen kan skilja på jobb och fritid och därmed kan behandla mig som en anställd där det krävs och som en vän annars och inte ge mig fördelar för att den känner mig.

 

[Lingon]

Intressant aspekt, det där med hur nära och intim man vill att en vänskapsrelation (eller för den delen kärleksrelation) ska vara! Jag är nog en sån som har viss distans (och vill ha det) även till dem som står mig närmast. Det finns ingen enskild person som vet allt om mig eller vet hur jag känner i alla lägen. Och jag kräver ju inte av mina vänner heller (eller en partner) att de ska dela allt med mig eller tycka som jag i allting, och då blir det kanske lättare att umgås även med människor som inte ser på livet på exakt samma sätt som jag? Med det sagt så har såklart även jag dealbreakers (människor som slår barn och djur göre sig icke besvär, liksom!) och jag lämnar självklart relationer där det "skaver" för mycket!

Jag har olika vänner till olika saker. Några är nära och där delar jag med mig om livet. Andra kan jag träffa och ha roligt med men är inte nära på samma sätt. Jag har vänner som jag har mycket gemensamt med och vänner där jag har mindre gemensamt med.

 

[Hippocampus]

Jag har träffat många vänner via jobb, även vänner som jobbar i en högre hierarki i myndighetsvärlden (som alltså är "över mig"). Vi har kunnat jobba och umgås i 12 år o än så länge kunnat skilja mellan jobb och fritid, det har faktiskt inte varit svårt alls. Jag har en god relation med min chef men umgås inte på fritiden för har inga gemensamma intressen och bor långt ifrån varandra.

 

[animalasia]

Som är något helt annat än en vanlig anställning och en väldigt liten andel av alla anställningar på ett universitet

Ok, på min institution är över 80 % anställda på det viset.

 

[Roheryn]

Funderar på ett par olika fenomen jag stött på under mitt arbetsliv, nämligen familjeföretag och "kompisföretag", där jag med kompisföretag menar sådana företag som startats av två eller fler vänner tillsammans. I de typerna av företag så blir ju dynamiken en helt annan och det blir svårt att ha de där "vattentäta skotten" mellan privatliv och arbetsliv.

Någon mer än jag som jobbat i eller med familjeföretag / kompisföretag? Hur ser ni på det? Jag tyckte det var ganska speciellt, men kan se både för- och nackdelar (precis som jag kan se för- och nackdelar med att arbete på t.ex. ett börsnoterat företag).

 

[Lilla]

Min chef skulle inte ha fått sitt jobb om man inte får umgås med sin chef då h*n är vän med en del på arbetsplatsen sen tidigare och även varit kollega på annat vis än i nuvarande chefsroll.
Jag känner aldrig att h*n gör skillnad på någon av oss på arbetstid. Aldrig en endaste gång.
Bor på en liten ort där det hade varit svårt att tillsätta chefer på de flesta arbetsplatser om de inte får ha vänner under sig.

 

[manda]

Funderar på ett par olika fenomen jag stött på under mitt arbetsliv, nämligen familjeföretag och "kompisföretag", där jag med kompisföretag menar sådana företag som startats av två eller fler vänner tillsammans. I de typerna av företag så blir ju dynamiken en helt annan och det blir svårt att ha de där "vattentäta skotten" mellan privatliv och arbetsliv.

Någon mer än jag som jobbat i eller med familjeföretag / kompisföretag? Hur ser ni på det? Jag tyckte det var ganska speciellt, men kan se både för- och nackdelar (precis som jag kan se för- och nackdelar med att arbete på t.ex. ett börsnoterat företag).

jag tänker också på det. Uppväxt med föräldrar som drivit eget hela mitt liv gör kanske att jag är mindre främmande för att umgås privat med kollegor (vilket ju min chef är)?

När jag var i övre tonåren lät mina föräldrar mig göra/lärde mig väldigt enkel bokföring (att fixa underlagen för revisorn) och gav mig en liten lön för det vilket de tyckte var en bra möjlighet att ge mig lite mer pengar att röra mig med samtidigt som de blev av med en tråkuppgift, skolade mig i lönearbete och gav mig inblick i och kunskap att sköta enkel bokföring. Verkligen smart koncept. Tack päronen.

De hade ingen gräns mellan arbete och fritid och ville ha det så. Snackade fram nya uppdragsplaner över middagen osv. Sådant blir kanske komplicerat om olika personer har olika behov. Jag kan också se att omställningen till pensionär har varit väldigt tuff för min mamma då yrkesidentiteten varit så stor del av den totala identiteten (pappa dog yrkesverksam vid 84 års ålder). Men jag ser inte att deras dubbla relationer på något sätt varit dåligt för yrkesverksamheten, snarare tvärt om. Deras företag var dock så litet, bara dem, att där inte fanns någon chef. De var lika stora delägare, vilket kanske är lite unikt särskilt utanför familje- eller kompisföretag, för kanske snarare uppdelningen hade varit en ägare med minst 51%.

Om det bara skulle vara problematiskt skulle alla familje- och kompisföretag funka sämre än alla med policies och jag känner inte till något stöd för den tanken. Men att det blir annorlunda dynamik känns självklart.