Sv: Tvååring lämnades ensam i varm bil - igen!
Är inte 100 % på att man kan vara så kategorisk. Stress kan leda till helmärkliga beteenden, och bäst är väl om en förälder som är så "stressad" (eller vad det nu handlar om) att den gör saker som är farliga för barnet, få hjälp med att hantera stressen. Man kan vara en utmärkt förälder som av olika skäl gör väldigt konstiga saker under en period. Då är förmodligen inte det bästa för barnet att skiljas från föräldern.
Jag minns en episod från när mina barn var små. Dottern var spädis, sonen tvååring och jag var väldigt trött. Plötsligt en natt vaknade jag till i soffan på övervåningen där jag satt och matade spädisen med något ur en nappflaska. Hade inget minne av hur jag kommit dit eller att jag tagit fram en nappflaska och stoppat något i den. Var det urpumpad mjölk, babysemp eller kanske dagsgammalt diskvatten? Och hur sjutton hade jag, uppenbarligen i sömnen, lyckats ta mig med bebis till övervåningen?
Nu hände ju ingenting farligt. Jag tömde nappflaskan och ordnade väl bättre nattrutiner, eller något. Men jag minns den där händelsen med en rysning, för känslan var så läskig. Jag hade hand om det mest värdefulla som finns, mitt barn, och jag var liksom inte vid mina sinnens fulla bruk.
Det kan vara rätt kämpigt för föräldrar att be om hjälp, för sina små barn är liksom något som man ska klara av. Men man hoppas ju att de flesta ändå sväljer stoltheten och ordnar hjälp innan det går så långt som i de här hemska bilhändelserna.
Är inte 100 % på att man kan vara så kategorisk. Stress kan leda till helmärkliga beteenden, och bäst är väl om en förälder som är så "stressad" (eller vad det nu handlar om) att den gör saker som är farliga för barnet, få hjälp med att hantera stressen. Man kan vara en utmärkt förälder som av olika skäl gör väldigt konstiga saker under en period. Då är förmodligen inte det bästa för barnet att skiljas från föräldern.
Jag minns en episod från när mina barn var små. Dottern var spädis, sonen tvååring och jag var väldigt trött. Plötsligt en natt vaknade jag till i soffan på övervåningen där jag satt och matade spädisen med något ur en nappflaska. Hade inget minne av hur jag kommit dit eller att jag tagit fram en nappflaska och stoppat något i den. Var det urpumpad mjölk, babysemp eller kanske dagsgammalt diskvatten? Och hur sjutton hade jag, uppenbarligen i sömnen, lyckats ta mig med bebis till övervåningen?
Nu hände ju ingenting farligt. Jag tömde nappflaskan och ordnade väl bättre nattrutiner, eller något. Men jag minns den där händelsen med en rysning, för känslan var så läskig. Jag hade hand om det mest värdefulla som finns, mitt barn, och jag var liksom inte vid mina sinnens fulla bruk.
Det kan vara rätt kämpigt för föräldrar att be om hjälp, för sina små barn är liksom något som man ska klara av. Men man hoppas ju att de flesta ändå sväljer stoltheten och ordnar hjälp innan det går så långt som i de här hemska bilhändelserna.
