Tumörer.

[Mia_R]

På måndag får vi vår dom, har tumörerna spridit sig till lungorna eller är det "bara" en lunginflammation som vi nu medicinerar bort? Om röntgenplåtarna ser bra ut så blir det operation av juvertumörerna, i annat fall åker vi hem igen och tar till vara den tid som är kvar och skämmer bort lite extra.

När vi var inne i höstas för en ögoninflammation tyckte de att hennes knölar var för små och hjärtat lät bra. Nu när vi var inne så visade UL att hjärtat såg bra ut i storlek, men EKG:et på en rubbad hjärtrytm. Jag hoppas det beror på en infektion som gör att hon är tröttare än normalt, men oroar mig så att det inte ska vara någon förbättring på måndag.

Oavsett så har jag idag bokat en kattunge som troligen flyttar hem i juni så min andra katt får en lekkamrat och i värsta fall sällskap om hon måste vandra vidare utan oss. Jag märker ju på honom att han tycker det är tråkigt när hon inte vill leka som förr, så blir hon kvar får hon lite avlastning och i annat fall blir han inte ensammen utan henne.

Stackars liten, var så mycket som behövde fixas till när hon kom som omplacering. Veterinären fick dra 13 tänder på henne pga vanvård, det tog ca 1 år för henne att "bli katt" och nu har hon levt lite drygt halva sitt liv med mig och det känns som det är för tidigt att skiljas åt. Trösten är att hon haft det bra här och fått mycket kärlek av både folk och katter, men vad det är svårt att veta att vi kan tvingas skiljas åt snart.

 

[Mia_R]

Ångest, panik, sorg, förtvivlan!!!

Dagens besök visade på förbättrad lungkapacitet men fortsatt nedsatt hjärtkapacitet. Hon ska fortsätta med sin kur på halverad styrka i 14 dagar. Sorry, skrev massor men det försvann...

Hon är ingen kandidat för operation sina 13 år till trots. Nu har vi åkt hem och för första gången så får hon gå som hon vill... Hon sitter på verandan och njuter av solen, kompisen kommer till och från, det här är livet att få sitta i solskenet!

Jag dör.... Jag vill ge henne den bästa av världar, men det jag får fram får mitt hjärta att stanna... *tandgnissel* Hon får gå som hon vill mina lediga dagar, vem är jag att förvägra henne sina sista dagar av lycka?

No, I still can't let You go...
She'll be the the best of our life...

 

[Tassetass]

Sv: Ångest, panik, sorg, förtvivlan!!!

Ville bara säga att jag tänker på er.

 

[Ellen85]

Sv: Tumörer.

Kram på dig, Mia.

 

[Sassy]

Sv: Tumörer.

Vi tänker på er! Det är en så fruktansvärd känsla att maktlös vänta...

 

[Mia_R]

Hon dör från mig...

Så jobbigt. Hon var ju bättre i måndags när vi var inne, men sen så kräktes hon halva natten och åt inte igår. Idag trodde jag hon hade vandrat vidare utan mig när jag kom hem i em. Jag hittade henne i min sambos kontorsstol och när jag tog i henne var hon så stel, så stel. Jag var övertygad om att hon var borta då det inte var en varm, mjuk kropp att ta i utan någon som "fastnat" i en pose och kallnat.

Visste inte vad jag skulle göra, ska hon få sin sista vila här eller i fjällen med sin älskade? Till sist vaknade hon till liv igen, men det kändes som om hon redan var tre tassar över gränsen. Om hon får somna in lugnt och stilla här hemma är jag tacksam. Helst vill jag inte behöva åka iväg med henne för att dö på en främmande plats med främmande människor omkring sig, men jag kommer inte låta henne lida oavsett hur det blir. Betalar hur mycket som helst om distriktaren kan tänka sig komma förbi istället för att behöva resa till klinik en sista gång.

Nu har jag tvingat i henne antibiotika och hon tiggde mat och äter för fullt igen, men det här är hennes första riktigt mål mat på ett par dagar. Min stackars lilla omplacering. Hon sörjde sig sjuk när min andra katt dog i cancer efter ett år efter hennes ankomst och hon är så liten och skör, väger bara 2.5 kg trots mina försök att göda henne. Hon var ganska störd och asocial när hon omplacerades från en uppfödare. Sen blev efter ett år hon den fina lilla katt hon egentligen alltid varit, kärvänlig och social efter tid och tålamod + en hel del veterinärräkningar.

Nu känns hon trots allt betydligt piggare igen och har ätit sin a/d med hyfsat god aptit. Får se hur morgondagen blir om vi åker in med henne trots allt eller om hon piggnat på sig nu efter lite mat och antibiotika. Jag önskar få ge henne en fin sommar där hon kan få sola sig på verandan och gå ut och in som hon behagar. Röntgenplåtarna indikerade ju lunginflammation, men även om hon klarar den krisen så visar tumörerna på ett liv kortare än vad jag hoppats på. Tycker synd om "lillkillen" med om hon lämnar oss, han tycker ju att livet är tråkigare redan nu när hon inte leker som förr och letar efter henne när hon inte svarar.

 

[Sastra]

Sv: Tumörer.

*kram*
tänker på er

 

[Heulwen]

Sv: Tumörer.

Tänker på er.

 

[Mia_R]

Sv: Tumörer.

Eländes svårt val, när är det dax att släppa taget?

Hon är pigg och glad igen, äter med god aptit och är intresserad av livet, men knölarna växer i både storlek och antal. Visst vet jag att de inte lider av att dö, men fullblodsegoisten vill så gärna få njuta av hennes sällskap ett tag till... Lillgrisen, snaskar BARF så det stänker omkring henne, kommer förbi soffan för att kolla om man äter glass eller om det finns nån ostbit eller tom smörkartong att slicka ren. Ska sova under täcket och vänder jag på mig kliver hon upp för att krypa ner på andra sidan, om hon inte helt enkelt lägger sig på mig.

Jag är livrädd för att vänta för länge, orkar inte se livsviljan slockna, men vill inte behövs skiljas tidigare än nödvändigt. Samma elände varje gång, när ska hon få gå själv dit jag inte kan följa henne?

 

[Sastra]

Sv: Tumörer.


Svåra frågor.
Så länge du ser att hon njuter av livet och är glad är det väl inte så hemskt av dig att vara egoistisk? Hon vill säkert njuta av ditt sällskap så länge hon mår bra också. Jag tror att när den dagen kommer då kissen behöver gå vidare kommer du att veta det.

 

[mizzcat]

Sv: Tumörer.

Var i ungefär samma situation som dig för ett par veckor sen, våran tant hade juvertumörer. När hon blev tröttare än vanligt började jag också fundera på den svåra frågan, när? Det gick lite upp och ner för henne i slutet, vissa dagar var hon ganska pigg och åt bra medan hon andra dagar mest sov och åt när jag matade henne. En dag kände jag bara att nu är det dags, hon kommer aldrig att bli bättre. Så vi åkte och hon samlade sina sista krafter för att titta på allt spännande utanför buren. Du kommer att märka när det är dags, jag märkte det mest på att hon slutade ligga hos mig på natten som hon alltid annars gjorde (precis som din katt verkar göra), det var också ett tecken som jag var uppmärksam på, slutar hon med det vet jag att det är illa.

Det var en stor lättnad för mig (och henne) att låta henne vandra vidare, men självklart väldigt tråkigt. Hoppas att det går bra för er.