Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet.
Jag måste separera. Jag inser det, även om jag så gärna vill att det ska vara som när det är bra men det är det nästan aldrig. Har aldrig varit ens från början. I femton år har jag levt med en narcissist, även om det är först de senaste fem åren jag insett att det är det han är. Femton år av psykisk och ekonomisk misshandel. Jag är helt slut, dränerad och tom och vet inte vem jag är längre. Än så länge vet jag, förutom i mina mörkaste stunder, att jag inte är den manipulerande, egoistiska, lata häxa han kallar mig för när han är missnöjd.
Jag gör ALLT i hemmet, ALLT som rör barnen, ALLT trädgårdsarbete, ALLT underhåll på huset. Maken vet inte vart någonting finns, inte ens vardagliga saker som osthyvlar eller refill till handtvålen. Han har inte tvättat en enda gång sedan vi flyttade in i detta hus för fem år sedan. Jag lämnar bara huset för att jobba nuförtiden, eller för att göra nåt med barnen. Ingen kontakt med vänner, inte en enda. Pratar i telefon med mina föräldrar och syster ibland och facetimar dem med barnen men vi ses sällan pga långt avstånd. Dessa samtal leder hälften av gångerna till silent treatment pga jag har sagt ngåot som han uppfattar som negativt mot honom eller att jag "borde fattat" att det var ett dåligt tillfälle.
Jag måste lämna innan jag som person försvinner helt. Det börjar också gå ut över barnen på ett sätt som jag är säker på är skadligt för dem då även jag nu är lättretad, otålig och distanserad flera dagar i veckan. De har ingen stabil vuxen att luta sig mot längre. Men... Jag vet inte hur jag ska rädda oss.
Bostad:
Barnen!
Vi har två gemensamma barn(låg och mellanstadieålder). Han och barnen har en usel relation och gör aldrig nåt tillsammans. Han kommer definitivt kräva gemensam vårdnad och varannan veckas boende. Ingen tvekan om den saken. Och det är i bästa fall. Det är inte alls omöjligt att han försöker få enskild vårdnad och hela boendet, endast och enbart för att hämnas på mig för att jag lämnar honom.
Nu har jag inget kriminellt förflutet, röker inte, dricker sällan och måttligt, har fast inkomst och inge betalningsanmäkrningar så det bör inte finns någon domare som kan få det till att jag är så olämplig som förälder att jag inte ska få ha mina barn boende hos mig åtminstone halvtid. Men skräcken finns där ändå. Tänk om?! Helst skulle jag vilja att de bodde mest hos mig(t ex varannan helg hos sin pappa)då det troligen är vad de kommer vilja men det kommer han aldrig gå med på. Chansen finns dock att han tröttnar på ansvaret med att ha dem heltid varannan vecka och att de då är mestadels hos mig ändå.
På orten råder enorm bostadsbrist. Jag kan bo enkelt, sova på bäddsoffa, trångt, flera våningar upp utan hiss etc. Enda kraven är att jag måste kunna parkera min bil samt att det behöver vara tryggt för barnen. Här finns sällan nåt sådant ledigt och då räcker istället inte mina ködagar då bostäderna går till personer som har tusentals dagar mer. Har kontaktat privata hyresvärdar och står i kö hos dem med men ingen lycka där. Jag har ett låginkomstyrke så jag kan inte betala hur hög hyra som helst.
Vi har ett hus att sälja men när jag tagit upp försäljning med sambon tidigare har han fått det att låta som att vi kommer få dras med skulder efter försäljningen pga att priserna fallit iom det ekonomiska läget just nu. Och den gången föreslog jag att sälja huset och gemensamt flytta till radhus, eftersom jag inte orkar allt detta extrajobb hela tiden hur mycket jag än älskar att bo i hus annars. Någon här som är duktig på sådant här och skulle kunna hjälpa mig i pm? Eller kan jag rådfråga någon på banken eller en mäklare utan att sambon får veta något?
Vi kan inte bo tillfälligt hos mina föräldrar eller min syster då de bor på andra änden av landet och sambon kommer inte släppa iväg barnen dit. Och jag flyttar inte ifrån barnen, över min döda kropp.
Hur säljer man ett hus som den andra husägaren inte vill sälja? Går det ens att sälja hus just nu?
Hyra ut är inte ett alternativ då jag vill bli fri från honom så mycket som möjligt. Det enda gemensamma som ska finnas kvar är barnen.
Om vi nu får till försäljning utan att stå med ett skuldberg kvar; hur hittar man ett boende som inte finns? Jag har för låg lön för att bolån på egen hand ska vara ett alternativ. OM jag kan hitta nåt alls så lär barnen få dela ett sovrum och jag sova i vardagsrum. Hur länge kan de dela rum utan att socialjtänsten har åsikter om det?
Jag känner mig så låst! Jag vill lämna, jag vet att det i slutändan är bäst för barnen och för mig även om det blir jobbigt i början och vi kommer behöva leva enklare än vi är vana vid. Men jag måste ju ha en bostad att flytta till? Men det finns inga bostäder som jag har råd med även om jag är helt okej med enkel standard. Jag skulle gärna plugga för att få bättre inkomst men det hjälper ju inte NU. Hur jag än vänder mig så sitter svansen bak... Ensam hade jag kunnat bo i ett skjul men jag lämnar inte barnen.
Allt jag egentligen behöver är bostad. Men inga bostäder finns. Om man inte kan slanta upp 10 - 12.000 i hyra och det kan alltså inte jag. Kan man söka i fonder? Finns det fonder som kvinnor kan söka pengar ur för att kunna flytta ifrån narcissister? Utan att ha kontakt med kvinnojour och sånt. Det är inte ett alternativ.
Till saken hör att han ALDRIG slagit mig eller ens hotat att slå mig. Ingen fysiskt våld mer än att han knuffat till mig några gånger och en gång hindrat mig från att gå förbi honom. Inget av det är anmält, jag minns inte exakt när det hänt och det finns inga bevis. Och ingen person som känner oss skulle tro nåt sånt om honom. Däremot kommer ofta antydningar om att saker ska hända när jag ifrågasatt honom för mycket eller haft för mycket 'attityd'; "Jag fixar nog x ska du se, vänta bara...", "Tror du att du kommer vara ensamstående mamma om vi inte är tillsammans? Mmm tro du det du...". När vi varit riktigt osams och han varit riktigt arg använder han barnen som vapen för att få mig att göra som han vill; höjer rösten och pratar om saker som låter jätteläskiga för barn, som att socialtjänsten kommer ta dem och de aldrig kommer se oss igen. Vilket gör att jag slutar säga emot och börjar lova att göra vad som helst bara han sänker rösten och inte väcker barnen så de blir rädda.
Jag har själv som barn lyssnat på grälande föräldrar som trott att jag sover och vet hur det skär in i själen på en som barn och skapar en skräck som inte tinar i det varmaste solsken ens.
Paniken river i mig, jag vill bara flytta, hitta mig själv igen och få bjuda mina barn all trygghet och kärlek jag någonsin kan. Uppgivenheten i mig kanske får det att verkar mer hopplöst än det egentligen är?
Jag måste separera. Jag inser det, även om jag så gärna vill att det ska vara som när det är bra men det är det nästan aldrig. Har aldrig varit ens från början. I femton år har jag levt med en narcissist, även om det är först de senaste fem åren jag insett att det är det han är. Femton år av psykisk och ekonomisk misshandel. Jag är helt slut, dränerad och tom och vet inte vem jag är längre. Än så länge vet jag, förutom i mina mörkaste stunder, att jag inte är den manipulerande, egoistiska, lata häxa han kallar mig för när han är missnöjd.
Jag gör ALLT i hemmet, ALLT som rör barnen, ALLT trädgårdsarbete, ALLT underhåll på huset. Maken vet inte vart någonting finns, inte ens vardagliga saker som osthyvlar eller refill till handtvålen. Han har inte tvättat en enda gång sedan vi flyttade in i detta hus för fem år sedan. Jag lämnar bara huset för att jobba nuförtiden, eller för att göra nåt med barnen. Ingen kontakt med vänner, inte en enda. Pratar i telefon med mina föräldrar och syster ibland och facetimar dem med barnen men vi ses sällan pga långt avstånd. Dessa samtal leder hälften av gångerna till silent treatment pga jag har sagt ngåot som han uppfattar som negativt mot honom eller att jag "borde fattat" att det var ett dåligt tillfälle.
Jag måste lämna innan jag som person försvinner helt. Det börjar också gå ut över barnen på ett sätt som jag är säker på är skadligt för dem då även jag nu är lättretad, otålig och distanserad flera dagar i veckan. De har ingen stabil vuxen att luta sig mot längre. Men... Jag vet inte hur jag ska rädda oss.
Bostad:
Barnen!
Vi har två gemensamma barn(låg och mellanstadieålder). Han och barnen har en usel relation och gör aldrig nåt tillsammans. Han kommer definitivt kräva gemensam vårdnad och varannan veckas boende. Ingen tvekan om den saken. Och det är i bästa fall. Det är inte alls omöjligt att han försöker få enskild vårdnad och hela boendet, endast och enbart för att hämnas på mig för att jag lämnar honom.
Nu har jag inget kriminellt förflutet, röker inte, dricker sällan och måttligt, har fast inkomst och inge betalningsanmäkrningar så det bör inte finns någon domare som kan få det till att jag är så olämplig som förälder att jag inte ska få ha mina barn boende hos mig åtminstone halvtid. Men skräcken finns där ändå. Tänk om?! Helst skulle jag vilja att de bodde mest hos mig(t ex varannan helg hos sin pappa)då det troligen är vad de kommer vilja men det kommer han aldrig gå med på. Chansen finns dock att han tröttnar på ansvaret med att ha dem heltid varannan vecka och att de då är mestadels hos mig ändå.
På orten råder enorm bostadsbrist. Jag kan bo enkelt, sova på bäddsoffa, trångt, flera våningar upp utan hiss etc. Enda kraven är att jag måste kunna parkera min bil samt att det behöver vara tryggt för barnen. Här finns sällan nåt sådant ledigt och då räcker istället inte mina ködagar då bostäderna går till personer som har tusentals dagar mer. Har kontaktat privata hyresvärdar och står i kö hos dem med men ingen lycka där. Jag har ett låginkomstyrke så jag kan inte betala hur hög hyra som helst.
Vi har ett hus att sälja men när jag tagit upp försäljning med sambon tidigare har han fått det att låta som att vi kommer få dras med skulder efter försäljningen pga att priserna fallit iom det ekonomiska läget just nu. Och den gången föreslog jag att sälja huset och gemensamt flytta till radhus, eftersom jag inte orkar allt detta extrajobb hela tiden hur mycket jag än älskar att bo i hus annars. Någon här som är duktig på sådant här och skulle kunna hjälpa mig i pm? Eller kan jag rådfråga någon på banken eller en mäklare utan att sambon får veta något?
Vi kan inte bo tillfälligt hos mina föräldrar eller min syster då de bor på andra änden av landet och sambon kommer inte släppa iväg barnen dit. Och jag flyttar inte ifrån barnen, över min döda kropp.
Hur säljer man ett hus som den andra husägaren inte vill sälja? Går det ens att sälja hus just nu?
Hyra ut är inte ett alternativ då jag vill bli fri från honom så mycket som möjligt. Det enda gemensamma som ska finnas kvar är barnen.
Om vi nu får till försäljning utan att stå med ett skuldberg kvar; hur hittar man ett boende som inte finns? Jag har för låg lön för att bolån på egen hand ska vara ett alternativ. OM jag kan hitta nåt alls så lär barnen få dela ett sovrum och jag sova i vardagsrum. Hur länge kan de dela rum utan att socialjtänsten har åsikter om det?
Jag känner mig så låst! Jag vill lämna, jag vet att det i slutändan är bäst för barnen och för mig även om det blir jobbigt i början och vi kommer behöva leva enklare än vi är vana vid. Men jag måste ju ha en bostad att flytta till? Men det finns inga bostäder som jag har råd med även om jag är helt okej med enkel standard. Jag skulle gärna plugga för att få bättre inkomst men det hjälper ju inte NU. Hur jag än vänder mig så sitter svansen bak... Ensam hade jag kunnat bo i ett skjul men jag lämnar inte barnen.
Allt jag egentligen behöver är bostad. Men inga bostäder finns. Om man inte kan slanta upp 10 - 12.000 i hyra och det kan alltså inte jag. Kan man söka i fonder? Finns det fonder som kvinnor kan söka pengar ur för att kunna flytta ifrån narcissister? Utan att ha kontakt med kvinnojour och sånt. Det är inte ett alternativ.
Till saken hör att han ALDRIG slagit mig eller ens hotat att slå mig. Ingen fysiskt våld mer än att han knuffat till mig några gånger och en gång hindrat mig från att gå förbi honom. Inget av det är anmält, jag minns inte exakt när det hänt och det finns inga bevis. Och ingen person som känner oss skulle tro nåt sånt om honom. Däremot kommer ofta antydningar om att saker ska hända när jag ifrågasatt honom för mycket eller haft för mycket 'attityd'; "Jag fixar nog x ska du se, vänta bara...", "Tror du att du kommer vara ensamstående mamma om vi inte är tillsammans? Mmm tro du det du...". När vi varit riktigt osams och han varit riktigt arg använder han barnen som vapen för att få mig att göra som han vill; höjer rösten och pratar om saker som låter jätteläskiga för barn, som att socialtjänsten kommer ta dem och de aldrig kommer se oss igen. Vilket gör att jag slutar säga emot och börjar lova att göra vad som helst bara han sänker rösten och inte väcker barnen så de blir rädda.
Jag har själv som barn lyssnat på grälande föräldrar som trott att jag sover och vet hur det skär in i själen på en som barn och skapar en skräck som inte tinar i det varmaste solsken ens.
Paniken river i mig, jag vill bara flytta, hitta mig själv igen och få bjuda mina barn all trygghet och kärlek jag någonsin kan. Uppgivenheten i mig kanske får det att verkar mer hopplöst än det egentligen är?
