Chili
Trådstartare
På grund av årets bakslag och min personlighet så tror jag på ödet. Jag måste nästan göra det, för det måste liksom finnas en mening med allt detta.
Men jag önskar jag kunde ha lite fler tillfällen av klarsynthet! Varför kan jag inte bara veta vad jag vill? Och varför kan inte saker och ting vara lite mer emotionellt enklare...? Och om ödet bara kunde förklara sin anledning nån gång vore allt lite enklare.
Vi tog bort min Hazze igår, vilket jag bröt ihop över i söndags. Efter det har jag bara känt lättnad. Äntligen är det över.
Samtidigt har jag kommit överens med min tränare att min foderhäst inte är något för mig. Ska bara orka höra av mig till ägaren och bestämma allt praktiskt, hon är ändå redan lite förvarnad.
Så ska man leta häst - igen?!
Jag kan verkligen inte se mig utan häst. Tog en promenad igår och för varje steg undrade jag varför jag inte satt på en häst? Jag såg hovspår i marken och avundades de som ridit där, för inte är det jag. Å andra sidan har jag en häst som mina föräldrar inte låter mig sälja av emotionella själ, så därför får de stå för hans kostnader. Han har medryttare 3 dgr/v. Jag blir mest frustrerad och uttråkad av att rida honom men brukar gå promenader eller löslongera honom.
Men mot promenadens slut tänkte jag "Vad är en resa eller två, jämfört med ett liv av vardaglig lycka?". Och det är väl så det är. Är vi galna, vi hästfolk? Jag LÄNGTAR efter hällregn och dimma, kyla, snö, leriga hästben, tunga täcken...
Är dock lite rädd för vad man kan stöta på - oseriösa säljare, dolda fel, ödets nyck ännu en gång... Men jag antar att man får våga när man känner att detta måste ske. Det finns inget annat liv.
Men jag önskar jag kunde ha lite fler tillfällen av klarsynthet! Varför kan jag inte bara veta vad jag vill? Och varför kan inte saker och ting vara lite mer emotionellt enklare...? Och om ödet bara kunde förklara sin anledning nån gång vore allt lite enklare.
Vi tog bort min Hazze igår, vilket jag bröt ihop över i söndags. Efter det har jag bara känt lättnad. Äntligen är det över.
Samtidigt har jag kommit överens med min tränare att min foderhäst inte är något för mig. Ska bara orka höra av mig till ägaren och bestämma allt praktiskt, hon är ändå redan lite förvarnad.
Så ska man leta häst - igen?!
Jag kan verkligen inte se mig utan häst. Tog en promenad igår och för varje steg undrade jag varför jag inte satt på en häst? Jag såg hovspår i marken och avundades de som ridit där, för inte är det jag. Å andra sidan har jag en häst som mina föräldrar inte låter mig sälja av emotionella själ, så därför får de stå för hans kostnader. Han har medryttare 3 dgr/v. Jag blir mest frustrerad och uttråkad av att rida honom men brukar gå promenader eller löslongera honom.
Men mot promenadens slut tänkte jag "Vad är en resa eller två, jämfört med ett liv av vardaglig lycka?". Och det är väl så det är. Är vi galna, vi hästfolk? Jag LÄNGTAR efter hällregn och dimma, kyla, snö, leriga hästben, tunga täcken...
Är dock lite rädd för vad man kan stöta på - oseriösa säljare, dolda fel, ödets nyck ännu en gång... Men jag antar att man får våga när man känner att detta måste ske. Det finns inget annat liv.