Tror ni på vardagskarma?

[Voeux]

Som någon form av övernaturligt fenomen? Nej. Men jag tror att goda människor ofta får gott tillbaks av andra och jag tror att dåliga människor tillslut får ett bett i arslet. Inom ramarna för sina sociala och ekonomiska förutsättningar då. Som i grunden givetvis inte alls är rättvisa.

Lägger till att jag främst tror på att vara sin egen lyckas smed, dvs att ta för sig i livet och gå efter det man vill ha. Personligheten försöker jag göra det så mycket jag bara kan på så lite bekostnad av andra som möjligt.

 

[JohannaB]

Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdini

Jag tror inte på karma, livet är inte rättvist på det viset.
Däremot tror jag på att vad jag gör nu (och tidigare) visar andra människor vem jag är. Är jag schysst och står för bra saker kommer de den dagen någon tycker illa om mig eller det blir nåt trassel att veta vem jag EGENTLIGEN är. Så goda handlingar får man kanske igen en dag, de är alltid väl investerade.

 

[Cattis_E]

Håller som synes med om det som @Voeux skrev.
Elakheter brukar komma tillbaka och bita i svansen förr eller senare.

I övrigt så är det svårt att veta vad du lägger in i "gå bra för" om en person.

Frågan; Vad är framgång? kommer att ge väldigt många olika svar beroende på vilka du frågar.

Att någon som trampat på andra för att nå en eftertraktad position lyckas nå positionen betyder ju inte nödvändigtvis att det går bra för hen?
Hen kanske fick positionen, men förlorade människors förtroende och/eller vänskap på köpet.

Kanske inser personen sedan att det den förlorat är värre för dem än det de uppnådde. Kan man säga att det gått bra för personen då, egentligen?

 

[skiesabove]

Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie

Karma, det hinduiska konceptet, funkar inte så. Du får inte tillbaks goda gärningar i detta livet, utan i nästa.

I andra metafysiska ramverk så finns andra sätt att se på det.

Själv ser jag på det ur ett ganska wicca-likt perspektiv. Onda gärningar kommer trefalt tillbaka till gärningsmannen. Men det är inte i materiella tillgångar det mäts...

Som exempel, någon som går runt och beter sig svinigt mot alla andra kommer kanske att vara "framgångsrik" och ha stora materiella tillgångar. Men kommer dom uppleva kärlek, kommer dom ha varma relationer? Kommer dom ha sinnesro?

 

[Tuvstarr]

Egentligen tror jag väl inte på karma, men har ändå använt det som ett sätt att släppa saker. Det har känts lättare att tänka att ja, han gjorde totalt fel, var elak, och orsakade skada, men han kommer att få sitt straff.

Då känns det lättare för mig att låta hänt vara hänt, och inte gå och gruva på någon faslig hämnd. Trors att jag givetvis aldrig skulle hämnas eller skada någon, men jag kan liksom tänka att jaja, det kommer att tas om hand. Sedan bryr jag mig inte alls om att det troligtvis aldrig händer, och personen varken brinner i helvetet eller råkar ut för något hemskt i livet. Men jag har lyckats släppa det.

Varför det är så rotat i mig att folk ska straffas för sina oförrätter kan man ju undra.

 

[Görel]

Att det skulle finnas någon form av rättvisa, som jämkar goda och mindre goda handlingar till någon form av rättvisa tror jag inte alls på. Min mamma väste upp med att få höra att om man bara var snäll och flitig skulle andra få upp ögonen för ens goda egenskaper och belöna detta. Hon insåg till slut att detta inte stämmer alls, att det snarare inbjuder andra till att ta en för givet och även trampa på en.

Däremot har jag levt tillräckligt länge för att se många själviska, kompromisslösa personer som utnyttjar andra till slut bli väldigt ensamma. De har bränt alla runt omkring sig. Likaså har jag också sett vänliga, generösa och osjälviska personer själva få tillbaka när de hamnar i knepiga situationer. Det kan ju ses som karma, men jag ser det som att ens egna beteende till slut slår tillbaka mot en.

 

[Pegasus63]

Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie

Har väntat i dryga 60 år nu på god karma, men aldrig fallit in, trots att jag gör allt för att människor omkring mig skal må bra. Så karma snacket gynnar bara de som redan har tur i vardagen, inte oss vanliga människor som gör allt rätt, men ändå drabbas av bakslag var och varannan dag.

Här om dagen hjälpte jag en kompis med punktering att byta däck, tacken från Karma var att jag fick spräckt vindruta några timmar senare...

 

[Skjøldur]

Jesus sa "samla inte dina skatter på jorden där mått och mal førstør och tjuven kan bryta sig in om natten utan samla dina skatter i himlen". Alltså, vi får løn efter døden før det goda vi gjort på jorden. Jag har før øvrigt tänkt på att då min exman svek mig (før 20 år sedan, førlåtet nu) så var det så mycket hemskt som hände honom att var det inte karma så var det nog så att han hamnat utanfør Guds beskydd.

 

[Skjøldur]

Har väntat i dryga 60 år nu på god karma, men aldrig fallit in, trots att jag gör allt för att människor omkring mig skal må bra. Så karma snacket gynnar bara de som redan har tur i vardagen, inte oss vanliga människor som gör allt rätt, men ändå drabbas av bakslag var och varannan dag.

Här om dagen hjälpte jag en kompis med punktering att byta däck, tacken från Karma var att jag fick spräckt vindruta några timmar senare...

Ja, det var ju typiskt att rutan sprack! Men kompisen som fick hjälp med punkan blev glad o tacksam antar jag och då vill man gärna ge tillbaks, i mitt fall både till den som hjälpt en och på så vis att man hjälper andra.

 

[Lingon]

Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie

Nä, det tror jag inte på. Jag tror på att skapa sin egen lycka plus att slumpen är en faktor.

 

[Snurrfian]

Jag lever mer efter "pay it forward" dvs hjälp dem du har möjlighet att hjälpa utan att förvänta sig något tillbaka, en annan gång är det du som får samma hjälp när du som mest behöver det. Hjälp kan komma i många olika former, ibland är ett leende och några vänliga ord det som gör att andra orkar kämpa på.

 

[tara]

Väldigt många människor är vänliga, ödmjuka, snälla, givmilda, artiga, altruistiska och blir fullständigt överkörda, urvattande, utbrända, lurade... Och om det nu finns en rättvisa i hur man blir behandlad, eller man kan styra det genom egna handlingar, så får ju dessa skylla sig själva och ändra sitt beteende så de får en bättre tillvaro.

Och för att kunna vara altruistisk, snäll, laglydig osv, så krävs det en rätt så hög basnivå för den egna tillvaron. Är man fattig, stressad, hungrig och rädd så krävs det mer för att vara artig. Det betyder inte att de "förtjänar" att omvärlden inte är snäll tillbaka.

Jag tycker tex inte att den som snattar mat för sin överlevnad gör fel, men att det är moraliskt förkastligt att sätta dit någon som snattar för att den är hungrig. Vilket av det är att vara "god medmänniska"?

Fast väldigt många med sämre pengar har mer generositet. Det finns väl otaliga historier, ofta beskrivna i litteraturen, med människor som inte har ett överflöd men som delar med sig.

Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie

Tja, grattis eller inte, du börjar bli cynisk.

Jag tror att egentligen så mår man bättre av att inte vara cynisk så behåll du ditt karmatänk för din egen mentala hälsas skull. Så försöker jag att arbeta med mitt liv iallafall.

Jag tänker, ett sätt att inte bli alltför cynisk är att leva med en kristen tro och välja de positivaste filosofiska funderingar som finns där. Då tänker jag på alla de vänliga och människopositivia tänkebanor som finns, typ, ”älska din nästa som dig själv”

 

[tara]

cynism - det finns väl fler beskrivningar men ”misstro till den mänskliga naturens ädlare sidor” är väl det ts beskriver. Sen finns det väl beskrivet att när är man en idiot som tror på människans godhet och det är väl en ganska tung filosofisk debatt. Det finns Väl fler sidor på google om om man söker på cynism. ”Är cynikern smartare än andra” och ja, det är absolut en gränsgång? Hur ”korkad” ska man vara? Är vänlighet idioti?

3) motsv. CYNISK 4: person som är hänsynslöst uppriktig, stötande rättfram, oblyg, rå, fräck; som visar benägenhet att med misstro till den mänskliga naturens ädlare sidor företrädesvis se dess uselhet.

 

[Hedinn]

Jag lever mer efter "pay it forward" dvs hjälp dem du har möjlighet att hjälpa utan att förvänta sig något tillbaka, en annan gång är det du som får samma hjälp när du som mest behöver det. Hjälp kan komma i många olika former, ibland är ett leende och några vänliga ord det som gör att andra orkar kämpa på.

Det här. Saker man gör kommer inte nödvändigtvis direkt tillbaka till en själv, men till andra. Behandlar man en människa bra ökar chansen att den behandlar andra bra. Och tvärtom, såklart. Så man kan ju se det ur ett större perspektiv, än att det just ska gynna en själv.

 

[skiesabove]

Tycker det är intressant att flera nämner lycka/tur.

Vara sin egen lyckas smed.

Vad är lycka egentligen? Vilka har mer tur? Hur fungerar tur?

Tror gemene svensk low-key på hamingja, ödestrådar och nornor fortfarande, utan att minnas dom annat än som vaga koncept?

 

[Lingon]

Tycker det är intressant att flera nämner lycka/tur.

Vara sin egen lyckas smed.

Vad är lycka egentligen? Vilka har mer tur? Hur fungerar tur?

Tror gemene svensk low-key på hamingja, ödestrådar och nornor fortfarande, utan att minnas dom annat än som vaga koncept?

Tur/otur existerar inte. Det är egen insats kombinerat med slumpen.

"Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag." – Ingemar Stenmark

 

[Voeux]

Jag tänker att tur absolut existerar, jag definierar det som slumpmässiga positiva saker som händer. Exempelvis att två av makens familjemedlemmar också bytte boende i samband med att vi flyttade in i huset så vi fick en hel del möbler och utemöbler. Det har jag kallat att vi haft tur med sådant och sluppit köpa allting nytt. Men visst spelar det också in att vi har en bra relation med dem som vi anstränger oss för, som gör att de tänker på oss och velat ge oss saker snarare än att försöka sälja dem. Men just timingen osv. är ju slumpmässig.

 

[Unafraid]

Jag tänker att tur absolut existerar, jag definierar det som slumpmässiga positiva saker som händer. Exempelvis att två av makens familjemedlemmar också bytte boende i samband med att vi flyttade in i huset så vi fick en hel del möbler och utemöbler. Det har jag kallat att vi haft tur med sådant och sluppit köpa allting nytt. Men visst spelar det också in att vi har en bra relation med dem som vi anstränger oss för, som gör att de tänker på oss och velat ge oss saker snarare än att försöka sälja dem. Men just timingen osv. är ju slumpmässig.

Sambon har väldigt mycket "tur". Men han är också en person som verkligen ställer upp för andra och är väldigt hjälpsam och snäll. Så när han behöver något råkar det ofta dyka upp någon som har just det han behöver.

 

[Lingon]

Sambon har väldigt mycket "tur". Men han är också en person som verkligen ställer upp för andra och är väldigt hjälpsam och snäll. Så när han behöver något råkar det ofta dyka upp någon som har just det han behöver.

Ja, ju fler vänner man har desto större sannolikhet att någon har det man behöver när man behöver det. Jag skulle inte kalla det tur. Han har ju "jobbat" för det genom att ställa upp andra och vara hjälpsam och snäll.

 

[alazzi]

Tur/otur existerar inte. Det är egen insats kombinerat med slumpen.

"Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag." – Ingemar Stenmark

Precis det citatet jag tänkte posta.