Trodde det var fel på min hund

[Isa_79]

Men nädå - det var fel på mig. Seriöst fel.

Började för ett par veckor sen när min hund började bete sig skumt - han vägrade ta kommandon, ville inte gå ut med mig och när han blev tvingad så såg han ut som om han fick stryk och gick två centimeter ifrån mig hela rundan med öronen bakåtslickade och hela han var spänd som en fjäder. Han till och med pinkade i min säng. Efter den incidenten så var jag på det klara att det var dags att ringa veterinären, för att det var något fel på honom. Trodde jag.

Nu hann jag inte ringa till veterinären eftersom JAG blev akut sjuk, inlagd och opererad. Visade sig vara gallstenar som fastnat. Levern hade tagit stryk och gulsoten var två sekunder bort.

När jag kom hem från sjukhuset var min hund helt som vanligt. Antar att han luktade på mig att något var snett - men seriöst...??

Jag är jätteglad att min hund är som vanligt igen. Men nästa gång jag funderar på om han borde till veterinären kanske jag skulle till doktorn först.

 

[Philosophia]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Hundar är ju fantastiska djur med sina makalösa näsor . Det finns forskning kring hundar som identifierar cancer, när blodsockernivåer faller, osv. så det är nog ingen omöjlighet att hans förändrade beteende har samband med din sjukdom.

När det gäller blodsocker så finns det ju diabeteshundar som varnar när blodsockret sjunker.

Dessa underbara hundar!

 

[Red_Chili]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Vad fascinerande! Vilken underbar hund.
Vet inte vad mer jag kan säga, men tur att det inte var något fel på hunden och tur att du blev bra

 

[Flo-Jo]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Visst kan de vara så.

Min pappa led i många år av den fruktansvärda sjukdomen ALS och levde in i de sista hemma.
Vi märkte stor skillnad på vår hund som ofta låg inne hos pappa sov bredvid honom eller i hans säng vilket hon inte brukade utan hon låg för de mesta i min säng.
Zaga som hon heter är en Bc korsning och älskar att arbeta skutta runt på gården och valla hästarna och se till så att läget är under kontroll men de gjorde hon inte den sista tiden.
Pappa var sjuk i 15 månader (efter att diagnosen var fastställd) blev hon annorlunda eftersom sjukdomen angriper nerverna i kroppen och muskulaturen så föll pappa i golvet flera gånger och hon kunde va ute på gården och höra att något var fel och nästan fångade honom i fallet.
Hon avslutade sitt arbete att vakta gården för att stötta hemma.
Jätte konstigt!

Vi visste aldrig riktigt hur långt tid pappa hade så en morgon var de slut och de visste mamma Zaga lå¨g utanför dörren och vägrade gå in på rummet fast dörren var öppen!
Jag var inte hemma utan hos min nuvarande sambo när jag fick telefon samtalet.
När jag kom hema så låg Zaga i soffan och total vägrade att gå in i rummet där pappa låg.

Hon sa väl förväl på sitt sätt, men hundar är allt konstiga varelser de som känns bra i hjärtat är att Zaga med 100% säkerhet fans där hela tiden.


Tack Zaga

 

[Prillan]

Sv: Trodde det var fel på min hund

ja hundar förstår o märker mer än vad man tror..men lite "spokey" känns det ju förstår jag..

hoppas du är piggare nu då

 

[dpmatte]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Hundar är makalösa på att märka när något är fel med matte/husse.

Det finns även epilepsihundar. De känner att matte/husse kommer att få ett anfall innan de själva märker det. Det kan tänkas att t ex rörelsemönstret ändra.

Jag vet en tik, blandras, som ibland visade sin matte att hon ville gå hem efter bara en liten stund, när de var ute på rastrunda. Matte hade diabetes och tiken märkte när hon höll på att få för lågt sockervärde. Matte lärde sig att när tiken gjorde så skulle hon gå hem igen och äta något. Detta var något tiken hade lärt sig själv, hon var inte utbildad diabeteshund.

 

[Isa_79]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Kul att läsa att det finns fler hundar som är så i synk med sina ägare. Det är verkligen imponerande.

Trodde inte att min hund var så känslig för hur jag mår, men det är han visst. Jag mår bra igen, lite öm, men det märks inte minst på min hund att vi är på rätt spår igen.

Ska köpa något riktigt fint till honom när jag fått lön.

 

[martha]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Min normalt "blyga" DSG var med mig en gång när jag jobbade som personlig assistent hos en man med en svår muskelsjukdom som gjorde att han hade svåra spasmer, han hoppade o for i rullstolen...min normalt "skugghund" hoppade upp i knäet hos mannen, mannen slutade krampa och krampade inte på 9 timmar iallafall som jag var där, när han inte satt i knät så läg han bredvid rullstolen...å jag var rädd först att hans kramper skulle slänga i väg min hund , men istället blev allt jättelugnt...det var lite häftigt och jäkligt synd att man eg inte får han hundar med sig
( jag hade blivit inringd fort och fick lov att ha hunden med mig då jag nte hade hundvakt annars)

Hundar är otroliga.....

 

[lilstar]

Sv: Trodde det var fel på min hund

Jag blir nästan tårögd när jag läser den här tråden med alla fina berättelser om hundar som har koll på sina ägare så jag måste lägga till min egen även om den inte är riktigt likadan.

Min mormor bodde sina sista år på ett demensboende där man fick ta med sig hunden när man hälsade på. Min normalt ganska spända och nerviga terrier lärde sig att hitta i de långa korridorerna och nästan sprang fram till mormors avdelning. När vi kom in på avdelningen blev hon en helt annan hund, hon gick runt och hälsade på alla dementa gamlingar, ställde sig så att de fick klappa utan att hoppa och slicka som hon bukar göra på folk hon möter. Min lilla sköra mormor kunde hålla i kopplet och hunden satt då blickstilla fastän hon när någon av oss andra tog kopplet genast ville dra iväg för att och kolla här eller lukta där. Vår hund var också den som plötsligt fick tanten som "var helt väck" att börja prata och berätta om sig själv och sin hund som hon haft en gång i tiden, det var första gången på mycket länge som den kvinnan sa något begripligt och sammanhängande.

Jag minns särskilt ett tillfälle när mormor satt vid ett bord med några andra som bodde där. Mormor höll i kopplet och klappade på hunden när någon av de andra sträckte sig för att också komma åt. Då reste sig den här hunden som har så stor integritet att hon knappt kan ligga i samma soffa som någon i familjen, och gick för att ställa sig mitt under bordet så att alla kunde komma åt att klappa henne. Där stod hon ända tills vi gick hem.